Martins blogg

Ny bloggadress!

2007-05-12T15:57:00.000+01:00

Jag följer strömmen och går över till wordpress.

Ny bloggadress är: http://martinsblogg.wordpress.com.

Om att styra med ultimatum

2007-05-10T10:39:00.000+01:00

I frågan om Citybanan driver den moderatledda regeringen en skrämmande kampanj. Den går ut på att inte bara staten eller Stockholm ska stå för finansieringen, utan också alla de angränsande och näraliggande län som på något sätt skulle kunna ha nytta av denna utbyggnad. Att till exempel Örebro drabbas av Stockholms dåliga järnvägskapacitet är ett problem som inte minst länets pendlare har blivit varse. Därför, tycker staten, ska Örebroarna vara med och betala för denna både dyra och nödvändiga utbyggnad.

Idén om en regional medfinansiering är problematisk på många sätt. Några undrar varför landsting och kommuner ska vara med och finansiera en infrastruktursatsning som egentligen är en statlig angelägenhet. Med dagens juridik är det också svårt att använda skattemedel från ett län för att göra investeringar i ett annat län. Den juridiska biten håller emellertid den borgerliga riksdagsmajoriteten på att lösa. Så kan det vara när man sitter på den lagstiftande makten.

Det som är skrämmande i detta är de ultimatum som ställs upp för att övertyga de berörda länen att gå in med regional finansiering. I förarbetena till förslaget om citybanan diskuterades flera alternativ. Ett av dem var utbyggnaden av ett tredje spår. Den idén övergavs dock, eftersom prognoserna gav vid handen att en sådan satsning visserligen skulle lösa dagens problem, men inte framtidens. När detta spår beräknades vara färdigbyggt skulle tågtrafiken att ha ökat så mycket att lösningen då skulle vara underdimensionerad redan vid invigningen. En dålig lösning, med andra ord.

Alla vet att det tredje spåret är en dålig lösning. Trots det, eller kanske just därför, figurerar detta alternativ ytterst påtagligt i diskussionerna. Så här: Om inte alla regioner ställer upp med finansiering till citybanan kommer man att bygga ett tredje spår istället. Eller med andra ord: den som sätter käppar i hjulet eller bara avstår från att följa planen får skulden för att man istället väljer en samhällsekonomiskt vansinnig lösning. Staten frånsäger sig helt ansvaret för att det skulle bli tokigt.

Det här sättet att driva politik påminner mycket om de ultimativa strategier som nazisterna använde sig av under genomförandet av förintelsen, för att återkomma till ett aktuellt tema på den här bloggen. Man ställer upp två alternativ för aktörerna: det man vill genomföra och så ett betydligt sämre alternativ. Sedan är det bara att låta aktörerna välja. Blir det tokigt är det aktörens eget fel. En drastisk parallell, kan tyckas, men inte helt långsökt. Mer extrem, bara, men i grunden samma mekanism.

Följer man den uppställda utpressningskonstruktionen så legitimerar man den. Oavsett vilka val man gör så vinner den som ligger bakom valen. För att kunna lägga upp en motstrategi överhuvudtaget måste man gå utanför ramen. Inte acceptera uppställningen, utan definiera den som en utpressningssituation och deklarera att man inte ställer upp på den sortens maktutövning. Spelar man med accepterar man inte bara reglerna, man befäster dem också.

I frågan om citybanan är det emellertid mer komplext än så. Här har man också bäddat in hela regiondiskussionen. Frågan är politiskt känslig, liksom lösningen. Ingen vill få hela skulden för att det inte händer något eller för att man hamnar i en vansinnig lösning. Oavsett hur Örebro län eller Örebro kommun agerar i slutänden kan man ändå tycka att kampanjstrategin är ohederlig, odemokratisk och snudd på diktatorisk.

Närhet och distans

2007-05-10T10:29:00.000+01:00

Det är alltid enklare att förhålla sig kallsinnig till individer som befinner sig på långt avstånd från en själv. En Sverigedemokrat som blivit nämndeman med ansvar för utvisningsbeslut förklarar insiktsfullt i radion att uppdraget inte var så enkelt som han hade tänkt sig från början. Som nämndeman får man kunskap om detaljer och förhållanden som i slutänden gör det väldigt svårt att fatta det beslut som för den utvisningshotade kan innebära skillnaden mellan ett liv i trygghet och demokrati eller i otrygghet och förtryck. Därför blev det svårt att fullfölja planen att fullfölja partiprogrammets intentioner i sin verkställighet. Inte bara för att lagen i dagsläget är mer human än vad Sverigedemokraterna vill, utan också därför att utsattheten, de personliga tragedierna och de komplexa omständigheterna i varje utvisningsfall blev mera tydligt. Därför att avståndet mellan beslutsfattare och berörd blev mindre.

Detta är också förklaringen till att personer som har och vill ha en kallsinnig inställning till andra också försöker upprätthålla avståndet till dessa. Under förintelsen höll sig till exempel de ansvariga nazisterna på behörigt avstånd från själva genomförandet. Inte ens de specialutbildade SS-förbanden ansågs tillräckligt hårdhudade för uppgiften att på nära håll släcka stora mängder människoliv. Därför utformades förintelseindustrin på ett sätt som dels avpersonifierade offren och dels involverade offren och gjorde dem till agenter i genomförandet av sin egen utplåning. Det var judarna själva som forslade sina landsbröder till förintelselägren, tvingade in dem i duschrummen och sedan lyfte över liken till förbränningsugnarna. Ingenjörerna bakom projektet höll sig på behörigt avstånd och behövde inte ta del av misären. Det räckte att konstruera ultimativa villkor som gjorde alternativet till medverkan avsevärt mindre attraktivt än själva medverkan. Hellre medverka till att grannen utplånas än att själv bli utplånad.

Närhet är en viktig komponent för ett humanistiskt samhälle. När olika människor kommer nära varandra utvecklas förståelsen över kulturella barriärer. Genom ögonkontakten, handslaget, dialogen och den sociala responsiviteten forceras kategorierna och det sant mänskliga får möjlighet att komma till uttryck.

De sociala mekanismer som bygger barriärer och skapar avstånd fyller inte sällan funktionen att de möjliggör kallsinniga och inhumana handlingar. Det är lätt för en person i bostadsområde A att känna förakt gentemot en person i bostadsområde B så länge de inte möts. Om den sociala uppdelningen mellan områdena är total, vilket den tyvärr ofta är, blir det enkelt inte bara för enskilda, utan också för hela grupper, att känna detta förakt. Samma sak gäller i arbetslivet, till exempel mellan avdelningar eller mellan olika skikt i en organisation.

Med mera närhet, mera dialog och mera kunskap överbryggas avstånden. Fördomarna faller och intoleransen eroderar.

Detta tror jag kommer att vara det mest fatala slaget mot Sverigedemokraterna som politisk företeelse. När partiets företrädare får möjlighet att sätta sig in i sammanhangen, när de möter andra människor, när de får sina argument prövade i debatter och dialoger, då kommer själva grunden för partiets inhumana grund att falla på sin egen orimlighet. Grunden för Sverigedemokraternas politik vilar till största delen, efter vad jag har kunnat se, på okunskap, fördomar och avståndstagande. Enligt de undersökningar som gjorts av partiets väljarbas verkar också utanförskapet vara en viktig källa. Ett samhälle som motverkar avstånd i alla dess former (segregation, klassklyftor, könsklyftor och kulturella klyftor) blir mer humanistiskt och mindre fördomsfullt. I ett sådant samhälle finns det ingen grund för främlingsfientliga idéer.

En liberal om socialism

2007-05-05T11:24:00.000+01:00

Ibland händer det att Ola Ström behandlar socialismen i sina ledarkrönikor. I detta ämne framställer Ström sig själv som verklig expert. Definitionerna blir enkla och självklara: ”Socialismens grundtanke är att pengar fördärvar moralen och skapar orättvisor”, heter det.

När det gäller definitioner av det här slaget tycker jag att man bör undvika förenklingar och förvanskningar. Som socialist har jag ofta svårt att känna igen mig i Ströms beskrivningar. Det är som om den socialism Ström skriver om är något helt annat än den socialism jag känner. Och i så fall finns det ju inte en socialism som ser ut på ett sätt. Helt klart är att Ströms socialism är något helt annat än min socialism.

Därför blir det vanskligt att göra anspråk på entydiga definitioner. Det skickar oseriösa signaler: om de som känner begreppet som skall definieras inte känner igen sig i definitionen får det den som definierar att framstå som okunnig. Eller lömsk. Och om det kan finnas flera olika definitioner blir det oseriöst att försöka få det att se ut som att det bara finns en definition, nämligen den egna. Det är vid närmare betraktelse inte bara oseriöst, utan dessutom på gränsen till totalitärt.

Apropå kritiken mot borttagandet av förmögenhetsskatten, som framförde att ”staten ger pengar till de allra rikaste” ställer Ström en retorisk fråga: ”Vems var pengarna från början?”. Svaret på frågan fångar egentligen essensen i vad det hela handlar om. Även socialismen ställer sig den frågan. Vems var egentligen pengarna från början? Men medan Ström stannar vid hur resurserna redan har allokerats, gör socialismen en fördjupad analys som också tar med i beräkningen var pengarna kommer ifrån och hur de har hamnat där de har hamnat.

Istället för att utgå ifrån att det ekonomiska systemets uppdelning av människor i fattiga och rika är en naturlig ordning ger en socialistisk utgångspunkt vid handen att det är fråga om ett ekonomiskt system, bland flera andra möjliga system, som existerar i dagens historiska kontext och som skapar klassklyftor och orättvisor på ett speciellt sätt som går att förklara och beskriva med hjälp av vetenskapliga metoder. Vidare innebär denna kontextualisering och relativisering att det plötsligt blir möjligt att kritisera inte bara socialstatens resursallokeringssystem (transfereringssystem och offentlig välfärd) utan också den ekonomiska struktur som styr och definierar hela samhällsordningen.

Så till skillnad från liberalismen, som ju egentligen inte är en samhällsteori, utan en moralfilosofi, bidrar socialismen med en samhällsanalys, en vision (mål) och även olika strategier som kan användas till att både motverka och upphäva såväl själva orättvisorna som deras orsaker.

Men det här är förstås något som Ola Ström har väldigt lite insikter om och det är förmodligen därför han skriver som han gör…

Högern go home!

2007-05-01T21:53:00.000+01:00

I bland annat Täby demonstrerar moderaterna idag, första maj. ”Vi känner att vi är den nya arbetarrörelsen”, proklameras det.

Snacka om identitetskris.

Eller kanske hyckleri, rentav.

Kamrater moderater! Ni har en hel drös med borgerliga högtider där ni kan leva ut er sanna natur. Vad är meningen med dessa provokationer och löjliga utspel på arbetarrörelsens dag? Stanna hemma och klipp gräset istället.

Med facit i hand...

2007-04-28T08:37:00.000+01:00

I min egen eftervalsanalys skrev jag att Persson var ett sänke i valrörelsen. Jag mötte flera väljare som vägrade rösta på (s) enbart på grund av vår dåvarande ordförande. Min uppskattning före valet var att Persson kostade partiet ca 10% i väljarstöd.

Annars var stämningen oerhört positiv. Känslan av medvind var överväldigande och det glada bemötandet från medborgarna var fantastiskt. Vi var många som inte kände igen oss i valresultatet.

Nu kan vi se hur det har gått. Sedan Persson deklarerade sin avgång har opinionssiffrorna ökat stadigt. Partiet verkar ha fått större stöd utan partiledare än när Persson satt vid rodret. Med Sahlin steg populariteten ytterligare. Idag indikerar opinionssiffrorna att partiet är tillbaks i sin forna matchvikt. Nu är vi där vi ska vara.

Okej, säger kanske någon, som borgarna sköter sig är det väl inte så konstigt om sossarna får fler sympatisörer. Allt fler har nu kommit till insikt och genomskådat moderatbluffen.

Men om det enbart berodde på att borgarna var ”så jävla dåliga”, som någon sa, hade väl de flyende väljarna fördelat sig mera jämnt bland oppositionspartierna. Så är det inte. Vänstern har backat och miljöpartiet ligger i princip stilla. Socialdemokraternas ökning är större än det sammanlagda väljarstödet för vänstern och miljöpartiet tillsammans. Den stora förändringen handlar alltså om att socialdemokraterna har gått framåt.

Det kan till en del förklaras av borgarnas svekpolitik, men inte helt och hållet.

Inför förra kongressen i Malmö hösten 2005 närde många förhoppningen att det då skulle ske ett partiledarbyte. Det hade varit ett bra tillfälle. Om Persson hade valt att avgå då hade vi förmodligen suttit kvar vid makten nu.

Jaja, det är lätt att vara efterklok, kanske någon säger. Men det här är ingen efterhandskonstruktion. Jag hör själv till dem som hade önskat ett tidigare partiledarbyte. Idag ser vi vad det hade kunnat innebära. Tänk om det vi ser nu hade inträffat före valet. Tänk om de kritiska rösterna hade nått fram och hörsammats då. Det hade varit bättre för Sverige, för partiet och för Persson.

Inte för att det här gör någon skillnad nu, men ändå. Det kanske behöver sägas så här i eftervalsreflektionernas tid.

Hört på klubben

2007-04-26T15:23:00.000+01:00

- Vad spelar det för roll vad bensinen kostar. Jag tankar bara för en hundring i alla fall.

Den skitande ankan

2007-04-24T21:33:00.000+01:00

Så till själva inlägget. Det som har retat upp kristdemokraterna är följande formulering:

”Vad som är mest beklämmande i denna metamorfos är de unkna slaggprodukter som kd lämnar efter sig på vägen. Hur länge har dom hängt med, kan man undra? Och vad är det i det tidigare kd som ändå har fått dem att trivas så bra?”

Ordet ”slaggprodukter” länkades till bilden av Arne Anka, där ankan sitter på toaletten och gör reflektionen ”Det är när man känner doften av ens egen avföring som man undrar vem man egentligen är…”

Nu har jag inte fått klart för mig om det var bilden av den skitande ankan som väckte anstöt eller om det var poängen i min reflektion. Har man problem med ankan får man vända sig till serietecknaren. Här tänkte jag koncentrera mig på att utveckla poängen.

När kristdemokraterna blir mer demokratiska och börjar sansa sig i sin nationalromantik och sitt abortmotstånd öppnar det upp möjligheter för andra partier som är beredda att ta över dessa frågor att också ta över en del av kristdemokraternas tidigare väljargrupper. I TV-programmet Existens klargör Sverigedemokraterna öppet att de är ute efter kristdemokraternas väljare.

Med kristdemokraternas sunda utveckling har följdenligt vissa extrema grupper knorrat och kritiserat partiledningen för att den lämnar de ursprungliga kristdemokratiska idealen. Detta bekräftar bilden av en rörelse från något extremt till något mera rumsrent.

Jag välkomnar kristdemokraternas förändring. Den är bra. I den meningen ska inlägget inte tolkas som en kritik av kristdemokraterna.

Reflektionen handlar om de målgrupper som på grund av denna förändring rör sig från kristdemokraterna till Sverigedemokraterna. Det är denna grupp jag åsyftar med begreppet ”slaggprodukter”.

Överfört till Arne Anka, som blev min uppenbara association, kan ankan betraktas som kristdemokraterna. Denna kropp av fjädrar och näbb byggs i toalettanalogin upp av näringsämnen (väljare). Ju mer näringsämnen, desto större kropp. Sedan finns det en annan kropp som byggs på av de förverkade ämnen som lämnar ank-kroppen, och som förorsakar den odör som Arne också gör till föremål för sin reflektion. Alltså: när slaggprodukterna lämnar kroppen och gör sig gällande ute i fria luften avsänder de en stank som får en att fundera över sammansättningen i den kropp som avsänt produkterna.

Tillbaks till verkligheten undrar man alltså vad kd är eller har varit för sorts parti när ultrakonservativa abortmotståndare går ut offentligt (doftar) och hotar lämna partiet om det inte rullar tillbaks sin utveckling några decennier.

Är nu detta sätt att resonera anstötligt? Kanske för somliga. Lite grann känner jag mig som Borat när han kommer ner från toaletten med sina ”slaggprodukter” i en påse och frågar värdinnan var han ska göra av dem. Självklart väcker det anstöt – för somliga. Andra kan tycka att det är underhållande.

Om det är underhållande – är det då rätt att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Svår fråga, tycker jag. Beror på, skulle jag nog vilja säga. Jag skulle inte göra mig rolig över någon som befinner sig i en utsatt situation eller som har ärliga och sunda avsikter.

Avslutningsvis två reflektioner apropå mina anspråk att vara rolig på detta plumpa vis:

Jag har inte uppfattat att jag varit någonstans i närheten av de plumpheter man kan få del av via den markbundna televisionens humorprogram en vanlig TV-kväll. Hur brukar kristdemokraterna förhålla sig till dessa utfall av betydligt grövre analogier, kan man undra?

Om jag i ett sammanhang är landstingspolitiker och politisk tjänsteman – ska jag då inte i ett annat sammanhang kunna göra några amatörmässiga försök att prestera satir, humor, sarkasmer, plumpheter eller vad som faller mig in? Reflektera fritt, om man så vill.

Ju mer jag funderar över kristdemokraternas reaktion, desto mer kan jag tycka att den är oproportionerlig om det nu enbart skulle handla om ”tonen”. Det måste vara något mer eller något annat som ligger bakom.

Jag tror bestämt att jag har trampat på en öm tå.

Going public

2007-04-24T20:31:00.000+01:00

Idag diskuterades den här bloggen i landstingsfullmäktige. Ewa Sundkvist (kd) hade skrivit en interpellation där hon bland annat undrade om min chef, tillika landstingsstyrelsens ordförande, tyckte att ett av mina tidigare inlägg kunde ses som ett respektfullt sätt att debattera mot sina politiska motståndare och om det skulle vara det socialdemokratiska partiets tongångar framöver.

I debatten som sedan följde gjorde Ullis en stark insats för det fria ordet. Hon hade också generositeten att ge den här bloggen goda omdömen, vilket jag tackar särskilt för.

Jag tänker inte referera hela debatten här, utan hänvisar till möjligheten att lyssna av allting när det publiceras på landstingets hemsida. Men nu när jag har hunnit fundera lite vill jag ändå göra några reflektioner.

En fråga som jag har haft med mig sedan jag läste interpellationen för första gången är vad kristdemokraterna egentligen trodde att de skulle uppnå med en sådan interpellation. Jag kunde inte se några som helst politiska vinster för deras del. Däremot fanns det risker.

Att kritisera när någon säger eller skriver något innebär att man riskerar att anklagas för att vilja censurera. Med interpellationen har kd fjärmat sig från dem som ”må hata min åsikt, men som skulle dö för min rätt att yttra den”. Det tyckte jag också märktes i debatten. Kristdemokraterna hamnade i försvarsställning.

En annan risk, som jag också uppfattade blev besannad, var risken för kritik mot att väcka frågor som inte hör hemma i fullmäktige. Få, eller i princip inga, andra partier ställde upp bredvid kd på tonlägesbarrikaden. De tyckte väl helt enkelt inte att kritiken var relevant. Vad en enskild ledamot skriver i en blogg återspeglar inte tonen i landstingsfullmäktige. Det handlar om olika forum. Olika genre.

Vad interpellationen garanterat skulle innebära, och faktiskt innebar, var att Arne Anka skulle få göra debut i landstingsfullmäktiges handlingar. Jag vet inte om kd hade uppfattat teckningen enbart som en osmaklig nidbild. För många andra är Arne Anka en serieklassiker med hög status. Det är inte särskilt troligt att det var kristdemokraternas huvudsyfte att ge spridning åt denna figur, som av många mest uppfattas som en kul snubbe. När kd tänkte sig att läsarna skulle bli förfärade var det många som istället drog på munnen. Jag kan inte föreställa mig att det var det som var meningen.

En annan för kristdemokraterna oförutsedd effekt var att jag fick en hel massa gratisreklam för min blogg. Fler än en ledamot frågade efter web-adressen. Man kanske skulle tacka för den passningen, men eftersom det kanske skulle göra någon "illa berörd" så besparar jag kristdemokraterna den gesten.

Sammantaget verkar syftet med interpellationen inte ha varit särskilt genomtänkt. Det är som om den skrevs i affekt. Man ska inte skriva saker i affekt. Särskilt inte interpellationer, för sådana dokument går inte att ta bort i efterhand.

En paradox i sammanhanget är att mina angrepp på kd och sd tycks ha fört partierna närmare varandra. Nu har de nämligen en gemensam fiende. ”The enemy of my enemy is my friend”, som det heter. Att Sverigedemokraterna utnyttjar detta läge till att bygga på sin offer-image är alltför uppenbart. Jag har också noterat en del desperata kärleksyttringar både åt höger och åt vänster, där landstingets rasister använder sin utsatthet för att vinna sympatier.

