Politiska typer

Det finns många olika skäl att engagera sig politiskt eller att vara politiskt intresserad. Ofta ligger någon slags drivkraft i grunden. Viljan att förändra samhället är en vanlig och allmänt accepterad sådan, men det finns också andra varianter som betecknas som mindre accepterade. Några exempel på negativa drivkrafter är behov av uppmärksamhet, makthunger eller självhävdelsebehov. Drivkraften är svaret på frågan ”varför är du politiskt intresserad/engagerad?”.

Vilken drivkraft man har påverkar och styr den stil man lägger sig till med i sin relation till politiken. Politisk stil handlar om hur man är, eller kanske snarare hur man blir, när man beter sig politiskt, till exempel i en diskussion om politiska frågor. Beteendet är förstås olika beroende på om man talar med privatpersoner som politiker, med politiker som privatperson, med politiker som politiker eller med privatpersoner som privatperson. (Det finns givetvis oändligt många fler kombinationer). Typen av diskussion och den egna rollen i diskussionen påverkar helt klart det beteende man antar. Här finns dock ett visst variationsutrymme för vilken stil man fyller sin roll med.

Från stil är inte steget långt till typ. Har man en viss stil betraktas man snart som en viss typ. Grejen med typer är att de utgör karikatyrer. En typ är en renodlad abstraktion och är mycket sällan i total överensstämmelse med mer personliga bestämningar som karaktärer eller individer. En individ kan alltså röra sig mellan eller kombinera olika typer. Alla är vi idioter ibland.

En populär indelning av politiskt intresserade människor brukar göras mellan å ena sidan dom som går före och bryter ny mark, och å andra sidan dom som följer efter och gnäller. Indelningen används vanligtvis av personer som räknar sig till den förra gruppen i syfte att få kritiker att hamna i sämre dager. Ofta används förkortningar på detta tema, typ ”det finns alltid motvallskärringar, och nu har X (kritikern) tagit på sig den rollen”.

Gruppen av kritiker kan i sin tur delas in i två undergrupper: konstruktiva kritiker och icke-konstruktiva kritiker. De konstruktiva kritikerna fyller en viktig funktion i det politiska arbetet. De påtalar faktiska brister och kommer ofta med förslag på hur man kan åtgärda dessa. Skillnaden mellan en konstruktiv och en icke-konstruktiv kritiker är att den konstruktiva kritikern i grunden vill väl. Drivkraften är av typen ”att förbättra samhället”. Så är inte fallet med den senare kategorin.

De icke-konstruktiva kritikerna består i allt väsentligt av två huvudkategorier. Den ena har en bestämd måltavla för sin kritik och den andra är bara kritisk i största allmänhet. Kritiker med måltavla hör till den mer otäcka sorten. I denna kategori finns bland annat ”sossehatare”, vars enda källa till tillfredställelse är njutningen av att åsamka måltavlan så mycket skada som möjligt. Allmänkritikern är inte lika illasinnad, utan klagar mest för klagandets skull. Måltavla blir vadhelst som kommer i vägen när behovet av klagan tar sig konkret uttryck. Skillnaden mellan dessa två kan också uttryckas i termer av drivkrafter. Måltavlekritikernas drivkraft är en slags sadism, medan allmänkritikerna mera drivs av självömkan eller ett behov av att gnälla av sig.