Rundgång

Idag har Calle Eriksson skrivit en gästkrönika i Allehanda som väl i bästa fall kan betraktas som ett eko från MUF-retorikens glada 80-tal.

Bland annat beskrivs skatter och bidrag som en slags rundgång, iscensatt av socialdemokraterna i syfte att köpa röster från olika väljargrupper. Eriksson gör en poäng av att partiet, som det heter, betalar med pengar som skattebetalarna redan har betalat in i skatt.

Med samma logik kan man ifrågasätta en hel massa andra saker.

Hur kommer det sig att den som arbetar på Lithells i Sköllersta ska behöva betala för korven i korvmojen? Först har man skapat korven och korvens värde genom eget arbete. Sedan har den anställde fått en del av arbetsvärdet i betalning i form av lön. Resterande värde har man efterskänkt till Lithells som mervärde (vinst). Sedan säljer Lithells korven vidare till korvmojen och där ska alltså den anställde byta till sig korven mot en pengasumma som ska täcka upp både lön och mervärde. Den anställde har på det viset betalat tillbaks sin lön en gång och företagets mervärde två gånger. Snacka om rundgång.

En annan intressant loop är vanligt förekommande i försäkringsbolag. Jag menar, varför ska jag hålla på och betala premier för hemförsäkringen? Det har jag hållit på med flera år och aldrig har jag fått något tillbaks för det. Och om det skulle hända något så får jag ju bara tillbaks det jag redan har betalat. Om jag låtit bli att betala premien hade jag ju haft pengarna själv istället.

Och varför ska man köpa lotter? Först betalar man in och sedan kommer det eventuellt en del tillbaka. Rundgång. Helt onödigt.

Personalfester är väl överflödigt. Det som företaget kallar för ”att bjuda” är ju egentligen återbetalning av värden som de anställda har bidragit med genom att avstå från löneökningar som firman tydligen hade haft råd med om man inte hade ordnat personalfest. Slöseri!

Sedan finns det också sådant som vi betalar och får tillbaka av utan att vi egentligen vill det. Reklam till exempel. Tänk om man kunde välja bort den del av priset som går till marknadsföring, mot att man också fråntogs förmånen att ständigt bli bombarderad med reklam. Det vore en frihetsreform värd namnet. Hur många skulle betala för att få bli utsatt för marknadsföring om man hade möjlighet att slippa?

För övrigt undrar jag hur Allehanda tänker när man publicerar en innehållslös pamflett som gästkrönika. Calle Eriksson kan ingenting om politik. Han har inte heller bemödat sig att ta reda på något. Krönikan är ett hopkok av åsikter, inget mer. Att ändå publicera den innebär att ledarsidan tappar i kvalitet. Finns det inga borgerliga skribenter som är skickliga på något mer än ordvändningar?