I det perspektivet är det bra att sd bekänner färg i debatten och därmed befäster sin isolerade position i politiken.

Hårdhet då och nu

2007-04-24T13:37:00.000+01:00

I landstingsfullmäktige idag diskuterades en motion som handlade om gömda flyktingars möjlighet till akut vård. Idag framstår Sverige, tillsammans med Österrike, som det land i Schengen-samarbetet som ger sämst villkor för gömda flyktingar i behov av akut vård.

I debatten utkristalliserade sig snabbt två positioner. Å ena sidan den som förespråkar en human politik som går ut på att ge vård efter behov och inte efter betalningskraft. Å andra sidan den som sätter flyktingstatus före vårdbehov och förespråkar hårdhet gentemot den som inte klassas som berättigad till akutvård. Den första positionen intogs av alla partier utom Sverigedemokraterna. Den andra positionen hade med andra ord ganska få och mot de humanistiska värderingarna avvikande representanter.

Sverigedemokraterna tycker att asylsökande och flyktingar ska ha rätt till akutvård, men inte personer som (ännu) inte fått erkänd flyktingstatus. Alltså, i bedömningen av vem som ska ha rätt till fri akutvård ska vårdgivaren, i den akuta situationen, först och främst göra bedömningen om den vårdbehövande skulle kunna vara illegal flykting och, i så fall, om denna person har betalningsförmåga. Det är viktigast. Sedan vidtar de medicinska bedömningar som är nödvändiga för att kunna ge en god vård.

Humanism mot hårdhet. Medmänsklighet mot principer.

Osökt går associationerna till följande utspel av Heinrich Himmler under ett "Gruppenführermöte" i Posen (Poznan) den 4 oktober 1943 apropå den blödighet som uppvisas hos vissa partimedlemmar när de upptäcker vad partiets program får för konsekvenser för deras egna vänner och bekanta:

”Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning, det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude.”

Sådant kan alltså inte få förekomma. Det är hårdhet och principfasthet som gäller. Inför varje personlig tragedi gäller det alltså att bortse från lidandet. Blunda för människan och ge plats för dogmen. Sådan var nazismens hållning under genomförandet av förintelsen. Sådan är Sverigedemokraternas hållning i landstingsfullmäktige 2007.

Varför händer det inget?

2007-04-21T18:03:00.000+01:00

Olika typer av skäl till varför saker inte händer i en organisation:

1. Går inte
2. Kan inte
3. Vill inte
4. Törs inte
5. Orkar inte

Den första kategorin handlar om vad som är förenligt eller oförenligt med gällande naturlagar. Övriga kategorier är av mer pedagogisk-praktisk natur.

1. Går det inte så går det inte. Men tyvärr förväxlas ofta denna kategori med någon eller några av de andra kategorierna.

2. Att en person inte kan betyder inte att det inte går. Bristande kompetens eller bristande förmåga kan avhjälpas antingen med kompetensutveckling för den som inte kan eller genom att den som inte kan ersätts med någon som kan. Med skickliga piloter kan man färdas i avancerade farkoster.

3. Det är inte helt ovanligt att man får svaret ”det går inte”, av personer som egentligen tänker ”jag vill inte”. Här gäller det att skaffa sig kunskap om vad som är möjligt och vad som faktiskt inte är möjligt så att man med goda argument kan komma fram till att frågan egentligen inte handlar om vad som är möjligt, utan om vad som är önskvärt. Kvarstår motståndet kan diskussionen med fördel övergå till att handla om vems vilja som är överordnad. Om motståndet fortfarande kvarstår finns det ytterligare saker att diskutera: vad står det i den ovilliges arbetsbeskrivning? Vad betyder begreppet ”arbetsvägran” och vad får det för konsekvenser om man har gjort sig till föremål för denna förseelse? Och så vidare.

4. Feghet beror ofta på osäkerhet. Man vet inte vad en förändring kommer att leda till, därför avstår man. Lösningen på detta är mer kunskap och mer dialog. Man kan också lära av andras erfarenheter. Skulle man mot förmodan vara först att pröva något får man helt enkelt tillgripa mod. Som i bröderna Lejonhjärta: ”Jag törs inte, men jag gör det ändå. För annars är man bara en liten lort”.

5. Det är alltid enklast att avstå. Följa strömmen. Låta sig ledas och förledas av andra logiker än den egna övertygelsen. Smälta in. Smälta bort. Försvinna… Å andra sidan finns det inga gränser för vad som kan åstadkommas med lite ansträngning.

Debattera inte i TV4!

2007-04-21T13:23:00.000+01:00

Några reflektioner efter debatten mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson.

1. TV4 kan fortfarande inte anordna vettiga debatter. Ingen uppstyrning. Debattörerna pratar i munnen på varandra och debattledaren pratar i munnen på debattörerna. Debattledaren kommenterar också debattörernas inlägg under själva debatten och för samtal med den ena medan den andre pratar. Debattörerna får tala om för debattledaren vad han ska göra för att styra upp diskussionen, mestadels står han bara i bakgrunden och försöker se seriös ut.
2. Lennart Ekdahl är fortfarande ett stort skämt.
3. Jimmie Åkesson är inte bara odemokratisk när det gäller mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – han visar också genom sitt sätt att debattera att det är totalitärt tänkande och den starkes rätt som gäller. Jag har inte sett någon politiker i TV som avbryter den andre så mycket som Jimmie Åkesson gjorde. Fullständigt respektlöst. Det positiva är att vi nu vet vilken debattstil han har.
4. När det gäller innehållet i Sverigedemokraternas politik förmedlade debatten inga nyheter. Fortfarande utmärker sig partiet som ett enfrågeparti. Det handlar om att begränsa invandringen och kräva av dem som flyttar hit att de ska vara tacksamma och att de fullständigt assimilerar sig till det svenska samhället. I allt väsentligt är det svensk konformism som gäller, enligt Sverigedemokraternas definition av ”svenskt” (vad det nu är för något).

Fortfarande är jag osäker på om det är en bra idé att släppa fram Sverigedemokraterna på banan och ta den politiska debatten i media. Om debattformen ska vara så som i TV4 är det en dålig idé. Är samtalet ostrukturerat och kaosartat gynnar det Sverigedemokraternas oseriösa debattstil. Vad som skulle behövas är en seriös debattform där parterna tillåts tala till punkt, där debattledaren är professionell och skicklig och där varje argument kan följas upp och granskas sakligt. Odemokratiska krafter vinner inte med schyssta spelregler. Alltså gäller det att noga överväga i vilka sammanhang man tar diskussionen med mörkerkrafterna.

Om litterär kvalitet

2007-04-17T21:02:00.000+01:00

Det som imponerar mest med Dostojevskij är nyansrikedomen i språket. Handlingen motsvarar väl ungefär dåtidens såpopera; småaktiga intriger och kärlekskäbbel i torftig medelklassmiljö där ingen bagatell är för liten för att den inte ska kunna förstoras upp långt utöver alla rimliga proportioner. Men språket och nyanserna. Oslagbart.

Ett exempel från en episod där två kvinnliga rivaler grälar med varandra:

”Det som jag befarade för hans räkning skedde också: ni kunde inte älska honom, ni plågade honom och övergav honom. Ni kunde inte älska honom, därför att ni är för stolt… nej inte stolt, jag sade fel, utan därför att ni är ärelysten… ja inte ens det: ni är egenkär till… vanvett, som era brev till mig också bevisar.”

Bara detta citat innehåller så mycket. Det är en människas analys av en annan människa. Framförd i en irriterad ton, visserligen men utan att förlora i skarpsinne och nyans. Notera graderingen av värdeomdömena. Först stolt. Sedan, som en underkategori till detta, ärelysten. Sedan ytterligare en precisering. Egenkär. Tre grader av precisering. Nästan helt symmetriskt. Innan jag läste detta hade jag själv inte föreställt mig att man kan rangordna egenskaper i subkategorier på det här sättet. Inte heller att man kunde göra en poäng av att en karaktär tar dessa steg och på vägen explicit rättar sig själv. Varför inte bara skriva ”egenkär”? Jo, därför att då hade läsaren gått miste om vägen till ”egenkär”. Nyanser handlar i det här fallet om att inte bara presentera resultatet, utan processen som ledde dit. Och processen dit ger resultatet en annan och rikare lyster än om den inte hade redovisats. Citatet avslutas med en källhänvisning som indikerar en medvetenhet hos aktören (och författaren) om vikten av att inte bara påstå, utan också presentera stöd för det man påstår. Sammantaget är detta korta och lösryckta textstycke fullt tillräckligt för att ge uttryck åt den kvalitet som präglar hela boken. Raderna ovan utstrålar kvalitet. De sätter detta litterära verk i en klass för sig.

Distinktioner

2007-04-12T15:41:00.000+01:00

I den politiska diskursen förekommer det ibland sammanblandningar, medvetna eller omedvetna, mellan olika saker som i andra, mer sakliga diskurser brukar hållas isär.

Några exempel:

Vad jag vet finns eller vad som faktiskt finns
- Att felaktigt anta att det man inte känner till inte heller finns.
- Eller mer generellt: att reducera verkligheten till den egna kunskapen om verkligheten.
- Eller: att överskatta sin egen kunskap.

Är eller bör
- Utgångspunkten att det som har hänt med automatik är det som borde ha hänt, oavsett om så är fallet eller ej.
- Att felaktigt blanda ihop åsikter och fakta.
- Att felaktigt utgå ifrån att verkligheten följer logikens lagar.

Trovärdigt eller sant
- Att felaktigt utgå ifrån att en trovärdig person (oftast en själv) alltid har rätt.
- Eller att felaktigt utgå ifrån att en övertygande argumentation också är sann
- Eller att felaktigt anta att någonting blir mera sant därför att man uttrycker det på ett mera trovärdigt sätt.

Får man skriva vad som helst?

2007-04-12T15:20:00.000+01:00

På olika sätt och i olika sammanhang har företrädare för kristdemokraterna reagerat mot formuleringar som framförts på den här bloggen. Det är då inte kritiken eller reflektionerna man har reagerat mot, utan formuleringarna. Därför har kristdemokraternas motreaktion inte handlat om att bemöta inläggen, utan om att försöka förhindra dem.

Jag ska inte längre få skriva vad jag vill, hur jag vill. I fortsättningen måste jag ta hänsyn till hur det jag skriver kan komma att uppfattas av kristdemokraternas politiska sekreterare.

Det är som om en konstig känsla växer fram i maggropen. Sist jag hade den känslan var när jag skulle skriva något om Mohammed-karikatyrerna. En känsla av ofrihet.

Med detta har min bild av kristdemokraterna knappast blivit mer positiv. Det är alltså inte nog med att de har suspekta kopplingar till Sverigedemokraterna. De verkar också ha en från de etablerade partierna avvikande syn på det fria ordet.

Ska jag tolka detta som att kristdemokraterna ännu inte helt har gjort upp med kristendomens långa tradition av censur?

Friendly, not friendship

2007-04-10T17:00:00.000+01:00

Jag kom i samspråk med en taxichaufför i Thailand. Han menade att det är svårt att komma Thailändare inpå livet. Visst, de är öppna och vänliga, men det är en slags ytlig vänlighet. Eller som han så träffande uttryckte det: "Friendly, not friendship".

Om detta gällde för Thailändare generellt eller mest för Thailändare som jobbar inom turistnäringen hann vi inte komma in på. Men klart är ändå att taxichauffören har ett intresse av att bli så pass bekant med turisten att han får en körning. Inte mer. Turisten har å den andra sidan ingen motsvarande spärr mot att låta relationen gå utöver vad som motiveras av den ekonomiska utbytesrelationen.

Medan den ena partens vänlighet svämmar över ända fram till transaktionsögonblicket präglas den andra partens förhållningssätt av ett inledande avvaktande vilket med tiden övergår i ett tilltagande förtroende. Den senare utvecklingsgången är nog mest naturlig. Men den begränsas av att relationen mellan parterna alltjämt är en ekonomisk relation. Den blev till av ekonomiska skäl och den avslutas så snart de ekonomiska incitamenten försvinner. Taxichauffören har inget intresse av att etablera sociala relationer med människor som inte blir eller kan komma att bli kunder.

Nu hör det till saken att taxichauffören med det träffande uttrycket egentligen hade semester från sitt ordinarie jobb och för närvarande jobbade extra åt hotellet. I den meningen var han inte en "äkta" chaffis. När vi kom fram och det var dags att betala hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Chauffören var nöjd med att ha fått en konversation och ville inte ha betalt för resan.

En enkel ekvation

2007-04-10T16:37:00.000+01:00

Den senaste opinionsundersökningen från Novis Opinions bekräftar att det sammanlagda väljarstödet för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är förhållandevis konstant. Det kan beskrivas i en enkel ekvation: När kd minskar, ökar sd.

Mekanismen bakom de korresponderande rörelserna är sannolikt abortfrågan. I övrigt är partierna ganska lika. Värdekonservatism och abortmotstånd är två grundpelare i partiernas ideologier. Det som skiljer är invandringspolitiken. Men den verkar inte bekomma de tidigare kd-väljare som nu går över till sd.

Billigt

2007-04-01T18:05:00.000+01:00

Jag fattar inte hur allt kan vara så billigt här i Thailand. I ett marknadsstånd på gatan utanför hotellet kan man köpa Rolex-klockor och Hugo Boss-tröjor för en spottstyver.

Snart har jag läst ut "Idioten", förresten.

Stureplanscentern

2007-03-27T16:57:00.000+01:00

Det är inte mycket man snappar upp av svenska nyheter när man semestrar i Thailand. Bara det viktigaste, som till exempel att det tydligen var länge sedan Fredrik Federley fick uppmärksamhet i riksmedia, vilket har föranlett ett nytt spektakulärt utspel.

Ja till månggifte och bort med folkhälsopolitiken heter det numera. "Svenskarna är inte dumma i huvudet", dundrar Federley.

Att det fanns något som heter sensationsjournalistik visste jag, men sensationspolitik trodde jag var en anomali.

Tur att den centerfalangen inte har mer att säga till om än den har. Att döma av valresultatet är den nya mauderatlinjen inget för väljarna.

Nej, där har Federley rätt. Svenskarna är inte dumma i huvudet.

Going mobile

2007-03-26T17:28:00.000+01:00

Detta skrivs på en 4 år gammal handdator, uppkopplad på nätet via hotellets trådlösa router. Jag fascineras över varje ny minut som förflyter utan att det bryts.

Utanför är det varmt och fuktigt, trots att det var flera timmar sedan solen gick ner.

Jag befinner mig i ett land som är fascinerande på många sätt. För många för att utveckla med hjälp av handdatorns lilla tangentbord. Återkommer med detaljer när jag kommer hem.

Semester, schampo och sånt

2007-03-23T08:56:00.000+01:00

Snö på marken. Perfekt. Tänk om det hade varit tio grader varmt och solsken. Fågelkvitter och vår i luften. Då hade det inte känts lika bra att åka från Sverige idag. Men nu är det helt okej, faktiskt.

Semestern börjar strax innan den börjar. Fram tills igår var jag helt inställd på det jag gör i min profession. Ledigheten och resan var bara ännu en inbokad tid i almanackan. Men igår kväll inleddes den mentala omställningen. Efter ”Ordförande Persson”, förstås. Livet började fyllas med andra saker än politik. Små detaljer.

I morse till exempel. Mitt schampo tog slut. Men som tur är har min kära fru en egen uppsättning hårvårdsprodukter som man kan låna lite av när sådant händer. Problemet är bara att det inte går att se vilken av flaskorna och tuberna som innehåller just schampo.

Prioriteringsordningen när det gäller konsumentinformation ser ut ungefär så här:
1. Varumärket
2. ”New” nånting. Just den här tuben innehåller något som de tidigare inte har innehållit och som gör den mycket bättre.
3. På tredje plats kommer något som närmar sig en substantiell innehållsbeskrivning, men tyvärr på molekylnivå och därför inte särskilt behjälplig. Att den kvasivetenskapliga ”formula” som framhävs är resultatet av forskning och rekommenderad av höga vederbörande påverkar inte det faktum att den rimmar illa med en rätt så elementär gymnasiekemi när det gäller relationen till grundläggande naturlagar.
4. Och så var det frågan om innehållet. Schampo, balsam eller hudlotion. Vad innehåller flaskan egentligen? Frågan kvarstår obesvarad.

Jag fick chansa. Fortfarande är jag osäker på om jag valde rätt, men en sak är säker. Mitt hår bär doften av en ljuv sommaräng.

Konsums blåvitt, vart tog du vägen?

Och vad hände nu? Blev det politik i alla fall?

Om morötter och andra rotfrukter

2007-03-19T23:42:00.000+01:00

- Jag är moroten, du är piskan, sa Reinfeldt.

Vari ligger moroten i sänkt a-kassa och försämrad sjukförsäkring?

Lägg ner, Reinfeldt. Du är ingen morot. Mina associationer kan sträcka sig så långt som till kålrot.

Lögn, förbannad lögn, moderat

2007-03-19T21:28:00.000+01:00

På moderaternas hemsida kan man läsa följande:

Våra skattesänkningar är också utformade så att vi sänker skatten mest för dem som tjänar minst. Med vår politik får alla behålla 1000 mer i månaden av sin lön.

1. Enligt moderaternas egna beräkningar sänks inte skatten mest för den som tjänar minst. Tvärtom. Ju mindre lön desto lägre skattesänkning.

2. Idag fick vi höra att det inte längre är alla som ska få 1000 kronor mer i månaden, utan att det är den sammanlagda inkomsten av två LO-löner som ska generera den här skattesänkningen.

Och som många har påpekat är skattesänkningen inte så mycket värd när den ställs i relation till de ökade utgifterna.

Men det är klart, som moderaterna själva påpekar på samma hemsida,

... äger man ingen bil berörs man inte av trafikpremien och är man inte sjukskriven så berörs man inte av karensdagen.

Och är man inte med i a-kassan slipper man den höjningen. Går man ur facket drabbas man inte av den slopade avdragsrätten.

Är man en kärnfrisk, icke fackansluten cyklist med god tandhälsa, livstidsanställning och hög lön kommer man nästan upp i den där tusenlappen.

Det värsta med moderaternas brutna vallöften är att människor förlorar tilltron till politiken. Men det kanske är det som är meningen...

Gränsen går mellan demokrati och diktatur

2007-03-19T11:01:00.000+01:00

Sverigedemokraterna utger sig ofta för att vara ett parti som försvarar det som är svenskt. Invandringen utmålas som ett hot mot det genuint svenska, och det är framförallt därför som Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Vad är svenskt? När frågan ställdes till en sverigedemokrat i ett TV-program nyligen märktes det att frågan inte var så enkel eller självklar som nationalisterna lite slarvigt vill göra gällande. Svaret landade till slut i ”surströmming”.

Förutom denna ruttna fisk var det svårt att hitta något absolut genuint svenskt. Det mesta av kulturell natur som finns här i landet är ju importerat. Hela vårt sociala liv är till exempel genomimpregnerat av kulturella koder som vi fått via amerikanska såpor. Vår matkultur skulle vara väldigt ensidig om vi hade avstått från att ta intryck från vår omvärld.

Sverigedemokraterna är motståndare till så kallad mångkulturalism därför att den skapar motsättningar och konflikter. På ett sätt har Sverigedemokraterna rätt i detta. I ett land som präglas av totalitärt tänkande, intolerans och fördomar kan det bli konflikter när det uppstår olikheter. Så fort någon bryter mot konformismen uppstår i ett sådant samhälle motstånd och motaktioner, underblåsta av människornas intolerans. Sverigedemokraternas lösning på konflikterna är att sudda ut alla skillnader och assimilera alla avvikare till en påstådd svensk norm. Resultatet blir ett kulturellt homogent samhälle, förvisso, men som ur en demokratisk aspekt har en del uppenbara brister.

Kravet på assimilation och likriktning är oförenligt med konventionen om mänskliga rättigheter, oavsett vad Sverigedemokraterna säger. Var och en har rätt att välja religion och omvärldsuppfattning. Var och en har också rätt att utöva sin kultur, så länge den inte bryter mot de mänskliga rättigheterna. Assimilation innebär att förvägra individer någon annan kultur än den som Sverigedemokraterna definierar som svensk. Vad det nu är för något.

Som demokrat och humanist gör jag en annan indelning av viktiga värden än den som Sverigedemokraterna gör. Det som gör Sverige till ett bra land och det som är värt att försvara i Sverige är inte surströmmingen eller midsommarstången, utan en genuint demokratisk tradition som värnar alla människors lika värde, alla människors rätt att vara unika, att välja kulturell tillhörighet och att kunna utöva sin kulturella identitet utan att behöva bli ifrågasatt eller förtryckt.

Den svenska demokratiska traditionen, så som jag känner den, är också beredd att alltid ifrågasätta odemokratiska tendenser, fördomar, främlingsfientlighet, rasism och totalitära ideologier. Jag är beredd att stå upp för och försvara svenska demokratiska värden mot såväl muslimsk fundamentalism som kristen fundamentalism, rasism, intolerans och fördomar.

