Å ja ba ÄGER, liksom!

Okej, ursäkta om man är lite ”av” som det hette på 90-talet, men vad är det för nytt uttryck som har kommit nu egentligen? Ska man vara ”på” idag heter det alltså ”äger”. Så här, va:

- Amy Diamond, hon ÄGER verkligen. (Amy Diamond är bäst)

Eller

- Jag ÄGER det här spelet. (Jag är bäst på det här spelet)

Jahapp, om något är bra så ÄGER det. Om någon är bra så ÄGER den.

Som tur är har jag ännu inte hört uttrycket från mina barn, men hos vissa av deras kompisar har ordet ersatt halva ordförrådet. Som ”smurf” hos smurfarna ungefär.

Vad jag nu reflekterar över är varför man valt just ”äger” som inne-ord. Nu är väl barnen inte så nedtyngda av marxistisk teoribildning som jag är, men nog ger ordet negativa associationer ändå?

Ta Erich Fromms talande boktitel ”Att ha eller att vara” som exempel. En person som ”äger” räknar sig uttryckligen till ägandets livsvärld enligt den teoribildningen. För alla som har läst Fromm blir detta ställningstagande minst sagt märkligt.

Ska man tala med Marx kan man ju konstatera att varufieringen har gått väldigt långt. I och för sig är det väl ingen tvekan om att en produkt som Amy Diamond mycket riktigt är förpackad och varufierad. Att projicera förmågan att äga på denna produkt kunde vid en första anblick uppfattas som en felaktig abstraktion. Men i ovan nämnda betydelse handlar ÄGA om att likställa själva ägandet med ett normativt fastställt idealtillstånd. Tillämpat på Amy Diamond tillskrivs produkten egenskaper som den inte har. Varufetischism, alltså.

Nåväl, jag har i alla fall försökt tipsa mina barn om möjliga motrepliker:

- Jasså, ÄGER du det här? Har du kvitto på det?

Eller

- Du har alltså abdikerat inför varufetischismens kolonisation av vardagslivet?