Den avgörande gränsen går inte mellan svenskt och icke-svenskt, den går mellan demokrati och diktatur. Därför kan jag som anhängare av den demokratiska traditionen känna större samhörighet med en iransk demokrat än med en svensk fascist. I den meningen råder det större kulturella skillnader inom länder än mellan länder.

När jag angriper Sverigedemokraterna så gör jag det utifrån övertygelsen att Sverige ska vara ett land som bygger på mänskliga rättigheter, ömsesidig respekt för olikheter och en demokratisk värdegrund. Mot detta står Sverigedemokraterna med sin främlingsfientlighet och nationalism i samma läger som alla andra totalitära ideologier och religioner som är beredda att åsidosätta både demokrati och mänskliga rättigheter för att i stället sätta nationalistiska och rasistiska värden i främsta rummet.

Vem dömer domarna?

2007-03-18T22:32:00.000+01:00

I och för sig kan man undra varför en tidning som har monopol lägger ner pengar på en reklamkampanj. Oavsett motiv vill jag reflektera över ett av budskapen.

"Vi avslöjar dom som ljuger"

Så står det under en bild som ska föreställa en makthavare med lång näsa.

Nerikes Allehanda. Avslöjaren. Sanningssägaren. Folkets röst.

Hmmm...

Vem avslöjar när Allehanda ljuger?

Låt den som är utan skuld kasta första stenen...

2007-03-16T00:09:00.000+01:00

Idag var jag med i radioprogrammet Rakt på Sak. Eller ja… Inte jag personligen, alltså. Det var snarare så att jag blev apostroferad och omtalad, skulle man kunna säga. Bakgrunden var ett tidigare inlägg på den här bloggen där jag gjorde en reflektion om konkurrensförhållandet mellan Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Nu hade alltså lokalradion uppmärksammat mina reflektioner och bjudit in representanter från de båda partierna för att reda ut begreppen.

I kristdemokratiska ringhörnan: Eva Sundqvist. För Sverigedemokraterna: Lars Flemström.

Ur intervjun:

Päivi: Vad säger du om det här som står i Martin Linds blogg?

Eva: Ja, det var inte bra för blodtrycket, kan man säga. Jag blev väldigt upprörd och han är ute, Martin Lind, alltså, han vill sprida lögner och fördomar om oss som parti och oppositionen i allmänhet men oss i synnerhet tydligen i det här. Alltså vi har inga som helst kopplingar till Sverigedemokraterna. David Kronlid har tillhört KDU och han har aldrig varit aktiv i partiet. Lars Flemström har tillhört kristdemokraterna och har inte heller varit aktiv i partiet eller fått någon ingång. Och att vi skulle innehålla någon grupp ultrakonservativa abortmotståndare och främlingsfientliga nationalromantiker är en ren lögn, alltså är jag det? Vill Martin Lind säga att jag är det? Det är ren och skär lögn och han behåller en massa fördomar som han försöker sprida ut om oss.

Päivi: Men ligger det ingenting i det Martin Lind skriver, menar du?

Eva: Ja, det finns ju naturligtvis Lars Flemström, David Kronlid, dom har gått över till Sverigedemokraterna. Det finns en och annan. …

Lite längre fram i diskussionen…

Lars Flemström: Eftersom Eva Sundquist är så duktig på att beskylla andra för lögn så tar jag mig friheten att beskylla henne för lögn när hon säger att jag inte varit aktiv i kristdemokraterna.

Eva: Varför gick du ur då?

Ännu lite längre fram:

Eva: …Sverigedemokraterna har ju försökt att lägga sig så nära oss som möjligt, man har en blåsippa, vi har en vitsippa, man talar om familjen, man talar om kristna traditioner och där talar man ju om nationalkyrkan, Svenska kyrkan som vi säger att man måste vara fri ifrån och så. I många frågor så har man ju försökt att lägga sig så nära som möjligt. Men det finns avgrundsdjup mellan dessa två partier, det är tydligt. Och det handlar ju om invandrarfrågan, denna fråga som är så laddad.

Några funderingar:

1. Andas in – andas ut… Lugn och fin. Låt inte den här diskussionen gå ut över din hälsa, Eva. Det önskar jag dig inte.

2. Eva, i din inledningsreplik påstår du att ni inte har några som helst kopplingar till Sverigedemokraterna. Det kanske är lite kategoriskt att uttrycka sig på det sättet, eller vad tror du? Inga som helst kopplingar? Är det verkligen sant?

3. KDU – är inte det kristdemokraternas ungdomsförbund?

4. Menar du att Flemström har varit aktiv i kristdemokraterna eller inte? Han verkar hävda det själv? Och om han inte varit aktiv – vad betyder det att du frågar varför han har gått ur partiet?

5. De ultrakonservativa abortmotståndarna har den senaste tiden utmärkt sig som en ganska tydlig väljargrupp i era led. Tjafset har ju handlat om att denna grupp inte längre kommer att rösta på er om ni inte tar några steg tillbaks i abortfrågan. Eller har jag missuppfattat dispyten totalt?

6. Att Sverigedemokraterna flirtar med era väljargrupper verkar du själv hålla med om.

7. Benämningen ”främlingsfientliga nationalromantiker” tycker jag är passande för Sverigedemokraterna. Håller du inte med om det? Om du inte håller med – vari ligger i så fall detta avgrundsdjup mellan kd och sd? Jag trodde det handlade om att sd är främlingsfientliga medan kd inte är det.

8. Om benämningen stämmer och om Sverigedemokraterna har snott väljare och politiker från er – kan man då inte säga att de väljare som gått över från er till Sverigedemokraterna också är främlingsfientliga nationalromantiker? Varför skulle de annars gå över till ett sådant parti?

9. Du undrar om jag tycker att du är en ultrakonservativ abortmotståndare och främlingsfientlig nationalromantiker. Mitt svar på den frågan är nej. Varför tror du att jag tycker det? Mitt inlägg handlade om era partiers väljargrupper, inte om Eva Sundqvist. Var jag så otydlig?

10. Vad är det förresten som du anser att jag har ljugit om?

Gårdagens citat

2007-03-13T20:52:00.000+01:00

En del citat går till historien som tidlösa:

"The vast majority of our imports come from outside the country." - George W. Bush

"If we don't succeed, we run the risk of failure." - George W. Bush

"I have made good judgments in the past. I have made good judgments in the future." - George W. Bush

"The future will be better tomorrow." - George W. Bush

"We're going to have the best educated American people in the world." - George W. Bush

"I stand by all the misstatements that I've made." - George W. Bush

"We have a firm commitment to NATO, we are a part of NATO. We have a firm commitment to Europe. We are a part of Europe." - George W. Bush

"Public speaking is very easy." - George W. Bush

"A low voter turnout is an indication of fewer people going to the polls." - George W. Bush

"We are ready for any unforeseen event that may or may not occur." - George W. Bush

"For NASA, space is still a high priority." - George W. Bush

"Quite frankly, teachers are the only profession that teach our children." - George W. Bush

"It isn't pollution that's harming the environment. It's the impurities in our air and water that are doing it." - George W. Bush

"It's time for the human race to enter the solar system." - George W. Bush

Och så en liten film...

Dagens citat

2007-03-13T20:32:00.000+01:00

Hört i P1 morgon (5 min och 24 sekunder in i reportaget):

Fråga: Tänk om du har fel, då?

Svar: Jag brukar inte ha fel och jag har inte fel.

Bengt Lindroth (m), insändarskribent från Åsarp

Socialdemokrati liberalism nazism

2007-03-11T19:28:00.000+01:00

Den här insändaren publicerades i Nerikes Allehanda i en av tidningen förkortad version.

I diskussionen om nazismens placering på höger-vänsterskalan noterar Johan Lagerfeldt att nationalsocialisterna ursprungligen kallade sig för Tyska Arbetarpartiet. Således skulle nazismen vara ett vänsterfenomen snarare än ett högerfenomen, enligt kumlamoderaten.

Men att kalla sig ”arbetarparti” är nog mer en politisk strategi för att locka till sig anhängare från den folkmajoritet som tillhör arbetarklassen, snarare än en markering om var man står på den politiska skalan. Det har inte minst visat sig i de nya moderaternas grepp där man försöker framstå som ett arbetarparti i syfte att stjäla anhängare från socialdemokratin. Skriver man http://www.arbetarpartiet.se/ i webbläsaren hamnar man varken hos socialdemokraterna eller hos nazisterna, upplysningsvis.

Sedan finns det en rad historiska förhållanden som gör det svårt att förknippa nazismen med socialdemokratin. Till exempel det faktum att socialdemokrater förföljdes och sattes i koncentrationsläger under den nazistiska diktaturen. Funnes det en värdegemenskap kunde man föreställa sig att ideologierna skulle komma bättre överens än så.

Politiskt och ideologiskt råder alltjämt stora skillnader mellan nazismen och de moderna politiska partierna, till exempel i synen på demokrati och mänskliga rättigheter. Här står nazismen snarare i en klass för sig, utanför den politiska skalan.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att det moderna parti som har tydligast koppling till den nazistiska idétraditionen, Sverigedemokraterna, ligger långt högerut i de flesta avseenden. I deras program ryms såväl främlingsfientlighet som värdekonservatism och nyliberalism i en härlig blandning. Men det innebär inte att jag anklagar moderaterna för att vara rasister. Däremellan är steget alltför långt.

Utsugningen ökar

2007-03-10T23:30:00.000+01:00

Medan företagens vinster har ökat kraftigt de senaste 5 åren har de anställdas andel av bonusprogrammen minskat från 65% år 2002 till 10% 2006, rapporterar aktuellt.

Hur var det nu igen...

"inom ramen för förhållandet mellan kapital och lönarbete, så står kapitalets intressen och lönarbetets intressen i skarp motsättning till varandra."

Ju mindre del av vinsten som går till de anställda, desto mer går till företagen och kapitalägarna.

Vi ser nu alltså följande tendenser:

- Vinsterna ökar kraftigt
- De anställdas andel av vinsterna minskar kraftigt
- Klyftorna ökar
- I årets lönerörelse har fackförbunden så här långt fått riktiga skambud

Alltså: Motsättningen mellan arbete och kapital är nu mer påtaglig än på länge. Utsugningen har fördjupats; kapitalägarnas andel av mervärdet har ökat på producenternas (de anställdas) bekostnad.

Jag tycker jag känner igen de här tendenserna från en bok jag har läst.

Dimmorna skingras

2007-03-09T17:14:00.000+01:00

I gårdagens DN skingrade Göran Rosenberg dimridåerna kring stopplagen.

En tydlig illustration av situationen "kampanj möter argument".

Om regelboken fick styra åkte borgarna ut på teknisk knockout. Men som så ofta är fallet i den offentliga debatten går det att glida undan med hjälp av skenmanövrar och populistiska utspel. Frågan är hur länge den strategin håller. Fyra år kvar.

Existens igen

2007-03-08T23:13:00.000+01:00

Bäst i TV just nu är helt klart Existens. I senaste programmet ställs frågan "Varför skäms inte de kristna", apropå alla brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn genom historien. Vad som är bra är inte enbart grundfrågorna, utan kanske framförallt de uppföljande frågorna. Programledaren Anna Lindman Barsk nöjer sig inte med korta och enkla svar, utan borrar vidare i ämnet på ett för TV väldigt ovanligt men i mina ögon välkommet sätt. Mer sånt!

När det gäller själva programinnehållet tycker jag det är häpnadsväckande att höra kristendomens försvarare hänvisa till det stora tolkningsutrymme som läran erbjuder och att det skulle vara en förklaring till att både folkmord och etniska utrensningar har kunnat genomföras i kristendomens namn. Precis samma förklaringar har förts fram till nazismens och kommunismens försvar utan att accepteras. Och då finns det betydligt fler och grövre uppmaningar till brott mot mänskligeten i kristendomens grundskrifter än i till exempel kommunismens.

Det ska bli intressant att se om det blir någon fortsättning på det här. Förmodligen har kristendomen alltför många anhängare för att någon ska våga ta tag i den här frågan. Och det är klart. Vem vill mucka med en rörelse som har sådana historiska meriter.

Falsk matematik igen

2007-03-08T16:33:00.000+01:00

På moderaternas hemsida kan man få en uträkning på hur mycket mer i plånboken det så kallade jobbavdraget ger. Ni vet, det där som skulle ge tusen kronor mer i månaden och mest till dem med lägst lön.

Jag tror bestämt att det är något fel på beräkningsalgoritmen.

15 000 kronor i månaden ger 563 kronor mer i plånboken.
20 000 kronor i månaden ger 718 kronor mer i plånboken.
25 000 kronor i månaden ger 873 kronor mer i plånboken.

Ingen inkomstnivå ger 1000 mer i månaden. Det högsta beloppet är 916 kronor.

Jobbar man deltid och får 10 000 kronor i månadet ger det 367 kronor mer i plånboken.

Observera att tillskottet handlar om hur mycket mer man får i plånboken. Det är från denna plånbok man sedan ska betala höjningarna av (bland annat) a-kasseavgiften och trafikförsäkringen. Kostnadsökningarna tar inte hänsyn till inkomsterna. Alla drabbas av samma kostnadsökningar.

Låt oss säga att kostnadsökningarna hamnar på 600 kronor i månaden. Vad ger det netto för de olika inkomstgrupperna?

10 000 i lön ger 233 kronor mindre i månaden.
15 000 i lön ger 37 kronor mindre i månaden
20 000 i lön ger 118 kronor mer i månaden och
25 000 i lön ger 273 kronor mer i månaden

Så slår den borgerliga politiken. Så fungerar den borgerliga matematiken.

Vilka är kristdemokraterna egentligen?

2007-03-05T22:48:00.000+01:00

Den senaste tiden har Hägglund haft problem med abortmotståndarna i partiet. Röster har höjts om att starta ett nytt abortmotståndarparti nu när kristdemokraterna själva verkar ha mjuknat i frågan. Ju mer kd närmar sig etablerade demokratiska värderingar och ju mer man fjärmar sig från ultrakonservativa och frikyrkliga krafter, desto mer urlakas partiets traditionella väljarkår.

Det är den ena tendensen.

Den andra handlar om Sverigedemokraternas tydliga kopplingar till partiet. I Örebro län har både landstingsrådet och den politiska sekreteraren för Sverigedemokraterna en historia som politiskt aktiva för kristdemokraterna. I programmet Existens berättar David Kronlid att Sverigedemokraterna är mer kristdemokratiska än vad kristdemokraterna själva är nu. Att det råder ett konkurrensförhållande mellan de båda partierna och att de vänder sig till samma väljargrupper står helt klart.

Kristdemokraterna är alltså ett parti som traditionellt har inhyst dels en grupp ultrakonservativa abortmotståndare och dels en grupp främlingsfientliga nationalromantiker. När kristdemokraterna tar avstånd från dessa grupper undergrävs väljarstödet och det skapas istället grogrund för andra, mer extrema partier. Om kd lyckas gå hem hos nya väljargrupper får framtiden utvisa. Det skulle i så fall kräva en extreme makeover som fick de nya moderaterna att framstå som en västanfläkt i jämförelse.

Vad som är mest beklämmande i denna metamorfos är de unkna slaggprodukter som kd lämnar efter sig på vägen. Hur länge har dom hängt med, kan man undra? Och vad är det i det tidigare kd som ändå har fått dem att trivas så bra?

Pressetik

2007-03-05T20:36:00.000+01:00

Om nyhetsförmedlingen i radio och TV bryter mot publicitetsreglerna om opartiskhet och saklighet har man som medborgare möjlighet att lämna in en anmälan till granskningsnämnden för radio och TV. Det är en bra sak eftersom medborgarnas bild av verkligheten förmedlas via media. En vinklad rapportering utgör ett hot mot själva demokratin.

När det gäller våra tidningar finns inte den här möjligheten. Anmäler man en tidning till Allmänhetens Pressombudsman för opartiskhet, till exempel på grund av att en rubrik saknar täckning i texten och att artikelinnehållet är vinklat, kan man få följande svar:

”PO har till uppgift att pröva anmälningar från enskilda som själva har utpekats (genom namn, bild eller andra identifierande uppgifter) med kränkande eller på annat sätt skadande uppgifter om dem och deras personliga angelägenheter. Det ingår inte i verksamheten att från en mer allmän utgångspunkt pröva publiceringars saklighet och opartiskhet.

Eftersom Du inte är utpekad i publiceringen, kan Dina klagomål inte medföra någon åtgärd från min sida”

År 2005 fick Nerikes Allehanda 1 753 000 kronor i presstöd. Syftet med detta stöd är att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Presstödet betalas ut från presstödsnämnden, som är en statlig myndighet. Stödet finansieras alltså via skatten.

Som politiker har man den unika möjligheten att kunna jämföra mediarapporteringen med verkliga förhållanden. För landstingets del måste jag tyvärr säga att rapporteringen ofta, och särskilt via somliga journalister, ger en väldigt vinklad och snäv bild av hur det förhåller sig. Den som enbart är hänvisad till Nerikes Allehandas rapportering om landstinget och landstingspolitiken får helt enkelt en vinklad och ofullständig bild av läget.

Detta kan man alltså inte göra något åt. Ingen har till uppgift att granska sakligheten i dagspressen. Det går inte att överklaga någonstans. I det här länet kan man inte heller rösta med fötterna och välja någon annan tidning. Med andra ord finns det inga som helst garantier för att nyheterna man tar del av vid frukostbordet är sakliga och opartiska.

En from förhoppning är att läsarna är så pass källkritiska att de tar nyheterna med en nypa salt. För tänk om alla trodde på allt som stod i tidningen…

Ska det vara så svårt?

2007-03-02T10:36:00.000+01:00

Ewa Söderberg, landstingsordförande i Västernorrland, ritar troll med pratbubblor, rapporterar Dagens Samhälle (7/2007). En pratbubbla innehåller följande sammanfattning:

- Offentlig sjukvård tjänar på att folk är friska
- Privat sjukvård tjänar på att folk är sjuka...

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Melodifestivalen igen

2007-02-22T23:04:00.000+01:00

Ett ord om melodifestivalen.

Hysteri

... Eskallera

Okej, det blev två ord.

Jag kommer ihåg när melodifestivalen gick i två omgångar. En i Sverige och en i förra årets vinnarland (i ett betydligt mindre Europa). Tidningsbevakningen inskränkte sig till rubriken "Fel låt vann!" dagen efter tävlingen.

Nuförtiden håller spektaklet på hela våren. Varje helg. Ja, varje dag faktiskt. Det är deltävlingar, andra chanser, mediautspel, prylar, kommentarer, tabbar, bloggar, inför-reportage, efter-reportage, skandaler, förväntningar, besvikelser och jubel.

Inte konstigt att svenskar är lyckligast i Europa.

Stopp för stopplagen

2007-02-22T22:57:00.000+01:00

Jahapp, då är dagarna alltså räknade för den så kallade stopplagen och därmed är det grönt ljus för alla som vill dränera offentliga sektorn på resurser. Principen om vård efter behov försvann visst ner i samma avlopp. Nämen oj, blev du omsprungen? Sorry grabben, du får väl skaffa dig en försäkring.

Vad sa hon egentligen?

2007-02-21T23:35:00.000+01:00

I TV-programmet Existens intervjuades integrationsminister Nyamko Sabuni apropå hennes motstånd mot religiösa friskolor. Enligt Sabuni finns det en risk att de islamska friskolorna fungerar som rekryteringsbas för terrorister och självmordsbombare. Från intervjun:

- Vilka belägg har du för att det här skulle kunna ske ute på svenska friskolor idag?
- Jag skriver riskerar, jag skriver inte att det sker eller att det kommer att ske, utan att det riskerar att ske.
- Men vilka belägg har du för att det riskerar att ske?
- Ja, därför att fundamentalismen växer i Europa. Jag är inte den som säger det. Vi ser ju bilder på självmordsbombare, vi ser bombningar i Spanien, bombningar i Storbritannien och så vidare. Jag tycker inte att jag måste vänta tills man bevisar att någon har självmordsbombat sig själv och andra och denna någon gick i just denna skola för att kunna säga att det kan vara en rekryteringsbas. Jag anser, som politiker, faktiskt, ha rätt att kunna se lite längre in i framtiden. Vad ser vi för utveckling? Och där säger jag att ja, religiösa skolor är inte lämpliga i en sekulär stat.

I princip delar jag Sabunis uppfattning om religiösa friskolor. Jag tycker också att den svenska skolan ska vara icke-konfessionell. Det jag reagerar på är skälen och sättet att argumentera. Framför allt sättet att argumentera.

Sabuni anser sig inte behöva några belägg för sina antaganden och ståndpunkter. Det räcker att hon själv, i egenskap av politiker, gör en fri association mellan muslimska friskolor och terrorism för att göra sitt ställningstagande. Integrationsministern ska inte behöva invänta bevis innan hon fäller sin dom. Så låter argumentationen. Skjut först och fråga sedan.

Visst kan man argumentera för att fundamentalism och motsättningar riskerar att öka med införandet av konfessionella friskolor. Ett skolsystem där delar av den obligatoriska skolan drivs av religiösa huvudmän delar tidigt upp barnen i olika åsiktsriktningar och trosföreställningar och rimmar illa med skolans uppgift att ”låta varje individ finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”, som det står i läroplanen. Lite längre fram i planen kan man läsa att ”undervisningen skall vara saklig och allsidig” och att ”barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”. Religiösa friskolor är knappast den rakaste vägen att nå dessa mål. Men från detta är det nog ändå ett ganska stort steg till slutsatsen att religiösa friskolor skapar självmordsbombare och terrorism.

Mångfald i skolan är bra, men den måste återspeglas på varje skola och gälla för varje elev. Ett mångfaldsbegrepp som bara ser mångfalden av skolor riskerar att skapa ett skolsystem där mångfalden enbart omfattar summan av eleverna. Syftet måste vara att varje elev får en mångsidig, saklig och opartisk presentation av olika världsbilder och en reell möjlighet att själv ta ställning till dessa. Även om den religiösa friskolan följer paragraferna i läroplanen så ligger det en inbyggd intressemotsättning i hela konstruktionen med ett skolsystem som tillåter konfessionella friskolor. Skolans fostran pågår inte bara under lektionstid. En skola med religiös prägel fostrar religiösa barn, oavsett hur nedtonad religionen är under lektionstid. Varför skulle Livets Ord vilja driva en skola? Eller en muslimsk förening med kopplingar till Saudiarabien och Wahabismen?

En snabbtitt i skolverkets statistik över brister i Sveriges friskolor uppvisar en del anmärkningsvärda resultat:

- Skolor med konfessionell inriktning har i större utsträckning brister inom området Kunskapsresultat än övriga fristående skolor…
- Skolor med såväl konfessionell som Waldorfpedagogisk inriktning har genomsnittligt fler förbättringsområden än skolor med allmän inriktning.

Det räcker för mig som argument för att vi inte ska ha konfessionella friskolor i Sverige (även om det finns flera goda argument) Man behöver inte generalisera, underblåsa fördomar och påstå saker som man inte har belägg för. Nackdelarna är tydliga ändå.

Vem ska man tro på?

2007-02-19T22:23:00.000+01:00

De senaste veckorna har Sverigedemokraterna på Nerikes Allehandas debattsida uppvisat något av det märkligaste jag har sett i svensk politik sedan Carl Bildt var statsminister. Jag tänker närmast på Lars Flemströms ”försvarstal”, tillägnat partikamraten David Kronlid. En politisk sekreterare som bortförklarar oppositionsrådets nazistiska retorik med att han saknar ”känsla för det politiska debattspråket och dess valörer här i Sverige” är något som jag aldrig trodde jag skulle få se i publicerad skrift.

Kronlid och Flemström sätter en ny standard för det politiska samtalet. Nu kan man inte längre vara säker på att det som ledande företrädare för Sverigedemokraterna skriver på debattsidan också är vad de menar. När Kronlid skriver att många invandrare söker sig till Sverige för att slippa arbeta och slippa ta ansvar så betyder det egentligen något annat. Även om det låter som att Kronlid lägger skulden på invandrarna så lägger han den egentligen på strukturfel och politiska misstag.

När Kronlid skriver att Sverigedemokraterna gladeligen skulle välkomna fler invandrare bara de skötte sig, anpassade sig och slutade leva på andras bekostnad så menar han egentligen inte att villkoret för att Sverige ska släppa in någon invandrare är att alla invandrare sköter sig.

I detta kan man förvånas över åtminstone två saker.

För det första kan man fundera över varför Kronlid väljer att påstå saker som han inte menar. Gör man en semantisk jämförelse mellan Kronlids påståenden och Flemströms förtydliganden blir det svårt att hamna i slutsatsen att det enbart rör sig om olika ”valörer” i det politiska debattspråket. Läser man vad som står ser man att de båda Sverigedemokraterna påstår olika saker. Detta blir också min slutsats, åtminstone tills David Kronlid själv tar tillbaks det han har skrivit och tydliggör vad det är han egentligen menar.

För det andra så är det en märklig ordning när ett parti som har tre mandat i landstingsfullmäktige via sin politiska sekreterare förklarar att deras oppositionsråd inte kan uttrycka sig i skrift, utan att de påståenden som står tydligt formulerade i hans debattartiklar ska tolkas på något helt annat sätt än vad orden, i sin lexikaliska betydelse, låter påskina.

Sedan kan man knappast säga att förvåningen avtar när Kronlid, två dagar efter Flemströms försvarstal, får en ny artikel publicerad med nya haranger om invandrarnas arbetsskygga natur. I den problembeskrivningen handlar lösningen på integrationsproblematiken om att ”inge våra nyanlända invandrare lite sund luthersk arbetsmoral”. Vad betyder detta egentligen om man ska använda Flemströms chiffernyckel?

Hur ska man tolka påståendet ”det är hög tid att stoppa invandringen tills vi löst problemen”? Betyder det eller betyder det inte att Kronlid faktiskt vill stänga Sveriges gränser för samtliga asylsökande? Betyder det eller betyder det inte att Kronlid lägger skulden för påstådda sociala problem på människor med invandrarbakgrund?

Och så en avslutande fundering. Sverigedemokraterna har tydligen begåvats med två stycken politiska talanger som är beredda att så lägga halva sin arbetstid på att företräda partiets politik i landstinget. Den ene är oppositionsråd och den andre är politisk sekreterare. Den ene behärskar inte det politiska språket och den andre gör rättelser av den enes debattinlägg och räknar sig som den korrekta uttolkaren av vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Hur tänkte partiet där man utsåg Kronlid till råd och Flemström till sekreterare? Borde det inte ha varit tvärtom?

Rätten till lättja

2007-02-19T19:27:00.000+01:00

Det här inlägget har tagits bort.

Melodifestivalen

2007-02-17T20:56:00.000+01:00

Schlager är folkets opium!

Politisk aftonskola

2007-02-15T23:05:00.000+01:00

Ikväll var det politisk aftonskola igen. Vi hade bjudit in Åsa Wedholm-Olsson och Kezhan Karuni som berättade om deras jobb i projektet "Linje 14". Det är ett integrationsprojekt som syftar till att få ungdomar från Vivalla och Varberga att bli intresserade av högre studier. Projektnamnet anspelar på buss nummer 14 som går mellan Vivalla och universitetet. Verksamheten består bland annat av frivilliga läxläsningstillfällen och studiecirklar i motivation och läxläsningsteknik. Målgruppen är högstadieungdomar.

Några citat från minnesanteckningarna:

”Kommer någon att säga åt oss att vi inte får vara här?”. Det är många mentala hinder mot att överhuvudtaget vistas i miljön. Projektet bidrar till att eleverna känner sig mera hemma på universitetet.

Språket är grunden för att klara sig bra i utbildningssystemet. För att nå MVG-nivå på gymnasiet krävs ett utvecklat språk. Matte är inget problem, men att formulera sig obehindrat – det är svårt.

Det märks också hos högstadieungdomarna att det kämpigaste är språket. Man måste förstå frågan för att kunna räkna. Och om man inte hanterar språket blir man inte förstådd. Det går inte att övertyga en grupp om man inte kan uttrycka sig ordentligt.

Man kan inte bli annat än imponerad över utvecklingen de senaste 10-15 åren. Då uppfattades invandrare som något negativt. Man diskuterade hur mycket invandringen kostar mm. Idag ser man det mer som en tillgång. Arbetskraften kommer inte att räcka till. Med invandringen får vi arbetskraft, en massa olika språk, kulturberikning och ett större utbud av det mesta. Dessutom nya idéer och överlag utgör de nya svenskarna en enorm tillgång. Det gäller att få upp ögonen för detta. Vi får en stor mångfald av kulturer och språk inom ramen för det fridfulla och fredliga svenska folkhemmet.

Örebro är en av Sveriges mest segregerade städer. På universitetet finns det anställda som inte känner en enda muslim.

För inte så länge sedan användes begreppet ”svaga grupper” när man talade om invandrare, kvinnor och människor med funktionshinder.

Det finns många aspekter på det här med integration. När man lär sig svenska och tar del av debattprogrammen blir man förvånad över att man inte ser varje invandrare som individ, utan man klumpar ihop alla invandrare som en grupp där man tillämpar barn-aga och en massa andra negativa saker.

Om man kommer till Sverige och pratar bra engelska så blir man bemött med en bra attityd, men när man talar svenska med brytning så blir det ett helt annat bemötande.

Det är svårt att lära sig svenska i en klass med 20 kurder.

Ett problem är studievägledare som berättar att naturvetenskaplig linje är något jättesvårt och att det finns andra program som passar bättre, till exempel hotell och restaurang. Så ska man inte säga. Är eleven intresserad av naturvetenskap ska den söka naturvetenskaplig linje.

Man kommer inte hit för att bli svensk, man kommer hit för att förbli kurd. Att kunna vara den man är och ändå kunna ge något till samhället. Att få vara människa. Det är den största fördelen med att leva i ett demokratiskt land.

Det är fantastiskt att få vara delaktig i en sån här utbildning. Man får höra så många vackra och kloka ord. Att få del av berättelser från människor som verkligen engagerar sig för att utveckla och förbättra samhället - det är nog något av det mest moralstärkande som finns.

Framförallt så representerar dessa idealister något så mycket bättre, rikare, ädlare och mänskligare än den giriga strävan efter egen vinning som man kan möta i andra, mindre upplyftande sammanhang.

TV4 svarar

2007-02-14T23:06:00.000+01:00

Från: Andreas Haglind [mailto:andreas.haglind@tv4.se]
Skickat: den 14 februari 2007 10:19
Till: Martin LindÄmne: SV: Anmälan

Hej,

Det ingår i vårt uppdrag att vara opartiska. Ingen uppgift eller part skall undgå granskning eller relevant bemötande. I det inslag du beskriver så anser jag att samtliga tre berörda parter fick möjlighet att föra fram sina budskap; både LO, Svenskt Näringsliv och företagaren som varit satt i blockad. Du har din fulla rätt att anmäla oss till GRN, och även jag ser fram emot en granskning.

MVH

ANDREAS HAGLIND
Executive Director Nyhetsmorgon TV4 AB
Phone +46 (0)8 459 43 02
Cell +46 (0)708 220 333
Address TV4 AB Tegeluddsvägen 3
S-115 79 Stockholm Sweden

Mitt svar:

Hej Andreas!
Nu var min poäng att antalet berörda parter var fyra, inte tre. Ni hade inte med någon anställd. Dessutom uppfattade jag att programledarna tog ställning i frågan, vilket framgick av sammanhanget.

Men, men… Vi får väl se vad granskningsnämnden gör för bedömning. Tydligen så ser vi båda fram emot en granskning och det är ju roligt.

Hälsningar,

Martin Lind

Moderaterna och läkarsituationen

2007-02-13T22:39:00.000+01:00

Samtalstonen i landstingsfullmäktige är för det mesta god, men det finns enstaka "element" som gör allt för att dra ner stämningen och förpesta luften.

Ett sådant element brukar återkomma till läkarsituationen på en av Karlskogas vårdcentraler. Via svidande sarkasmer upplyses församlingen återkommande om att en av vårdcentralerna för närvarande inte har några läkare alls. Själv har "elementet" inga som helst recept för att bota situationen, utom den vanliga moderata medicinen att sälja ut och privatisera.

Att denna strategi lett till sämre tillgänglighet när den prövats i vårt eget landsting verkar sarkastikern uppfatta som irrelevant information. Lika irrelevant är förmodligen orsakerna till att situationen kommer att lösas inom kort eftersom nya läkare är på ingående.

Utan att säga för mycket kan man konstatera att ju mer andra landsting privatiserar, desto bättre blir läkarsituationen här i Örebro.

En annan sanning som kan vara värd att omnämna är den som handlar om var läkare kommer ifrån. Moderaterna tror att läkare emanerar ur vårdbolagens kapitalansamlingar. En bättre strategi för fler läkare vore nog att satsa på läkarutbildningen.

Anmälan!

2007-02-13T22:10:00.000+01:00

Idag gjorde jag följande anmälan till Granskningsnämnden för radio och TV:

Program/inslag:
Nyhetsmorgon/inslag om blockad av företagare som vägrade skriva under kollektivavtal

Kanal/station:
TV4

Sändningstid:
070213, mellan 07.30 och 08.00

Varför jag vill få programmet prövat:
Ämnet är kontroversiellt och behandlades ensidigt. Man hade bjudit in en representant från Svenskt Näringsliv och en representant från LO, men endast arbetsgivarparten och alltså inte någon anställd. Frågorna som ställdes av programledarna var klart vinklade och hela arrangemanget med gästernas placering i sofforna var riggat i syfte att få företagaren att framstå som ett offer för fackligt övervåld.

Citerat från Granskningsnämndens hemsida:

Regler för TV4
Opartiskhet
Programverksamheten ska bedrivas opartiskt. Kravet har tre beståndsdelar:
o En klart utpekad part som utsätts för kritik ska ges möjlighet att bemöta kritiken.
o Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt.
o En representant för programföretaget får inte ta ställning i en kontroversiell fråga.

Och så här skrev jag till TV4:

Hej Andreas!

Jag tänkte bara informera dig om att jag har anmält er till Granskningsnämnden för radio och TV efter att ha tagit del av er ensidiga rapportering av det kontroversiella ämnet ”kollektivavtal”. Inslaget jag refererar till sändes i Nyhetsmorgon i morse och bestod i en soff-intervju med en företagare som tvingats skriva på kollektivavtal genom att, som det beskrevs, utsättas för ”fackligt övervåld”.

Min förhoppning är att denna anmälan ska bidra till att era inslag och er nyhetsrapportering ska bli mindre ensidiga i framtiden.

Med förhoppning om en fällande dom,

Martin Lind

En dikt

2007-02-11T01:27:00.000+01:00

Högermajoriteten i Örebro har inympat miljöpartiet och av den anledningen valt att kalla sig koalition istället för allians. Den nya koalitionens inre slitningar har inte låtit vänta på sig, vilket har gjort kommunen fullständigt handlingsförlamad. Som ett brev på posten kom ledningens nya öknamn: kollisionen. Ett annat begrepp som fångar den ambivalenta ledningens karaktär är konvulsionen. Ordlekarna på detta tema inspirerade mig till följande diktverk:

Koalitionen
Kollisionen
Konvulsionen
Konstruktionen
Kontemplationen
Komplikationen
Konventionen
Konfessionen

Konklusionen?
- Anlita professionen!
- In med katastrofkomissionen!

Offer eller parasit? Demokrat eller nazist?

2007-02-06T17:24:00.000+01:00

Invandrare begår fler brott än svenskar. Det är en av de grundläggande ”sanningarna” bakom Sverigedemokraternas aversion mot främlingar. Återigen handlar det om att konstruera ett invandrarkollektiv som tillskrivs en uppsättning negativa egenskaper. Med detta har man åter förstärkt sin utgångspunkt, nämligen att invandrare är något skadligt för samhället och att det är därför som vi ska stoppa invandringen.

I problematiken finns dock ett ytterligare antal faktorer som man bör ta i beaktande innan man faller in i främlingsfientliga resonemang. Personer med utländsk härkomst, och då särskilt med icke-svenskt utseende och uppenbart icke-svenska namn, utsätts idag för en påtaglig strukturell rasism. Igår presenterades en undersökning från Hyresgästföreningen som visade att personer med icke-svenska namn förvägrades hyreskontrakt medan personer med svenskklingande namn välkomnades av hyresvärdarna. Likaså finns det undersökningar som visar att samma typ av gallring sker vid anställningsförfaranden. Denna rasism är till del påhejad av Sverigedemokraterna själva. Konsekvensen blir i förlängningen att personer med utländsk härkomst diskrimineras i arbetslivet, på hyresmarknaden och i en rad andra offentliga sammanhang. Av det skälet blir också personer med utländsk härkomst överrepresenterade i det som kallas ”socialt utsatta grupper”.

Vidare finns det mycket som tyder på att det sociala utanförskapet är en grogrund för brottslighet. Den som inte blir delaktig i samhället känner inte heller någon övertygelse att värna det gemensamma. Eller så gör man det, men tvingas ändå till olagliga handlingar, av ekonomiska skäl. Den sociala utsattheten och utanförskapet skapar frustration vilken i sin tur kan utgöra grogrund för avvikande beteende. Ett samhälle som skapar avvikare skapar också avvikande beteenden.

Om personer med utländsk härkomst blir diskriminerade är det naturligt att de också blir överrepresenterade i socialt utsatta grupper. Och om den sociala utsattheten är en grogrund för kriminella handlingar så har vi här en social förklaring till varför just personer med utländsk härkomst skulle vara överrepresenterade i kriminalstatistiken. Det beror inte på att de är av utländsk härkomst. Det beror på att de är diskriminerade.

Att ändå hamna i förklaringen att invandrare är brottsliga därför att de är invandrare och att dessutom göra det till en politisk poäng och paroll är att följa ett alltför känt argumentationsmönster. Sverigedemokraterna utser en syndabock. En lättidentifierbar social grupp som ges skulden för allsköns sociala problem. Lösningen på de sociala problemen skulle sedan vara att (i ett första steg?) utvisa medlemmarna av denna grupp.

På samma sätt resonerade man i Tyskland under upptrappningen och genomförandet av Förintelsen. I modern tid har vi sett samma retorik i Serbien och Rwanda. Mönstret är detsamma. Det finns något i Sverigedemokraternas retorik som tydligt bryter av mot det demokratiska samhällets retorik. En hänfallenhet åt att kunna åsidosätta grundläggande mänskliga rättigheter för en lättidentifierbar grupp av avvikare. Det kan vara människor med krokiga näsor, mörkt hår, eller konstiga efternamn. Att slå in på denna väg, oavsett uppsåt, är att sätta mörka krafter i rullning. Det är en farlig väg.

Sverigedemokraterna och de mänskliga rättigheterna

2007-02-03T17:30:00.000+01:00

Att läsa David Kronlids misstänkliggörande utspel om ”invandrarna” väcker otäcka historiska associationer. Såväl logik som retorik uppvisar större likheter med de tyska nazisterna än med de grundläggande demokratiska värden som ges uttryck i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna.

Sverigedemokraterna skapar en uppdelning mellan svenskar och invandrare. I retoriken konstrueras en gemenskap av etniska svenskar (vi) som ställs i kontrast till en grupp avvikare (dom). Avvikarna förses med etiketten ”invandrare”.

Nästa steg handlar om att förse invandrarna med suspekta attribut. ”Dom” kommer hit för att försörja sig på våra bidragssystem, ”dom” missköter sig och anpassar sig inte till den svenska kulturen och så vidare.

För att stävja ”problemen rörande invandringen” krävs särskilda insatser gentemot den avvikande gruppen. ”Dom” måste lära sig leva laglydigt, integreras i samhället och respektera sitt nya land, ”dom” ska vara tacksamma för att ”dom” fick komma hit.

Om någon i invandrargruppen begår brott eller utnyttjar sociala förmåner utan att få dåligt samvete så ska hela gruppen straffas. Eller, som David Kronlid skriver: ”Om alla invandrare skötte sig bra, anpassade sig och slutade leva på andras bekostnad så skulle vi gladeligen välkomna fler invandrare”. Det krävs alltså att alla invandrare ”sköter sig”, inte bara de flesta, för att varje invandrare ska kunna känna sig välkommen till Sverige.

Den som hör till gruppen invandrare ska med andra ord inte förvänta sig samma rättigheter som den som hör till gruppen etniska svenskar. För invandrare gäller andra lagar och andra villkor. Beroende på hur andra i gruppen beter sig kan man snabbt bli av med flera av sina mänskliga rättigheter.

I tyska nationalsocialistiska programmet från 1920 kan man läsa följande:
”4. Medborgarrätt kan endast den ha som är volksgenosse. Volksgenosse kan endast den vara som är av tyskt blod oberoende av konfession. En jude kan därför inte vara volksgenosse.”
5. Den som icke har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.
…
7. Vi kräver att staten tar på sig skyldigheten att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.”

Eller med Sverigedemokraternas sätt att resonera: Vi har å ena sidan etniska svenskar, å andra sidan invandrare. De senare har inte samma rättigheter som etniska svenskar, utan dessa skall vara underkastade särskilda lagar och rättigheter. Statens huvudansvar att tillhandahålla välfärd och sociala rättigheter gäller i första hand etniska svenskar, eftersom vi inte har råd att förse också invandrare med dessa rättigheter.

Detta kan kontrasteras mot några artiklar i FN:s konvention om mänskliga rättigheter:

”Artikel 1: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter…”

Kommentar: att medlemmar ur invandrargruppen ska ha särskilda skyldigheter och särskilda rättigheter jämfört med etniska svenskar innebär att olika människor har olika rättigheter.

”Artikel 7: Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag…”

Kommentar: att införa särskilda regler för invandrare innebär att olika människor är olika inför lagen.

”Artikel 9: Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.”

Kommentar: Att utvisa en person därför att en annan person har begått ett brott är godtyckligt.

”Artikel 14: 1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse”

Kommentar: att ”stoppa invandringen” innebär att vi förvägrar människor denna rättighet.

”Artikel 28: Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.”

Att överhuvudtaget diskutera i termer av att invandrare har mindre rätt till social trygghet än etniska svenskar eller att ”dom” ska känna sig mer tacksamma eller mer tärande än någon annan är att förespråka en annorlunda ordning än den som de mänskliga rättigheterna står för. Sverigedemokraterna hävdar ofta att de inte är rasister och vill gärna ge sken av att vara ett vanligt demokratiskt parti. Men i politiska program och debattartiklar är det som om någonting kvalitativt annorlunda lyser igenom mellan raderna. Det demokratiska lövverket i landstingsfullmäktige har utökats med en gren från ett annat träd.

Nerikes Elände

2007-01-29T16:38:00.000+01:00

Rubrik:
Stort missnöje med väntetiden i vården

Matematik:
Det tydligaste är tillgängligheten i vården. Där svarar bara tre fjärdedelar att de är nöjda. Drygt en av tio är uttalat missnöjd.

Eller i procent:

”Där svarar bara 75% att de är nöjda. Drygt 10% är uttalat missnöjda.

Eller mera sakligt:

”75% svarar att de är nöjda. Drygt 10% svarar att de är missnöjda”.

Eller med ett diagram, tillsammans med Allehandas rubrik:

Det är inte utan att man börjar undra över rätt så basala saker. Vad är stort? Vad är litet? Vad betyder ”bara”?

Undrar hur det skulle vara att bjuda Anna Levin på middag?

- Ojdå, den här maten smakade verkligen illa.
- Vad menar du?
- Jo, den hör nog bara till det godaste jag någonsin ätit.

Eller som lärare
- Nu när ni har fått tillbaka proven måste jag ändå säga att Pelle har presterat riktigt dåligt den här gången.
- Va?
- Ja, du får bara VG på provet eftersom du har svarat fel på en av de tio frågorna.

Man kan fundera på var den här logiken kommer ifrån. Jag hittade ett annat diagram som kanske förklarar saken:

Jaha, ja… Nu förstår jag varför journalistiken har så högt förtroende i relation till sjukvården (eller hur det nu är). Det handlar om förmågan att ställa korrekta diagnoser.

Läsa eller jobba?

2007-01-23T17:03:00.000+01:00

I söndagens Agenda fick Reinfeldt en fråga om studenternas tillvaro och fick då tillfälle att redogöra för sin syn på den högre utbildningens ekonomiska villkor. Med moderatregeringens förslag kommer ekonomin att försämras för studenter. Det ska kompenseras genom att studenterna förväntas ta extrajobb vid sidan av studierna. Taket för extrainkomster tas bort, vilket ger ytterligare incitament att ägna tid åt arbete istället för studier.

Vad skickar detta för signaler?

Ska högre studier ses som en fritidssysselsättning man kan ägna sig åt när man inte arbetar?

Jag har mött problemet på nära håll. Det är inte ovanligt att studenter anmäler frånvaro till obligatoriska seminarier på grund av arbete. Inte heller att man använder åtta av tio veckor till att arbeta för att sedan försöka hinna skriva C-uppsats under de två sista veckorna (med underkänt resultat, naturligtvis). När man förklarar för studenterna att heltidsstudier också är en heltidssysselsättning och att vi från lärosätets sida har anpassat kursen till en studietakt om 40 timmar i veckan är det många som verkar bli förvånade. Som någon sa vid ett tillfälle:
- Hur ska man då hinna arbeta?

Räknas studier överhuvudtaget som sysselsättning? Eller menar moderaterna att studenter ska definieras som arbetslösa? I så fall bygger man in en ojämlikhet i förutsättningarna att tillägna sig högre studier så att studenter med rika föräldrar kan koncentrera sig på sina studier medan övriga får finansiera studierna på egen hand med extraarbete och därmed får sämre förutsättningar att slutföra utbildningen med godkänt resultat.

Detta väcker frågan om staten överhuvudtaget ska ta ansvar för den sociala snedrekryteringen? Är det angeläget att utjämna klasskillnaderna i samhället? Eller ska de befästas och förstärkas? Genom att försämra de ekonomiska villkoren för (alla) studenter förstärks skillnaderna i förutsättningar mellan studenter från studievana hem och studenter från arbetarhem. Konsekvensen blir att den sociala snedrekryteringen ökar. Är detta en medveten politik från moderaternas sida?

Att skicka signaler om att studenter förväntas lägga ner en massa tid på extraarbete jämte studierna är dessutom förödande för kvalitén inom den högre utbildningen. För att kunna tillägna sig utbildningen på djupet krävs tid och koncentration. En allt överskuggande oro för de ekonomiska villkoren hör inte till de bästa förutsättningarna för en god utbildning. Därmed är det också ett dåligt sätt att försöka nå målet om en välutbildad nation.

Kul

2007-01-21T13:56:00.000+01:00

Om partiledarkandidaten

2007-01-18T22:09:00.000+01:00

Okej, Mona Sahlin alltså.

Några personliga reflektioner.

För:
- Demokratisk ledarstil
- Tydlig
- Vill vara partiledare
- Verkar ha sunda drivkrafter
- Beredd att lyfta grundvärderingarna
- Sund politisk agenda
- Erfaren
- Når ut genom rutan
- Har personlig erfarenhet av könsförtryck
- Citerar Palme (Rätt person att citera - om man ska citera)

Emot:
- Historiken
- Kompisarna (Har tidigare arbetat med näringsfrågor i nära samarbete med Björn Rosengren. Kjell-Olof Feldt verkar vara en varm anhängare, liksom Jens Orback. Det är nog inte bara en merit.)
- Otydlig när det gäller hushållsnära tjänster
- Verkar inte förstå skillnaden mellan entreprenörskap och vinstintresse
- Svag ”kompass”
- Retar folk. (Väljer ibland klumpiga formuleringar. Leendet kan uppfattas som hånflin. Det är livsfarligt.)
- Är fjärdehandsvalet på kvinnosidan i ett mycket snävt urval av möjliga kandidater
- Citerar Palme. (En partiledarkandidat ska formulera sina egna ord, inte läsa citat. Framförallt inte på ett ursäktande sätt.)

Men, men…

Partiet är mer än partiledaren. Med en mer demokratisk ledarstil kan duktiga personer runtomkring bidra till att resultatet – den politiska inriktningen – ändå blir bra och till och med bättre än under Persson.

Partiledaren Mona är också något annat än ministern Mona. Förhoppningsvis kommer den nya uppgiften att hamra fram en representativ företrädare för socialdemokratin och en lovande motkandidat till Reinfeldt. Men det går bara med hela partiets stöd och utan uppslitande interna motsättningar. Hur det går med den saken hänger nog mest på Mona själv. Hur hon väljer att uttrycka sig och vilka politiska ställningstaganden hon gör.

Och apropå Reinfeldt, som kommenterade valberedningens förslag med följande replik:

”Ingen kan nämna saker hon har utfört trots många, många, många år i Sveriges regering. Det behöver inte betyda att hon inte har gjort något eller att hon inte skulle vara en bra politiker, men är hon en ledare?”.

Jadu, Fredrik. Vad hade du själv uppnått politiskt innan du blev utsedd till partiledare? En debattbok vars motsatsbild har lagt grunden för de nya moderaterna? Det märks att du är rädd för vår nya partiledarkandidat. I den rollen är hon faktiskt nyare än du!

Vem dömer?

2007-01-18T16:34:00.000+01:00

Senaste programmet av uppdrag granskning handlade om en uppenbart oseriös läkare som gjort karriär genom att förfalska intyg och ljuga för sina arbetsgivare. Läkaren har fått flera anmälningar på sig, bland annat efter att ha genomfört omskärelse av unga pojkar på ett inhumant och tortyrliknande sätt.

När Janne Josefsson till sist fick tag på personen i fråga möttes han av ett blånekande, vilket ytterligare förstärkte bilden av läkaren som en oseriös och lögnaktig person.

Självklart kan man som tittare inte komma fram till någon annan slutsats än att denne läkare inte borde arbeta inom vården. Förmodligen kommer offentliggörandet av läkarens förehavanden att också leda till att han förlorar möjligheterna att fortsätta inom sin profession. Det skulle förvåna mig om han inte blir av med sin legitimation.

Detta kan nu tyckas vara helt i sin ordning. En person som tillskansar sig en läkarlegitimation genom att ljuga och förfalska intyg, som missköter sig i sitt arbete och som ägnar sig åt oseriöst extraknäckande, som därtill är inhumant och i vissa fall leder till livshotande skador, borde omedelbart fråntas sin legitimation.

Vad Josefsson har åstadkommit med sitt reportage är dock betydligt mer än så. Min gissning är att läkaren inte bara kommer att få problem med att skaffa jobb – han kommer dessutom att få problem med sin egen säkerhet. En uppenbar effekt av programmet är att väldigt många kommer att tycka väldigt illa om den här personen. Det har förmodligen också varit syftet. Att samtidigt avslöja personens identitet innebär, och det måste Janne Josefsson själv också inse, ett väldigt hårt straff för den här personen.

Jag vill med detta på inget sätt uttrycka sympati för en lögnare och förfalskare som skadat andra människor på sin hänsynslösa väg uppåt i den medicinska hierarkin, men någonstans måste man ändå ställa sig frågan hur en förbrytare av den här kalibern ska straffas. Här har Janne Josefsson själv agerat domare och utmätt sitt straff: ett undanskymt liv i ständig rädsla för att bli utsatt för våldsdåd. Rimligt? Kanske det. Men vem är det som ska göra den bedömningen? En självutnämnd journalist?

Det skulle vara intressant om någon vågade ge sig på en granskning av hur Josefssons egna reportage har påverkat de människor han har attackerat genom åren. En del saker har vi kunnat läsa om. Socialnämndsledamöter som blir utsatta för stenkastning, politiker som tvingas lämna alla sina uppdrag och så vidare. Rimliga straff? Ja, kanske det. Men är Janne Josefsson rätt man att döma och står straffen i proportion till brotten – det är det som är frågan.

Borgerlig omfördelningslogik

2007-01-15T22:30:00.000+01:00

Effekterna av den planerade sänkningen av fastighetsskatten börjar redan göra sig gällande genom ökande huspriser.

Hoppas inte det var någon som trodde att boendekostnaderna skulle bli lägre genom denna förändring. Det har aldrig varit syftet. Nej, vad det handlar om är att få ner statens skatteintäkter och samtidigt bättra på lönsamheten för fastighetsmäklare och bolåneinstitut. Ur ett privatekonomiskt perspektiv innebär det en omfördelning av resurser från husköpande barnfamiljer till välbärgade äldre. Barnfamiljerna får dyrare hus och deras föräldrageneration gör bättre klipp.

Sådärja, borgerlig omfördelningspolitik i ett nötskal.

Det är skillnad mellan ökning och ökning

2007-01-13T12:27:00.000+01:00

Sveriges direktörers löner ökade alltså med 56 procent mellan åren 2002 och 2005. Under samma period ökade lönerna för de anställda med sammanlagt 10 procent.

En VD för ett av de 100 största företagen i Sverige tjänade i genomsnitt 7,1 miljoner kronor 2005. Det blir en månadslön på drygt 591 000.

Den genomsnittliga månadslönen för hela befolkningen var vid samma tidpunkt 24 300.

Räknar man på den genomsnittliga ökningen under hela perioden innebär detta att den årliga ökningen av månadslönen för genomsnittsdirektören var 70 798 kronor. Motsvarande siffra för befolkningen var 733 kronor.

Att direktörerna har fått en högre procentuell löneökning sticker förstås i ögonen, men om man räknar ut vad den innebär i kronor så sticker det ännu mer. Skillnaden mellan sjuhundra och sjuttiotusen är betydligt större än skillnaden mellan 10 och 56.

Om direktörerna hade fått samma procentuella ökning som genomsnittet, det vill säga 10 procent för hela perioden, hade det inneburit en årlig ökning av månadslönen på 12 642 kronor, om man utgår från 2002 års nivå. Det är drygt 17 gånger mer än den genomsnittliga ökningen. Eller drygt 1 700 procent mer. Om ökningen hade varit 10 procent, alltså.

Nu var ökningen 56 procent, vilket innebär att den årliga ökningen av månadslönen för direktörerna har varit drygt 96 gånger större än motsvarigheten för hela befolkningen. Eller 9 600 procent.

Om direktörernas löneökningar hade varit samma som för alla andra skulle det innebära en ökning för hela perioden på 0,58 procent. Alltså: 10 procent för genomsnittet motsvarar 0,58 procent för direktörerna för att den faktiska löneökningen ska vara lika stor.

När man diskuterar löneökningar bör man prata konkreta siffror. Att beskriva ökningarna i procent är direkt missvisande eftersom samma procentuella ökning ger betydligt mer pengar till höginkomsttagare än till låginkomsttagare. En lika stor procentuell ökning ger ökande skillnader.

Vinst igen

2007-01-11T23:00:00.000+01:00

Jag blev faktiskt positivt överraskad av Hulterströms replik som publicerades i Nerikes Allehanda den 10/1. Det var länge sedan jag fick ett sakligt svar i en diskussion om vinstintressen i vården. Heder åt Hulterström!

Här är mitt svar på hans inlägg.

Varför är det så viktigt med vinst?

Jag vill börja med att tacka Karl Hulterström för ett seriöst och sakligt svar på min tidigare artikel om vinst i vården. Det är inte alltid som diskussioner i det här ämnet håller en sansad ton, vilket också har framgått av ett annat inlägg på den här sidan.

Man kan lägga många olika aspekter på det här med vinst i vården. Den ursprungliga frågan gällde rimligheten i att 34 miljoner av de skattepengar som går till Stockholms läns primärvård tas ut i vinst och förvandlas till privata förmögenheter. I samband med detta konstaterade jag att regeringens snabba avskaffande av den så kallade stopplagen kommer att leda till att ännu större belopp tas ut i vinstutdelningar framöver. Min fundering gällde på vilket sätt detta vinstuttag skulle göra vården bättre.

I sitt svar inleder Karl Hulterström med ett medhåll om att svensk vård håller hög kvalitet i internationella jämförelser. Samtidigt argumenterar han för att privat driven öppenvård får bättre betyg av patienterna (enligt svenskt kvalitetsindex). Detta anförs som ett argument för att andelen vinstdrivande vård bör öka.

Att den privata vården får bra betyg är förstås en positiv sak. Frågan är varför. När jag har fört diskussioner med privata vårdgivare har jag fått bilden att det inte främst är möjligheten att plocka ut vinst som är det viktiga, utan en rad andra saker. Det handlar om småskalighet, flexibilitet, korta beslutsvägar, närheten till patienterna, delaktigheten och möjligheten till medbestämmande. Inget av detta förutsätter en driftsform som sätter vinsten som det allt överskuggande målet. Och det finns ingenting som säger att vinstdrivande verksamheter per automatik leder till allt detta. Det enda man med säkerhet kan säga att vinstintressen inom vården leder till är att vården blir dyrare.

Ändå är det just vinsten som hela tiden återkommer när Svenskt Näringsliv diskuterar vård. Om det är effektivitet som är viktigt – tala då om effektivitet. Om det är kvalitet – tala då om kvalitet. Är det småskalighet man vill ha – tala då om småskalighet. Allt detta går alldeles utmärkt att implementera i icke-vinstdrivande verksamheter – och med goda resultat. Men på något sätt verkar det som om vinsten är viktigare än allt detta.

Hulterström lyfter fram vinsten som ett viktigt incitament för effektivitet och kvalitet. Utan detta incitament blir verksamheterna dåliga och ineffektiva, antar han. Min poäng är att vinsten i sig inte skapar effektivitet och kvalitet, utan att detta bara fungerar i kombination med andra marknadsmekanismer som mångfald och konkurrens. Men något sådant går inte att applicera inom sjukvårdssektorn eftersom den har en helt annan karaktär än den grönsaksmarknad som Adam Smith hade för ögonen när han skrev om den ”osynliga handen”. Därför måste man uppfinna och tillämpa artificiella marknadsmekanismer som offentlig finansiering, lag om offentlig upphandling och så vidare, vilket på sin höjd kan leda till dåligt fungerande marknader.

Det finns fler frågetecken kring det här med vinst och incitament. En klassisk fråga handlar om vilka som behöver incitament och vilka som tar ut vinst. I aktiebolag brukar fördelningen vara sådan att de anställda förväntas vara effektiva och kundinriktade medan aktieägarna tar hand om vinsten. I vissa fall kan de anställda vara aktieägare och då infaller inte denna uppdelning, men detta hör ju inte till vanligheterna.

Vad är vinsten för slags incitament, förresten? Varför ska sjuksköterskan, läkaren eller undersköterskan göra ett bra jobb? För att generera vinst? Eller för att fylla en viktig funktion i samhället? Kan det vara så enkelt att somliga börjar arbeta inom vården därför att man vill hjälpa andra människor. Eller kanske därför att det är roligt och utvecklande?

Om det var så att vinsten var det enda och viktigaste incitamentet så förstår jag uppriktigt sagt inte varför så många landstingsanställda gör ett så fantastiskt bra jobb. Varför skulle de göra det – om det inte fanns andra incitament?

Slutligen och återigen – på vilket sätt gör vinstutdelningar till privata förmögenheter att vården blir bättre? Borde inte skattemiljonerna göra större nytta inom vården?

Replik?

2007-01-10T14:18:00.000+01:00

Igår publicerade Nerikes Allehanda en replik av Björn Engholm med titeln "Martin Lind skönmålar monopoleländet".

Jag har ett par tips till Björn.

1. Skriv inte debattartiklar om du är arg. Skriv i dagboken istället.
2. Om du ska skriva en replik - läs igenom artikeln du ska svara på först.

Sedan en liten reflektion.

Marxismen härstammar från 1800-talet. Adam Smith skrev om den osynliga handen på 1700-talet. Utilitarismen kommer från 1600-talet. Är man anhängare av kapitalism bör man tänka till innan man anklagar marxismen för att vara "gammal".

Lägesrapport

2007-01-08T12:51:00.000+01:00

Lägesrapport kolon

Kör just nu tre metodkurser parallellt i Eskilstuna. Det börjar dra ihop sig också för de C-studenter jag handleder. Man skulle kunna säga att det är fullt upp.

Mikael Mogren och jag har bytt e-postadresser och fortsatt diskussionen som brevkompisar. Den flyter på bra.

Den här månaden blir en övergångsmånad. Jag ska sluta på Mälardalens Högskola och går istället in som politisk sekreterare på landstinget på halvtid. Andra halvan består även fortsatt av politiska uppdrag i landstinget. Det ska bli skönt med en arbetsplats.

Annars har jul- och nyårshelgerna förflutit utan några större katastrofer.

Filantropiflugan

2007-01-03T15:50:00.000+01:00

Nu har även Percy Barnevik blivit filantrop. Han befinner sig i gott sällskap. Liksom Bill Gates har han insett att det blir långtråkigt i längden att bara sitta och ockupera resurser som man ändå inte använder och aldrig heller kommer att kunna eller hinna använda sig av.

Jag är helt klart ambivalent till detta fenomen. Barneviks projekt i Indien verkar ge väldigt gott utfall. Grundprincipen är att göra hjälptagarna, i det här fallet barnarbetare och fattiga indiska kvinnor, oberoende av hjälp på sikt. Barnen lyfts ur sina miserabla arbetsförhållanden och sätts in i skolor istället. Kvinnorna erbjuds lån och utbildning i entreprenörskap - och visar sig förvalta möjligheterna väl. Lånen betalas tillbaka och investeringarna ger avkastning i form av egen försörjning. Många har till och med råd att anställa sina män. Biståndsprojekten drivs på effektivt och målinriktat storföretagarvis och Barnevik använder många av sina kontakter som smörjmedel.

Det kan man inte tycka dåligt om.

Tankarna går till SIDA och det svenska biståndet. Lite anklagande undrar man om alla biståndsprojekt drivs på detta vis. Särskilt efter gårdagens nyhet om Freivalds generösa löften till Sydafrikas utrikesminister om bistånd på 22 miljoner utan krav på vare sig budget eller verifikationer.

Men, men. Det går bara inte att undgå att förhålla sig lite kritisk till miljardärernas hobbies. Här sitter alltså enskilda privatpersoner och förfogar över ofantliga summor pengar. Hur dessa används är helt och hållet upp till givaren. Jag säger inte att resultaten eller satsningarna blir sämre eller att prioriteringarna är felaktiga. Men jag kommer inte ifrån tveksamheten till att biståndsprojekt i miljardstorlek ska vara en business för enskilda privatpersoner. Sveriges sammanlagda bistånd är på 15,7 miljarder. Warren Buffets bistånd ligger i storleksordningen 200 miljarder. Han är förvisso den mest generösa bidragsgivaren (i dagsläget), men många följer efter i hans fotspår. Bill Gates har lagt in åtskilliga miljarder i en stiftelse som sysslar med aids- och malariabekämpning.

Det orimliga är inte att alla dessa miljarder går till bistånd - de gör säkerligen mer nytta där än på schweiziska bankkonton. Vad som är orimligt är att enskilda privatpersoner kan förfoga över sådana summor. Tänk om Bill Gates skulle vara taliban istället för filantrop. Vart skulle biståndspengarna ta vägen i så fall? Och vad skulle hända med allas vårt älskade Microsoft när Bush fick reda på det?

Jag är glad över att Barnevik använder sina resurser och kontakter till att förbättra villkoren för barnen i Indien. Min förhoppning är också att fler följer efter och gör likadant, givet den rådande situationen (att det finns snuskigt rika människor). Men samtidigt är jag medveten om att det finns många andra miljardärer - och ännu fler miljonärer - som hittar betydligt mer suspekta användningsområden för sina pengar. Det finns också en hel del frågeställningar kring det sätt på vilket miljardärerna har blivit miljardärer. Pengarna strömmar ju inte ur Bill Gates eller Warren Buffet, utan de kommer ju från alla de privatpersoner och institutioner som har betalat för deras produkter. Till detta kommer alla anställda i deras företag som har bidragit till värdeskapandet med sitt arbete. Borde inte dom ha något att säga till om?

Säkra kort

2006-12-30T16:33:00.001+01:00

Jag lämnar "den andliga utvecklingen" med blogg-inlägget nedan och övergår istället till mer säkra kort. Idag fick jag svar från svenskt näringsliv på ett inlägg som handlade om vinstdrivande vård. Det som förvånar mest är att arbetsgivarorganisationen inte kan prestera ett mer nyanserat svar än så. Här är min replik:

OK med vinst, men inte i vården

I en tidigare artikel ställde jag frågan om inte de 34 miljoner som privatläkarna i Stockholms läns landsting tar ut i vinst från primärvården skulle göra större nytta i vården än på deras bankkonton. Nu har Karl Hulterström från svenskt näringsliv skrivit ett svar där han radar upp hela arsenalen av floskel-argument för privata vinstintressen i vården.

Anledningen till att jag kritiserar vinstuttaget är inte att jag tycker att vinst i sig är av ondo. Vinst kan vara ett bra incitament för produktutveckling och effektivisering av produktionen. Men detta gäller bara i sammanhang där marknadsmekanismerna kan verka fullt ut. Inom vården finns inga marknadsmekanismer eftersom vårdsektorn är ett naturligt monopol. Därför är vinsten som drivkraft inget bra sätt att utveckla kvalitén i vården. Privata monopol är inte bättre än offentliga.

Svensk vård är effektiv och i håller hög kvalitet i de jämförelser som har gjorts mellan vårdsystem i olika länder. Detta trots att strävan efter vinst inte är den huvudsakliga drivkraften. Uppenbarligen måste det finnas andra drivkrafter som gör att den svenska vården håller så god kvalitet som den gör. Har svenskt näringsliv någon förklaring till detta?

Hulterström verkar tro att vinstintresset med automatik leder till att vården blir effektivare och bättre. Han utgår ifrån att vård som inte drivs med vinsten som högsta syfte är ineffektiv och dålig.

Ett enkelt sätt att få reda på om dessa antaganden stämmer eller inte är att ta del av de vetenskapliga undersökningar som har gjorts och som har jämfört vinstdrivande vård med icke-vinstdrivande vård. De jämförelser jag har tagit del av visar att sjukvårdssystem som baserar sig på vinstdrivande vård blir dyrare. I vårdsammanhang är inte vinsten en förutsättning för effektivitet, utan där finns det andra incitament och andra drivkrafter som fungerar bättre och är mer ändamålsenliga. Det märks inte minst i det engagemang som landstingets anställda lägger in sitt arbete och i den tillfredsställelse som de länsmedborgare som utnyttjar vården väldigt ofta ger uttryck för.

Visst finns det mycket som behöver förbättras, men i de förbättringsåtgärder som politiken fattar beslut om gäller det att hela tiden väga insatserna mot resultaten. Att hela tiden återkomma till vinstintresset som en slags universallösning är inget bra sätt att utforma ändamålsenliga satsningar. Särskilt när det nu har visat sig att det finns andra strategier som fungerar mycket bättre.

Min ursprungliga fråga kvarstår obesvarad. På vilket sätt har privatläkarnas ökade rikedomar lett till en bättre vård? Hade inte de 34 miljonerna gjort större nytta i vården? Min grundinställning har inte påverkats nämnvärt av Hulterströms argument. Jag ser fortfarande inte poängen med att låta skattemedel som är avsedda för vård gå till vinstutdelningar.

Att svara eller inte svara...

2006-12-27T16:27:00.000+01:00

Jag har skrivit ett svar på Mogrens senaste inlägg, men är osäker på om jag ska skicka in det. Första versionen skrev jag samma dag. Sedan har jag reviderat i flera omgångar. Lagt till, tagit bort, ändrat formuleringar och justerat. Ämnet är inte så enkelt. Särskilt eftersom jag själv inte har funderat så mycket i dessa termer. Nu börjar det likna en färdig version, men jag känner mig fortfarande inte helt nöjd. Det är ett starkt vägande skäl till att jag tvekar.

Ett annat skäl har att göra med vad man vill bli associerad med. Det har inte varit min avsikt att göra mig känd som ateist. Inte för att jag har stött på några negativa reaktioner på grund av detta "avslöjande" (utom från svärmor), snarare tvärt om. Men att skicka in ett svar är inte bara ett sätt att förlänga diskussionen, det är också ett sätt att markera att man tycker diskussionen är värd en fortsättning i det offentliga rummet. Min egentliga ståndpunkt är att jag visserligen gärna fortsätter diskussionen med Mikael Mogren eftersom jag tycker den är intressant, men inte nödvändigtvis i Nerikes Allehanda.

Nåväl, här är den i alla fall. Tyck gärna till om den. Om jag skickar in den så gör jag det imorgon. Den får nog ligga till sig en natt till.

Ja till andlig utveckling!

Jag tycker att Mikael Mogrens senaste debattinlägg har en konstruktiv grundton. Nu börjar vi närma oss vad man i vardagligt tal brukar kalla dialog och det är positivt.

Det finns, visar det sig nu, ganska mycket vi kan vara överens om, trots att vi har olika uppfattningar när det gäller guds existens. Vi är då överens på en principiell nivå. Nu är jag lite nyfiken på hur långt vi kan gå i vår samsyn.

Vi har kommit lite närmare en gemensam uppfattning om vad ateism är för något. Ateism behöver inte innebära motstånd mot det mångkulturella samhället eller mörkning av social orättvisa. Den kan kombineras med dessa ståndpunkter, men behöver inte göra det. Relationen är av samma sort som den mellan religion och förtryck: möjlig men inte nödvändig. Detta är vi alltså överens om.

Dock har det i Mogrens senaste inlägg dykt upp en annan suspekt association. Att nazityskland och Sovjetunionen var ateistiska anför Mogren som ett slags bevis för att ateismen inte är en förutsättning för mångkultur. Det här sättet att argumentera gör Mogrens egen ståndpunkt väldigt sårbar. Kan vi med säkerhet säga att det aldrig har funnits några diktaturer som varit uttalat kristna? Om vi inte är säkra på den saken skulle det kunna anföras som bevis för att inte heller kristendomen är en förutsättning för mångkultur. Ku Klux Klan, till exempel, är ju en uttalat kristen rörelse. Innebär det att kristendomen till sin natur är rasistisk? Inte enligt mitt sätt att se det.

När jag påstår att ateism är en förutsättning för mångkultur tänker jag främst på den neutrala hållning som ateismen intar i förhållande till olika religioner. En kristen utgångspunkt har jag uppfattat som mindre opartisk helt enkelt eftersom den är jävig.

Det blir problematiskt när den mångkulturella skolan i sina obligatoriska aktiviteter ensidigt väljer att fira högtider och avslutningar i kyrkan och på ett kristet vis. Mina barn firar både lucia och skolavslutning i kyrkan och det är inte utan att jag känner mig besvärad när jag förväntas stämma upp i allsång för ”herren Jesus Krist, vår frälsare och gud”, som det heter. I detta har inte jag, och ännu mindre mina barn, möjlighet att välja bort vårt aktiva deltagande, om vi inte vill bli stämplade som avvikare. När skolan på det här viset väljer en religion innebär det diskriminering av såväl andra religioner som av mer profana övertygelser. Icke-religiösa evenemang är inte diskriminerande på det sättet.

Frågan om barns rätt till andlig utveckling är jag osäker på om vi är överens om. Det beror på vad vi menar. Som jag ser det kan andlig utveckling betyda flera olika saker. Den kan handla om att utveckla barnens möjligheter att tänka och reflektera om sin samtid. I detta skulle man kunna räkna in förmågan att tänka kritiskt och förhålla sig självständig till omvärlden. Att möta andra, framförallt oliktänkande, med respekt genom att man känner sig trygg i sin egen omvärldsuppfattning. I detta ser jag till exempel meditationsövningar av den typ som Dalai Lama ägnar sig åt som en god metod. Med sådana inslag i undervisningen bidrar skolan inte bara med kunskap, utan gör även eleverna lyckliga, harmoniska och mer toleranta. I den betydelsen är jag en stark anhängare av begreppet andlig utveckling.

En annan innebörd handlar om att ge tillvaron mening. Att ha något att tro på eller något att leva för. I skolsammanhang kunde det vara lämpligt att lyfta demokrati, rättvisa, frihet och solidaritet som viktiga värden i livet. Till den andliga utvecklingen hör då också att diskutera och förhålla sig till dessa värden. Vad står de för? Vad betyder begreppen? Även i denna betydelse är Mogren och jag överens om att andlig utveckling är något väldigt viktigt.

Det finns dock andra och mer tveksamma inslag. Om man med andlig utveckling menar ockultism, mysticism och dogmatism (enligt vedertagna definitioner) – då är jag mer skeptisk. Med sådana innebörder bidrar inte den andliga utvecklingen till demokrati, förnuft och frihet.

Ytterligare en innebörd som jag är lite orolig för, men som jag inte är säker på om Mogren står bakom, är den som ser målet om barns andliga utveckling som ett sätt för kyrkan att uppnå en mer dominerande ställning i utbildningssystemet, helt enkelt genom att den kristna kyrkan då uppfattas som en naturlig aktör i arbetet med att uppnå detta mål.

En ateistisk utgångspunkt är flexibel. Den kan kombineras med många olika uppsättningar värden – eller inga värden alls (nihilism). Likaså kan den förenas med olika varianter av moral, etik, omvärldsuppfattning eller människosyn. Det enda som det ateistiska grundantagandet utesluter är egentligen övertygelsen att det finns en gud. I övrigt kan den kombineras med både diktatur och demokrati, precis som kristendomen. Men till skillnad från kristendomen så föreskriver inte ateismen en bestämd omvärldsuppfattning, en moral, en etik eller en människosyn. Den är inte heller missionerande till sin natur. Ateismen är ett grundantagande som kan utgöra en komponent i många olika tankesystem. Kristendomen är mer att betrakta som ett tankesystem i sig.

Tentor

2006-12-21T22:54:00.000+01:00

En kollega till mig har suttit och rättat tentor. Han skickade över några citat:

"Bourgeosin är en del av arbetarklassen"
"Bourgeosin är proletariatet"
"Bourgeosin är folk som består utav den högre klassen"
"Bourgeosin är en person som inspirerade Marx och som skrev verk med honom"

Nu förstår jag hur det kommer sig att de nya moderaterna har rönt så stora framgångar.

En liten tröst i sammanhanget är att författarna till dessa grodor knappast kommer att belönas med några högskolepoäng.

Men det är ingen garanti för att de inte ska kunna bli borgerliga politiker.

Kollegans julklapp till studenterna var att vänta till efter julhelgen med att rapportera in resultaten.

Lite julrim

2006-12-20T23:43:00.000+01:00

Jahapp, moderaterna har alltså lagt in en julkalender med rim på sin hemsida. Man kan ju inte vara sämre. Här är ett par bidrag:

Med vår nye ledare
Som är moderat
Blir fördelningen snedare
Än den tidigare vart
Hur man tittar, vrider vänder
Rullar slantarna, en i sänder
Sakta först, sen snabbare
Till en talför pladdrare
Michael Treschow och hans vänner
Allas våran tilltro bränner

Snart så väntar social kastrering
Med vår nya arbetarregering
Jobba, slita, sketen lön
Ljusblå världen är väl skön

God Jul!

En amerikan om stopplagen

2006-12-19T14:10:00.000+01:00

Jag skrev och berättade för min brevkompis Erich i St Louis att vår regering planerar att avskaffa den så kallade stopplagen och därmed öppna upp för mer vinstintressen i vården. Erich gav följande svar:

"The privitization of the medical system is another step towards the capitalistic social Darwinism, in my opinion, and can lead to a type of system that we have in America, where 50 million people have no medical insurance, and millionaires in California pay 1000 dollars per hour for superior health care. Hopefully, Sweden will not bite!"

När borgarna nu håller på och byter välfärdssystem vore det kanske intressant att lyssna på dem som redan har provat den borgerliga modellen. Vinstdrivande vård är ingen utopi. Det är verklighet i stora delar av världen. Miljontals människor vet att det är ett dåligt system.

Att borgarna ändå driver på systemskiftet kan vara svårt att förstå. Inga rationella skäl talar för att det är en klok utveckling. De enda som gynnas är vårdbolagen. Alla andra drabbas.

Now we're talking!

2006-12-15T21:44:00.000+01:00

Över 40 procent igen! Nu är vi där vi ska vara.

Det ska till en borgerlig regering för att opinionen ska svänga så här kraftigt. Synd att det var så många som inte trodde på oss före valet.

Jag tröttnar aldrig på att säga det: Vad var det vi sa.

Arbetarpartiet värvar medlemmar

2006-12-15T16:14:00.000+01:00

Klippt från tidningen "Dagens Samhälle":

"Hela s-gruppen i Vellinge fullmäktige har fått brev från moderaterna där de erbjuds att bli medlemmar. Inger Jarl Back (s) är djupt upprörd. Det förvånar Göran Holm (m). 'Det är ju från det nya arbetarpartiet och hon är väl arbetare'."

Vad ska man säga? För somliga är politik en kul grej. För andra blodigt allvar.

Moderaternas arbetarpartibluff har väl de flesta genomskådat vid det här laget. Att moderaterna i just Vellinge gör en poäng av att de skulle vara ett arbetarparti blir ju särskilt patetiskt med tanke på att kommunen är en av Sveriges mest särpräglade överklasskommuner (moderaterna fick över 67% av rösterna, (s) fick 12%). Ni kan ta av er maskeraddräkten nu. Valet är över.

Solstickan

2006-12-13T17:23:00.000+01:00

Jag sitter med i Solstickekommittén för Örebro län. Det är en politiskt sammansatt kommitté med självaste landshövdingen som ordförande. Organet har till uppgift att fatta beslut om hur stiftelsens bidrag på sammanlagt 46 000 kr ska fördelas bland de ansökningar som kommit in.

Stiftelsen Solstickan har enligt sina stadgar till ändamål att verka till ”fromma för barn med kroniska åkommor eller funktionshinder samt för andra behövande, framför allt åldringar”.

Inför kommitténs sammanträde har jag fått del av de 31 ansökningarna. Att läsa igenom dessa är en hjärtskärande upplevelse. Många av dem är handskrivna skildringar av tragiska och ibland också hopplösa livssituationer. Det handlar alltså om människor som skriver personliga brev om hela deras livssituation i hopp om att få ett julbidrag på 500 kronor för att kunna ordna en anständig jul för sina barn.

Bland de inkomster som redovisas återfinns handikappersättning, aktivitetsstöd, pension, sjukersättning och andra former av stöd. Några inkomster från ”riktiga jobb” är det väldigt sparsått med. De flesta sökande har inte möjlighet att arbeta på grund av funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar.

Det känns inte som någon vidare tröst att sitta och dela ut hundralappar till dessa människor. Snarare kan jag känna att solstickans allmosor förstärker och bekräftar de sökandes beroendesituation. Visst, en femhundring kan innebära skillnaden mellan en jul med julgran och julskinka och en jul utan dessa attribut. Men grundproblemet är väl ändå att det i vårt moderna välfärdssamhälle finns människor som har så låga inkomster att de inte har råd med något mer än det absolut nödvändigaste. I vårt resursallokeringssystem utkristalliserar sig en grupp människor som tvingas söka allmosor från en understödsfond för att kunna ha en dräglig jul.

Att det finns människor som uppfyller kriterierna för att få söka bidrag från Stiftelsen Solstickan ser jag som ett tecken på att det är något fel med samhället. I ett bra samhälle finns det inget behov av allmosor. Ett bra samhälle dömer inte ut dem som inte är arbetsföra till ett liv i fattighet. Det goda samhället har plats för alla.

De välfärdsförsämringar som snart kommer att drivas igenom av den borgerliga regeringen kommer knappast att göra livet lättare för den som har det svårt. Snarare tvärt om. Redan nu bävar jag inför nästa års skörd av ansökningshandlingar.

Om Reinfeldt hade någon empati skulle det kanske göra honom lite nytta att ta del av dessa skildringar. Då kan han följa försämringarna på nära håll allteftersom det borgerliga samhället växer fram.

Själv får jag nog säga att de livsöden jag har fått del av på det här sättet har stärkt mig enormt i min socialdemokratiska övertygelse. Det är inte den här gruppen som ska behöva betala för miljonärernas skattesänkningar. Sverige behöver inte ökade klyftor. Vi behöver ett socialdemokratiskt samhälle där alla får vara med.

34 miljoner

2006-12-12T19:48:00.000+01:00

... så mycket pengar plockar privatläkarna ut i vinst från primärvården i Stockholm. 34 skattemiljoner. Rakt ner i aktieägarnas fickor. Och då har vi fortfarande stopplagen kvar.

Snart, när den är borta, lär vi få se betydligt större belopp segla iväg i vinstutdelningar till vårdbolagens investerare. Alltemedan Hägglund förnöjt tittar på och moderaterna i våra fullmäktigeförsamlingar upprepar den retoriska frågan "det är väl inget fel med att göra lite vinst".

Varje skattemiljon som går till vinstutdelning är en miljon mindre till vården. Den som äger en förmögenhet låser därmed en resurs som han hindrar andra från att utnyttja.

Hade inte de 34 miljonerna gjort större nytta i vården än i form av privata förmögenheter?

Pinochet dog för tidigt

2006-12-12T19:21:00.000+01:00

Ingen statsbegravning för Pinochet. Skönt. Annars hade det varit en stor skandal. Synd att han inte hann ställas inför rätta och dömas innan han gick ur tiden. Nu dör Pinochet som ostraffad statsman. Det är i och för sig skandal nog.

En dom hade inte bara gett diktatorn en mer adekvat status. Att göra brotten till föremål för utredning och domstolsutlåtanden hade också varit ett sätt att få till stånd en erkänd dokumentation av de brott som begåtts.

Detta brukar framhållas som Nürnberg-rättegångarnas främsta förtjänst. Jämte den rättsskipning som nazisterna blev föremål för bidrog processerna till en ofantlig mängd historiska bevis över de förbrytelser som begicks under nazismen. Pinochet hade varit värd en motsvarande granskning. Som en tjänst till eftervärlden om inte annat.

Svengelska

2006-12-12T16:50:00.000+01:00

Länge sen det var nåt kul här. En engelsk parlör.

Svensk-Engelsk:

Än sen, då?:
Then then, then?

Jag vill gärna ha mer paj:
I want brain more broken

Jag anar ugglor i mossen:
I suppose owls in the swamp

Engelsk-Svensk:

Pump up the jam!
Pumpa upp sylten!

Ateism igen

2006-12-09T17:25:00.000+01:00

Jag har en kompis som också är ateist. Han säger:

"Jag tror inte på gud. Varför ska man tro på något som inte finns?"

Antiateismen som ideologi

2006-12-09T17:23:00.000+01:00

Mikael Mogren har skrivit en artikel om ateism. Han kritiserar ateismen eftersom den leder till två resultat:
1. Ateisterna mörkar de verkliga skälen till samhällsproblemen, det vill säga de sociala klyftorna.
2. Ateisterna förlöjligar mångkulturen. Därmed fiskar de i grumliga vatten.

Jag är själv ateist och har väldigt svårt att känna igen mig i Mogrens beskrivning. Att ateism som ståndpunkt skulle innebära att man förnekar existensen av sociala problem är för mig helt främmande. Det är väl snarare tvärt om. Istället för att vända sig till religionen som tröst har ateismen öppnat upp för möjligheten att angripa de sociala problemens verkliga orsaker. Från religiöst håll har detta ofta uppfattats som ett sätt att störa den av gud givna ordningen.

Att ateismen skulle förlöjliga eller motverka mångkultur är också det en mycket märklig anklagelse. Visst kan det finnas enskilda ateister som kritiserar religioner och religiösa yttringar. På samma sätt kan det finnas kristna som tycker att ateister är förtappade själar som inte vet sitt eget bästa. Men det innebär inte att ateismen som ståndpunkt med någon slags logisk nödvändighet leder till förtryck av oliktänkande. Kristendomen som ståndpunkt innebär ju inte med automatik att alla hädare ska slängas i fängelse. Inte nuförtiden.

Själv ser jag ateismen som en förutsättning för mångkultur. Om det istället hade varit så att kristendomen vore förhärskande i hela samhällslivet hade förstås utrymmet för andra religioner och religiösa uppfattningar varit mer begränsat. Att i den obligatoriska skolan förkunna den kristna läran, att enbart fira kristna helgdagar och att hålla avslutningsceremonier i kyrkan med religiösa inslag – hur mångkulturellt är det?

Som ateist har jag en viss ståndpunkt – den att det inte finns en gud. Men jag är också kritisk till vissa religioner. Min kritik handlar då inte om det religiösa utövandet, utan om religionernas anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Ett uttryck för detta är till exempel övertygelsen att det finns en gud (ett vanligt första budord). Kristendomen föreskriver också att det finns en himmel och ett helvete och att det är på något av dessa ställen man hamnar när man dör. Alla religioner har en föreställning om hur världen ser ut och hur den har blivit till. Alla religioner jag känner till hävdar dessutom att den egna omvärldsuppfattningen är den enda sanna och att alla andra omvärldsuppfattningar är felaktiga.

Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med ett demokratiskt förhållningssätt. Det är inte heller förenligt med modernt kunskapssökande eller rationell argumentation. Här är några exempel på utgångspunkter som är problematiska att kombinera med religion:

- Vad som är sant och inte är en vetenskaplig fråga.
- En del saker går inte att fastställa vetenskapligt. Då får man gissa eller göra antaganden.
- Gissningar och antaganden ska inte förväxlas med sanningar.
- Ståndpunkter som inte kan bevisas eller motbevisas är okränkbara. Individen har rätt till sin egen ståndpunkt.
- Ståndpunkter såväl som sanningar kan och ska utsättas för prövningar. Allt kan ifrågasättas.
- Prövningar ska vara sakliga och rationella. Det bästa argumentet vinner.
- Med seriösa undersökningar och god argumentation är det möjligt att utveckla kunskapen.

Om man hävdar att den egna omvärldsuppfattningen är sann och okränkbar kan man inte samtidigt godta möjligheten att utsätta den för prövning. Det blir också problematiskt att acceptera andra omvärldsuppfattningar. De får kanske finnas, men de har fel.

Ett exempel på svårigheten att acceptera saklig och rationell argumentation finns i Mogrens egen artikel. Det gäller antiklerikalismen. Enligt Nationalencyklopedin står antiklerikalism för inriktningen att man vill minska prästerskapets inflytande inom samhället. Mikael Mogren definierar begreppet som ”prästhat” eller ”kyrkhat”, vilket är något annat. Varför denna förvanskning?

Vad innebär det att Mogren kritiserar antiklerikalismen så hårt? Har präster för lite inflytande i dagens samhälle? Ska vi tillbaks till en ordning där prästerna och kyrkan styr inte bara religionen utan också hela samhällslivet? Hur mångkulturellt är det?

Mogren väljer att beskriva ateismen som en slags förtryck. I ett historiskt perspektiv ter sig denna uppfattning som mycket märklig. Det var inte så länge sedan både Axel Danielsson och Hjalmar Branting åtalades och dömdes enligt ”hädelseparagrafen” för sina ateistiska ståndpunkter. Går man längre tillbaks i tiden hittar man alltför många exempel på förtryck, folkmord och tortyr som utförts i religionens namn. Ateister har inte haft det så lätt genom historien. Hur ser Mogren på dessa företeelser? Vilket förtryck är värst?

Nu är det förstås så att religionen som utövning kan ha en rad positiva effekter på välbefinnandet. Människan behöver en omvärldsuppfattning. Hon mår bra av att ingå i en social gemenskap. Att delta i ritualer ger positiv emotionell energi. Vi behöver också något som skänker mening i tillvaron. På dessa punkter är religionen svåröverträffad, och det är sannolikt därför som det religiösa utövandet fortfarande har en så stark ställning i samhället. Vi människor har vissa grundläggande behov. Det religiösa utövandet kan tillgodose flera av dessa. Det ser jag som något positivt, även om jag själv är av en annan uppfattning när det gäller guds existens. Religionsfriheten är en omistlig del av demokratin, liksom rätten till en egen uppfattning. Hit hör också rätten att ifrågasätta andras uppfattningar i en saklig diskussion, där man också tillerkänner andra rätten att ifrågasätta den egna uppfattningen.

I Nationalencyklopedin definieras ateism som ”åsikten att det inte finns någon gud”. Att denna åsikt skulle innebära förnekelse av sociala problem eller motstånd mot det mångkulturella samhället finns det, såvitt jag kan se, inget stöd för. Att göra ateismen till en slags källa för dessa problem ser ut som ett sätt att svartmåla ateismen genom att förse den med negativa associationer. Om det är själva ateismen Mogren är kritisk mot – kritisera då ateismen, men gör det på ett sakligt sätt.

Naess igen!

2006-12-07T14:42:00.000+01:00

Av någon anledning börjar Arne Naess kännas aktuell igen. Jag har refererat till honom på ett annat ställe i den här bloggen.

Sista kapitlet i boken "Empirisk semantik" handlar om saklig debatt.

Naess definierar saklighet på följande sätt:

"Inlägget X är sakligt" skall i denna bok betyda detsamma som "X bryter inte mot någon av de sex huvudnormerna för saklighet" (Naess 1966:102)

(följande redogörelse är ett sammandrag av utvalda citat från Naess' genomgång av sina huvudnormer)

Huvudnorm I. Tendentiöst prat vid sidan av ämnet
... Precisering: Ett inlägg T i en allvarligt menad diskussion bryter mot huvudnorm I om 1) antingen a) T beaktat som argument har för liten relevans eller b) T betraktat som uttryck för ett isolerat påstående har för liten hållbarhet för att kunna stödja eller försvaga någon ståndpunkt i diskussionen, eller c) T beaktat som precisering av eller kommentar till något i föregående argument inte är ägnat att klara upp missförstånd, och dessutom 2) T avser att påverka åhörarna (läsarna) att ansluta sig till den ståndpunkt som upphovsmannen till T intar...
... En ... form av kringprat (är) när någon onödigtvis framhäver högt värderade attityder som även motståndaren godtar... Om motståndaren vägrar att leverera samma plattheter, kan åhörarna eller motståndarna få den uppfattningen att han vill förråda dessa värden, och skenbar oenighet uppstår...

Huvudnorm II. Tendentiösa referat
... Preliminär formulering: Ett uttalande som i en allvarligt menad diskussion avser att ågerge en åsikt bör vara neutralt i förhållande till alla ståndpunkter...
... Ett vanligt knep är att pådyvla motståndaren åsikten "alla X är Y" när han i själva verket bara har sagt "detta X är Y"...

Huvudnorm III. Tendentiös mångtydighet
Preliminär formulering: Ett inlägg bör inte vara av den arten att det föreligger stor risk för missförstånd från åhörarnas sida...

Huvudnorm IV. Tendentiös användning av förhastade slutsatser
... Det är helt sakligt att värdera en ståndpunkt T inte bara från just de uttalanden som har gjorts av företrädare för T utan även från påståenden som man anser vara deduktiva eller induktiva konsekvenser av T, eller som ger en fylligare framställning av T som helhet. Man resonerar exempelvis så här: Motståndaren säger att han godtar T. Men av T följer U och U är ohållbar. Alltså är T ohållbar. Härvid är det viktigt att ta reda på, om motståndaren verkligen godtar att U följer av T. Om han inte gör det men vi ändå resonerar som om han gjorde det, har vi brutit mot en elementär regel för saklig debatt...

Huvudnorm V. Tendentiösa beskrivningar
Preliminär formulering: En beskrivning (rapport eller teori) bryter mot huvudnorm V, om den utelämnar en del saker och framhäver andra eller på annat sätt ger en framställning som gör att läsaren får en skev eller direkt felaktig bild av det som framställts, och detta tjänar sändarens intresse.

Huvudnorm VI. Tendentiöst utnyttjande av sammanhanget
... Användning av skällsord, hånfulla anmärkningar och andra verbala reaktioner som inte rimligtvis kan tolkas som argument kommer in under det vi kallar debattinläggens "sammanhang"...
Preliminär formulering: Inläggen bör göras på ett neutralt sätt under neutrala betingelser.

- slut citat -

Okej, jag kan erkänna att jag har tänjt lite på några av dessa normer i min diskussion med Kent Persson.

Uppgiften att analysera Kents inlägg utifrån dessa normer överlåter jag till den som har tid och ork.

En klok liberal

2006-12-07T14:16:00.000+01:00

Karl Popper må ha missuppfattat marxismen, men inom det vetenskapsteoretiska området hade han den del poänger. En sådan poäng ligger i uppdelningen av kunskapen i tre olika kategorier. Eller, som han själv kallar det, tre världar.

Den fysiska världen består av falsifierbara utsagor om verkligheten.
Exempel: "Det regnar", "Bollen är blå" eller "I rummet fanns 15 personer".

Den psykiska världen består av icke-falsifierbara värdeomdömen.
Exempel: "Tavlan är vacker", "Gult är fult" eller "Filmen var bra".

De objektiva åsikternas värld består av logiskt härledbara och bevisbara påståenden.
Exempel: "1 + 1 = 2", "A = icke-B. Alltså är B = icke-A" eller "Alla bollar är runda. Här är en boll, alltså är den rund".

Övningsuppgift 1: Kategorisera följande påståenden enligt Poppers uppdelning:

1. "Mångfald och valfrihet är bra"
2. "Demokrati är bra"
3. "Vinstdrivande vård är dyrare än icke-vinstdrivande vård"
4. "Givet att ovanstående uppdelning stämmer gäller följande: Att påstå att någon har fel i en falsifierbar utsaga är inte samma sak som att påstå att någon har en felaktig åsikt eftersom den falsifierbara utsagan kan testas mot verkligheten medan åsikten inte är falsifierbar."

Övningsuppgift 2: Analysera meningsutbytet mellan Kent Persson och Martin Lind utifrån Poppers kategorier. Vad drar du för slutsats?

Slutsats

2006-12-06T15:18:00.000+01:00

Jag har försökt argumentera med Kent Persson. I flera inlägg har jag bemött anklagelser, kommit med motargument, ställt frågor och dragit slutsatser. I gengäld får jag svepande omdömen. Mitt resonemang är "absurt", jag är "politiskt blind" och de källor jag hänvisar till "håller inte". Argumenten för dessa påståenden lyser med sin frånvaro.

Bitvis har inläggen karaktären av "goddag yxskaft". Min tes har varit att Kent Persson har ett problematiskt förhållningssätt till vetenskapliga källor. I det senaste svaret halkar Persson in på ett resonemang om valfrihet och mångfald och menar att den frågan inte alls är ekonomisk. Nej, kanske det. Och frågan om tavlan på min vägg är ful eller vacker är inte heller den ekonomisk. Men liksom valfrihetsfrågan är det en annan fråga än den som argumentationen handlar om, nämligen frågan om vinstdrivande vård är dyrare eller billigare än icke-vinstdrivande vård.

Jag inser nu att det är lönlöst att försöka argumentera med Kent Persson. Han vet inte vad argumentation är för något. Här lägger man fram argument, drar slutsatser och ställer frågor. Allt viftas bort. Ingenting har någon betydelse. Det spelar ingen roll vilka argument man lägger fram. Som Kent själv skriver: "Du kan skriva hur långa inlägg på din blogg som helst, det blir inte mer, trovärdigare eller bättre för det". Inget biter på Kent Persson. Särskilt inte sakargument.

Bilden av Kent Persson börjar klarna. Det är en bild av ett retoriskt derivat som svävar runt bland ideologiska moln. En genuin fullmäktigeinventarie och inget annat än det. Förkroppsligandet av tom och dålig retorik.

End of discussion.

(En krokodil. Stor käft, inga öron)

Snaran dras åt

2006-12-06T09:32:00.000+01:00

Kent Persson är hal som en ål. När jag ger några referenser till mina påståenden tolkas det som att jag bygger hela min syn på hur vården ska bedrivas på dessa tre artiklar. Ett begränsat synsätt, alltså. Själv grundar sig Persson på konkreta exempel där vård och omsorg blivit billigare vid konkurrensutsättning.

Notera nu att vi fortfarande inte har fått någon enda hänvisning till någon seriös undersökning av hur det faktiskt förhåller sig.

Vad har Kent Perssons förhållningssätt till källor för implikationer? Av hans kommentarer utläser jag följande:

1. Frågan om vinstdrivande vård är billigare eller dyrare än icke-vinstdrivande vård är en ideologisk fråga. Tycker man att den är billigare så är den billigare. Tycker man att den är dyrare så är den dyrare.

Kommentar: Ideologi, det är vad man tycker om ett dyrt och ineffektivt vårdsystem. Tycker man det är bra att slösa bort skattebetalarnas pengar på ett dåligt system är man sannolikt moderat. Tycker man att skattemedlen ska användas effektivt och efter behov är man förmodligen socialdemokrat.
Frågan om systemets effektivitet är inte ideologisk, utan empirisk. Ungefär som vädret. Om det regnar så regnar det, oavsett om Kent Persson tycker att det är solsken.

2. Konkreta exempel är mer pålitliga än forskning.

Kommentar: Ett bra sätt att undersöka något är att göra det med vetenskapliga metoder. Ett dåligt sätt är att hänvisa till enskilda exempel. Forskning handlar om att undersöka något på ett sakligt och systematiskt sätt. Jag vet att det finns exempel på vinstdrivande vårdverksamheter som är effektiva och bra för både patienter och anställda. Men jag känner också till flera exempel på motsatsen. Men bara för att man hittar ett exempel på det ena eller andra så kan inte det användas som bevis för en gerenell slutsats. Vill man dra generella slutsatser krävs mer omfattande undersökningar. Där man har gjort sådana undersökningar visar det sig att vinstdrivande vårdsystem är sämre och dyrare än icke-vinstdrivande vårdsystem. ´
Men Kent Persson föredrar alltså att generalisera utifrån enskilda exempel.

3. Av forskning kan man inte utläsa någonting. En del artiklar påstår en sak, men det finns alltid lika många som påstår motsatsen.

Kommentar: Intressant syn på forskning. Om detta vore sant känns hela universitetsväsendet som ett enormt slöseri med resurser. Varför ska samhället lägga pengar på forskning om den ändå inte kommer med några entydiga resultat?

Kent Perssons förhållningssätt till källor är skrämmande anti-intellektuellt. Det är ett uttryck för ideologins totala överordning. I Kent Perssons värld är allt en fråga om ideologi. Allt blir politisk retorik. Vetenskapliga resultat reduceras till ideologiska ståndpunkter. Fakta reduceras till åsikter. Gränsen mellan logik, praktik och retorik suddas ut fullständigt. Den enda måttstocken på vad som är sant och inte blir Kent Persson själv. Det är en otäck kunskapssyn som sorterar sig i ett mycket suspekt sällskap av totalitära ideologier.

Hur rolig är jag nu?

En intressant invändning

2006-12-05T22:28:00.000+01:00

Kent Perssons kommentar på mitt förra inlägg är värd en egen blogganteckning.

På landstingsfullmäktiges sammanträde den 21-22 november hade Kent och jag en del sammandrabbningar. I ett replikskifte överlämnade jag tre vetenskapliga studier och en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting till Kent Persson för att visa vilket underlag jag grundar mig på när jag påstår att vinstdrivande vård blir dyrare och sämre än icke-vinstdrivande vård. Det är dessa artiklar som Kent refererar till när han skriver:

"Dina vetenskapliga bevis har jag ju tagit del av och dom håller ju inte".

Alltså: Kent Persson har läst artiklarna och kommit fram till att de inte håller. Följdenligt har den högt ansedda medicinska tidskriften New England Journal of Medicine gjort en allvarlig miss när de bedömde att artiklarna verkligen höll vetenskaplig kvalitet. Vad är det som dessa experter har missat och som Kent Perssons skarpa intellekt har fångat? Jag väntar med stor nyfikenhet på svaret.

En alternativ förklaringsmodell kunde ju vara att Kent Persson helt enkelt förkastar allt som inte stämmer överens med hans egna föreställningar. Det skulle betyda att moderaternas nya oppositionsråd och tillika ledaren för den borgerliga oppositionen i landstinget tar sig rätten att med stöd i sin egen pondus förkasta vetenskapliga forskningsresultat. Om så skulle vara fallet har jag ytterligare en anledning att känna glädje över att landstinget inte drabbades av ett maktskifte.

Om källor

2006-12-04T23:00:00.000+01:00

Ibland stöter jag på studenter som har samma förhållningssätt till källor som Kent Persson hade idag (4/12 kl 12.50) när jag debatterade mot honom i rakt på sak.

Jag brukar ge dem underkänt.

Inga doktorer i Sverige

2006-11-30T23:06:00.000+01:00

När jag var i Tyskland häromsistens fick jag förmånen att ägna en middag åt att prata med en ”Herr Doktor”, som det heter i detta titelfixerade land. Doktorn hade varit i Sverige flera gånger och ville gärna berätta om något som hade slagit honom under en stadspromenad i Stockholm. Fritt översatt:

- Ni har ju inga doktorer i Sverige.
- Hur menar du då?
- Jo, när man går omkring i en svensk stad så ser man nästan ingen privatläkarmottagning någonstans. I tyska städer hänger det skyltar i snart sagt varje gathörn. Vi tyskar är vana vid att kunna knacka på hos vilken doktor som helst för vilken åkomma som helst och utan väntetid få ett gott bemötande och exakt den vård vi vill ha. Om patienten är missnöjd är det bara att välja en annan doktor nästa gång, så alla doktorer anstränger sig för att locka till sig så många patienter som möjligt. Dessutom har vården länge varit helt kostnadsfri för patienten.
- Jaha, det låter ju bra.
- Jo, för patienterna har det varit väldigt positivt.
- Det låter som ni har ett väldigt generöst system. Tycker du att det är något vi borde prova också i Sverige?
- Visst är det generöst. Alldeles för generöst. Vi kommer inte att kunna ha kvar det här systemet i framtiden. Det är oerhört dyrt. I Sverige har ni ett system med vårdcentraler. Det är mycket effektivare. Tyskland står inför en stor reform där vi måste införa hårdare prioriteringar inom vården så att resurserna används till dem med störst behov. Då kan man inte ha ett skattefinansierat privatläkarsystem med fri dragningsrätt.
- Jaha, så du är inte någon förespråkare av det här systemet?
- Nej, absolut inte. I Sverige har ni kommit mycket längre. Vi har ett stort arbete framför oss för att nå upp till er nivå av effektivitet och ändamålsenlighet.

Hoppla! Och här i Sverige driver borgarna på utvecklingen mot det tyska systemet. Nu senast i landstingsfullmäktige, där man tydligt klargjorde att en ökning av antalet privatläkare med fri dragningsrätt är en viktig och angelägen utveckling. Det är alltså viktigare med många privatläkare än att använda skattebetalarnas pengar så effektivt som möjligt och att ge medborgarna vård efter behov.

I Tyskland är kostnaden för hälso- och sjukvård 2817 dollar per invånare. I Sverige är motsvarande siffra 2517. Uttryckt i andel av BNP ser siffrorna ut på följande sätt:
Tyskland: 10,9 %
Sverige: 9,2 %

Och då har Sverige störst andel personer över 80 år i hela Europa (5,2 %). Tyskland ligger strax under 4 %.

I USA är vården ännu dyrare. Där går också en del av finansieringen via privata försäkringsbolag. Vårdkostnaden per invånare är 5267 dollar. Andelen av BNP är 14,6 % och 3,4 % av befolkningen är över 80 år.

Om målet är att få ut så mycket vård som möjligt per insatt skattekrona är privatiseringar en irrationell väg. Men om målet är att värna privatläkare och vårdbolag blir högerns vårdpolitik väldigt rationell. I landstinget agerar högerpartierna som om de vore vårdbolagens politiska gren. Privatiseringar blir viktigare än kvalitet och kostnadseffektivitet. De blir ett mål-i-sig.

Från de länder som idag praktiserar högerns vårdsystem ter sig denna strävan fullständigt obegriplig. Som en konservativ politiker från USA uttryckte det: ”vårt vårdsystem fungerar väldigt dåligt och ingen här skulle komma på tanken att kopiera det.” Det svenska vårdsystemet har högt anseende hos internationella betraktare. Framförallt är det den goda samordningen och effektiviteten som väcker intresse. Vi har löst problem som på andra håll framstår som olösliga. Trots detta har de svenska högerpartierna satt som sitt främsta mål att montera ner detta system och införa ett annat system som alla redan vet inte fungerar.

Allehandas rapportering från landstingsfullmäktige

2006-11-25T12:56:00.000+01:00

Till: Johansson Ulf
Ämne: Landstingsfullmäktige

Hejsan!

Om jag var medborgare hade jag gärna velat veta vilka diskussioner som förs i landstingsfullmäktige. Nu är jag fullmäktigeledamot, som tur är, och har därför haft möjlighet att följa debatten från första parkett. Men om man inte har den möjligheten utan är hänvisad till länets stora lokaltidning har man inte särskilt mycket information att hämta. Det tycker jag är beklagligt.

Är detta konsekvensen av någon slags prioritering som Allehanda har gjort?

Hälsningar,

Martin Lind

Svar:

Hej!
All politisk bevakning av både landsting och kommuner har förändrats och utvecklats genom åren. Vår uppfattning är att det är viktigast att lägga kraft på material inför beslut och också när besluten väl fattas. Det här är alltid en avvägning men det viktiga är att medborgarna får så bra rapportering som möjligt.

Med vänlig hälsning

Ulf Johansson

Funderingar om ett "icke-rasistiskt" parti

2006-11-25T12:14:00.000+01:00

Sverigedemokraterna har kommit in i landstingsfullmäktige med tre ledamöter. Två av dem har gått in för att tvätta bort rasiststämpeln. David Kronlid skyller på media och hänvisar till att han minsann arbetat utomlands och på det viset fått perspektiv på det här med svenskt och icke-svenskt och därtill menar att vi kan lära mycket av hur man gör i andra länder. Daniel Spiik har främst figurerat på Allehandas insändarsida, där hans flickvän i flera insändare har berättat om vilken snäll och ödmjuk person han är.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta dessa berättelser, men vill ändå dela med mig av ett par observationer från fullmäktiges möte i veckan.

Först angående utdelningen av landstingets kulturstipendier. Och nu är blicken riktad mot de sverigedemokrater som sitter i fullmäktige:
Mervi Kiviniemi - Applåder
Kaveh Kabinejad - Inga applåder
Berit Norén-Lindgren - Applåder

Sedan när det gäller debatten om avgifterna till tandvården:
David Kronlid beklagade sig över de höga avgifterna och menade att det var orättvist att bara flyktingar får rabatt på tandvård.
(Det finns ingen särskild rabatt för flyktingar, påståendet är felaktigt)

Om Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti - varför applåderar man kulturpristagare med nordiskt utseende men inte den som har Iranskt ursprung?

Och varför skulle ett parti som inte är rasistiskt ljuga och påstå att just flyktingar har fördelar som svenskar inte har - och göra det till ett problem?

Jag är övertygad om att både David och Daniel innerst inne är snälla personer. Men efter att ha studerat deras agerande i fullmäktige är jag inte övertygad om att de är så icke-rasistiska som de vill påstå.

Kul

2006-11-19T23:16:00.000+01:00

Eva hade en länk till tjuvlyssnat.se. Där hittade jag följande replikskifte:

(En storväxt och skäggig man med bikerskläder och stora tatueringar över hela armarna står vid kosmetikan, dottern ~6 kommer springandes.)
Flickan: Pappa, pappa! Kan vi köpa den här?
MC-Knutten (irriterat): Nej, vi väntar bara på mamma!
(Flickan fortsätter att tjata en lång stund.)
MC-knutten (väsandes): Vill du att Barbie ska bryta benet??
Flickan: Neeej!
MC-knutten: Då så, sluta gnäll för i helvete!
(Flickan springer iväg och kommer några sekunder senare tillbaka med en ny sak.)
Flickan: Den här då pappa, den kan jag väl få?
MC-knutten: Snart har Barbie inga ben alls!

Inte så illa

2006-11-19T22:39:00.000+01:00

En ökning med 3,5 procentenheter är inte så pjåkigt. Särskilt inte med tanke på att vi har en osynlig partiledare.

Hur ska man tolka detta? Är det borgarnas förtjänst helt och hållet eller är det frånvaron av Persson som har gett oss nya sympatisörer?

All in!

2006-11-19T21:45:00.000+01:00

Littorin försvarar den moderata nedmonteringen med att regeringen bara genomför den politik den gick till val på. Samtidigt visar den senaste SIFO-mätningen att väljarna börjar bli missnöjda med just den politiken.

Littorin har rätt i sak. Regeringen gör det som den gick till val på. Men det är ingen förklaring till det anmärkningsvärt stora tappet. Att en nytillträdd regering tappar så mycket på så kort tid hör sannerligen inte till vanligheterna enligt den statsvetenskapliga expertisen. Den enda rimliga förklaringen jag kan se är att det nu börjar gå upp för folk vad de röstade på egentligen.

Även om borgarna tar det lite lugnare nu än förra gången råder det ingen tvekan om inriktningen. Moderaterna är fortfarande inte något arbetarparti. Gullandet med fackföreningarna och löftet om att inte röra LAS må vara ett gott bedövningsmedel på den fackliga opinionen. Men nog låter det ihåligt när moderaterna avslöjar att det inte är på grund av att de älskar LAS som det får vara kvar, utan på grund av att man är orolig för att en alltför snabb nedrustning utlöser dyra strejker och massiva protester.

Borgarna räknar nu kallt med att åtgärderna leder till nya, riktiga jobb.

Men det handlar inte bara om fler jobb, utan också om vilken sorts jobb. De nya jobb som vi sett hittills är resultatet av den tidigare regeringens politik. Under nästa år får vi se vilken slags nya jobb som den borgerliga regeringen ska lyckas åstadkomma. Så här långt kan vi bara vara säkra på vilka jobb som försvinner, bland annat genom den vansinniga nedläggningen av arbetslivsinstitutet som innebär att 400 personer förlorar sina jobb samtidigt som Sverige förlorar ett av sina mest framträdande forskningsinstitut.

Borgarna har satsat allt sitt förtroendekapital på en rejäl jobbutdelning. Om politiken skulle misslyckas har samtliga allianspartier förbrukat sitt förtroende fullständigt för lång tid framöver.

Reinfeldt spelar ett högt spel, men ändå kan jag inte få mig att hoppas på ett misslyckande. Det skulle få fasansfulla konsekvenser för dem som har det mest kämpigt i samhället.

Vad är det han säger, sagokungen i Shrek:

"Some of you may die, but that is a sacrifice I am willing to make".

Eller på Svenska:

Det är lätt att spela med andras pengar.

Mobiltelefonens tidsålder

2006-11-13T23:25:00.000+01:00

Apropå det här med att vara tillgänglig hela tiden...

Rrrrriiiiinnnnggg!

- Tjena, killen. Hur e läget?
- Tjenare! Jotack bra. Vad gör du?
- Jag står och pissar.
- Äh, sitt ner istället. Det är skönare.
- Jaha, men nu hade jag lite bråttom så jag hann inte sätta mig. Vad gör du själv?
- Jag stressar runt här. Hinner inte ner till lunch, så du får äta matlådan själv.
- Jaha, ok. Nu är jag klar. Var det något mer?
- Nej, det var allt. Torka dig ordentligt nu.
- Okej, det ska jag göra. Hej så länge!
- Tja!

Klick

Haaaallåååå???

2006-11-11T00:33:00.000+01:00

Ska man döma av nyhetsrapporteringen så har Sverige två stora oppostionspartier. Miljöpartiet och Vänstern.

Hallå?

Borgarna har redan påbörjat sin nedmontering. Är det meningen att fackföreningar, nedläggningshotade myndigheter och två pyttepartier ska sköta oppositionspolitiken?

Skärpning!

Minskad arbetslöshet

2006-11-11T00:26:00.000+01:00

Nu minskar antalet arbetslösa.

Rackarns vad snabbt de positiva effekterna kommer nu när vi har en ny regering. Knappt hinner de tillträda innan arbetslösheten fortsätter att sjunka.

Stå på er!

(syrligt)

Neo-konservatism

2006-11-09T11:46:00.000+01:00

Neo-konservatism - vad är det?

"Ja, tjena. Nu har vi ju hållit på med det här konservativa så länge, så jag tänkte att vi kunde förnya oss. Neo-konservatism - för oss som inte fastnat i gamla hjulspår."

Eeeh?

Vad säger en neo-konservativ anhängare till dem som inte vill förnya sig?
- Kom igen, vi måste tänka lite nytt här. Måste du vara så konservativ?

Hallå?

- Hej, jag är neokonservativ!
- Ja, hej. Jag är ateistkristen.

Strålande tider!

2006-11-03T23:08:00.000+01:00

Är du i försäkringsbranschen? Eller funderar du på att starta privat välfärdsbolag? I så fall är det bara att gratulera. Här i Sverige är efterfrågan stor på välfärd och social trygghet. Med den borgerliga regeringens sociala nedrustningspolitik kommer efterfrågan på privata lösningar att öka markant framöver.

VD:n för Fair Försäkring, som säljer löneförsäkringar, är mycket nöjd med kundtillströmningen hittills och euforisk över prognosen. Tyvärr så får inte vem som helst teckna försäkring eftersom man måste ha ett fast jobb för att vara aktuell. I den privata världen gäller ju som bekant principen att den som är friskast och tryggast också har rätt till de förmånligaste och billigaste försäkringarna medan den som har störst behov får vända sig någon annanstans.

Prognosen för antalet flinande VD:ar i nyheterna ser också den väldigt positiv ut. Nu är det strålande tider för alla som vill profitera på svenska folkets strävan efter god välfärd.

Falsk matematik

2006-11-03T22:22:00.000+01:00

Det är en sak jag inte förstår med den selektiva välfärden. Okej, istället för att ge bidrag och subventioner till alla så riktar man in sig på dem som behöver det mest. Så långt förstår jag hur borgarna resonerar.

Sedan till de konkreta förslagen:

- Slopad förmögenhetsskatt
- Kraftiga rabatter på hushållsnära tjänster
- In med skatterabatter också på segling, golf och ridsport

Detta finansieras med försämrad a-kassa, höjda fackföreningsavgifter och slopad rabatt på hem-pc.

I praktiken innebär alltså den selektiva välfärden att man försämrar den generella servicen för att istället rikta in sig på dem som behöver det minst.

Jag undrar om det finns någon som fortfarande tror på Reinfeldts snack om moderaterna som ett nytt arbetarparti. Nu händer precis vad man kunde förvänta sig när en klassisk högerregering intar taburetterna. Alla rabatter går till överklassen. Låg- och medelinkomsttagarna får betala.

Men vem är egentligen förvånad?

Apropå

2006-11-01T12:02:00.000+01:00

... inlägget nedan...

Om man får kommentera sig själv.

Timbro kritiserar den förra socialdemokratiska regeringen för att använda sig av internationellt erkända forskningsinstitut som kunskapskälla. Vår nuvarande regering använder Timbro.

Vad är mest riktigt om man är kritisk till kopplingen mellan regeringar och propagandainstitutioner?

De verkliga skälen

2006-11-01T11:42:00.000+01:00

Det finns alltid två skäl till handling. Ett gott skäl och sedan det verkliga skälet.

Den som vill veta de verkliga skälen till regeringens politik kan gå in på Timbros hemsida. Där finns alla bakomliggande resonemang, ofta i publicerad form och tillgängliga som pdf-filer.

Ta nedläggningen av arbetslivsinstitutet som exempel. Enligt Johnny Munkhammar på Timbro handlar detta om att rensa bort myndigheter som ägnar sig åt socialdemokratisk opinionsbildning. Arbetslivsinstitutet skulle alltså vara en propagandaapparat som agerar på den tidigare socialdemokratiska regeringens uppdrag. Därför ska det bort.

Att Arbetslivsninstitutet är ett internationellt erkänt forskningsinstitut med dokumenterat hög kvalitet (till skillnad från Timbro) bekommer inte Munkhammar. Allt som kan ge stöd åt eller förknippas med vänsteråsikter är propaganda och ska elimineras.

Vad blir nästa steg i denna process? Motverka våra fackföreningar? Javisst, ja... det är redan igång. Men sedan, då? Bokbål, kanske?

Utförsäljningar av hyresrätter

2006-11-01T00:36:00.000+01:00

När borgarna nu ska sälja ut allmännyttans hyresrätter i storstadsområdena för man fram integrationsaspekten som ett starkt argument. Genom att låta hyresgästerna köpa loss sina lägenheter och bilda bostadsrättsföreningar blandas upplåtelseformerna och segregationen bryts, heter det.

Om strävan efter integration är den drivande kraften bakom denna reform kan man undra vad borgarna tänker göra för att öka andelen hyresrätter i centrum. Det vore ett naturligt nästa steg enligt denna logik.

Eller?

Om nedläggningen av ALI

2006-11-01T00:22:00.000+01:00

Knappt hinner den borgerliga regeringen tillträda innan man fattar beslut om en snabb avrättning av landets arbetslivsforskning genom nedläggningen av arbetslivsinstitutet. Sedan detta blev känt har jag funderat på hur jag ska reagera. De flesta känner sig kanske inte så väldigt berörda av att en massa forskare blir av med sina jobb. Men det handlar också om vad dessa forskare gör - vilken typ av kunskap de producerar och till vad man kan använda kunskapen.

Marianne Törner sammanfattar det hela på ett bra sätt, tycker jag.

Och för att formulera min egen slutsats:

Det råder ingen tvekan om att nedläggningen av arbetslivsinstitutet är politisk. Vad vi nu ser är hur en ny högerregering utnyttjar möjligheten att rycka undan mattan för obekväm kunskapsproduktion. Förmodligen kommer vi att få se fler exempel på små, radikala steg mot ett mer borgerligt samhälle. Vart och ett av dessa kommer att stöta på protester från dem som drabbas, men den stora massan känner sig inte berörd. Inte förrän summan av alla förändringar till slut ställer varje medborgare inför fullbordat faktum, nämligen att en total samhällsomvandling har ägt rum.

Sorry! Ingen ångervecka

2006-10-27T15:00:00.000+01:00

Det är synd att den borgerliga politiken drabbar alla och inte bara de 12 procent som ångrar hur de röstade i valet.

I Synovate Temos oktoberundersökning ges svaret på frågan jag ställde i ett tidigare inlägg. Om det hade varit val idag hade borgarna inte fått majoritet. Så här skriver DN:

"Normalt brukar valvinden fortsätta att blåsa efter valet, och stödet för den segrande sidan öka i opinionsmätningarna de närmast följande månaderna. Men den här gången har opinionsvinden redan vänts emot den nya regeringen."

Tydligen är det många väljare som är överraskade över hur stor a-kassehöjningen blev, hur mycket dyrare trafikförsäkringen kommer att bli och hur liten skattesänkningen blir.

All denna information fanns att tillgå före valet. Det finns inget att skylla på, utom möjligtvis att media väntade tills efter valet med att göra konsekvensbeskrivningar av alliansens politik.

Till er som ångrar er har jag bara ett par tröstlösa kommentarer:

Vad är du besviken på? Regeringen? Den gör bara vad den lovade före valet.

Visste du inte vad den tänkte göra? Det kunde du ha tagit reda på. Synd att du inte gjorde det.

Och så en sista kommentar. Jag kan bara inte motstå frestelsen:

Vad var det jag sa.

En glimt av Tyskland

2006-10-26T19:49:00.000+01:00

Nu är man väl ingen globetrotter direkt, men av de erfarenheter jag fått hittills av resande har jag dragit slutsatsen att man kommer ganska långt med en hyfsad engelska och ett Visa-kort.

Utom i Tyskland, det vill säga.

Alla är trevliga tills det visar sig att man inte pratar flytande tyska. Att sedan försöka betala med kort gör knappast saken bättre. För det senare finns det åtminstone fem stora hinder:

1. Att få den som ska ha betalt att förstå att du vill betala med kort
2. Att de tar kort överhuvudtaget
3. Att de tar ditt kort
4. Att kortapparaten fungerar
5. Att den som ska ta betalt vet hur den fungerar

Och om du vill få ut lite kontanter genom att be kassörskan dra ett par hundra extra på kortet? Glöm det! Inte en chans!

Beställa öl är inte heller så lätt. Även om man försöker göra det på tyska.

- Zwei Bier, bitte!
- Welches Bier?
- Zwei grosse Bier, bitte!
- Ja, aber welches bier?
- Dunkel bier!
- Wollen Sie xxxx (nåt suspekt ölmärke) haben?
- Ja, ja... Guten heute, nette leute...

Titta på TV är inte heller någon hit. Efter en del kanalbläddrande hamnade jag i en Wallander-film. Glädjen över denna upptäckt varade ungefär tills den första repliken kom. På tyska.

Hallå? Vi lever på tjugohundratalet. Hur kul är det med dubbade filmer? Vem skulle vilja höra Dirty Harry på svenska? "Kom igen, punkaren. Gör min dag!". Va?

Pfffh!

Fart

2006-10-21T22:58:00.000+01:00

Nu är det höga böter på höga hastigheter. Jag hörde en intressant invändning.

- Det är inte farten som dödar, det är smällen.

Eller på engelska:

- It's not the fart that kills, it's the smäll.

Fråga Nuder

2006-10-21T22:06:00.000+01:00

Pär Nuder intervjuades i Ekots lördagsintervju. En vältalig partiledarkandidat upphöjer den politiska korrektheten till konst.

Kära Pär, vilken värld lever du i?

Du menar alltså på fullaste allvar att Perssons betydelse för valutgången är kraftigt överdriven. Att väljarna har utgått ifrån sakfrågorna och att partiledarna inte påverkar opinionen. I så fall undrar jag varför Persson lyftes fram på nästan alla våra valaffischer? Jag undrar också hur jag som valarbetare ska tolka alla de väljare som sa att de hade röstat på oss om det inte vore för Göran Persson. Ljög dom?

Om du har rätt - om det var politiken det var fel på och inte Persson - då betyder valresultatet att väljarna faktiskt ville ha en borgerlig politik. Man ville alltså ha högre fackföreningsavgifter, sänkt arbetslöshetsersättning och sämre sjukförsäkring. I så fall borde socialdemokraternas valstrategi inför nästa val bli att komma närmare moderaternas politik. Om det nu är den det handlar om.

På den punkten hoppas jag innerligt att du har fel.

I partiledarfrågan försökte du få oss att tro att ingen av de kandidater som nu är på tapeten överhuvudtaget funderar på partiledarskapet. Att du själv inte har tänkt tanken. Tror du på fullaste allvar att någon tar det för en sanning? Antingen tänker du helt annorlunda än de flesta andra eller så drar du en officiell vals som du räknar med att lyssnarna går på.

Kritiken mot din egen kandidatur uppfattar du som en mediakonstruktion. Du har inte hört någon partimedlem yttra något åt det hållet. Låt mig i så fall göra ett avslöjande. Många i partiet ställer sig skeptiska till att du ska bli vår nästa partiledare. Kravet på en kvinnlig kandidat är inte bara ett positivt ställningstagande. Det är också en garanti för att du inte ska bli aktuell. Om du inte visste detta redan är jag den förste att beklaga. Sorry.

Dina intervjusvar präglas av två saker:
1. En grov underskattning av de viktigaste orsakerna till valnederlaget
2. En tendens att ge politiskt korrekta och (därmed) icke trovärdiga svar

Jag har lite svårt att förhålla mig till dina svar. Antingen tror du på vad du själv säger och då har vi en väldigt naiv partiledarkandidat. Eller så tror du inte på vad du säger och i så fall är du oärlig, samtidigt som du underskattar svenska folket.

Om din version gäller för hela partistyrelsen står övriga partiet inför en stor uppgift om man tänker sig att vi ska vinna nästa val. Min förhoppning är att partiets valanalys är öppen och förutsättningslös och att partiledningen inte på förhand ägnar sig åt att censurera slutsatserna. Vad som händer nu och vilka slutsatser vi drar är avgörande för om vi ska kunna återkomma som en politisk kraft i nästa val. Inget pris är för högt för den saken. Om vi så ska vara tvungna att offra både Persson och Nuder.

Skurkstater

2006-10-20T22:04:00.000+01:00

Jag minns inte riktigt om det var Bush den äldre eller Bush den yngre som myntade begreppet "skurkstater".

I vilket fall så har Reinfeldts regering gett begreppet en ny innebörd.