Om litterär kvalitet
Det som imponerar mest med Dostojevskij är nyansrikedomen i språket. Handlingen motsvarar väl ungefär dåtidens såpopera; småaktiga intriger och kärlekskäbbel i torftig medelklassmiljö där ingen bagatell är för liten för att den inte ska kunna förstoras upp långt utöver alla rimliga proportioner. Men språket och nyanserna. Oslagbart.
Ett exempel från en episod där två kvinnliga rivaler grälar med varandra:
”Det som jag befarade för hans räkning skedde också: ni kunde inte älska honom, ni plågade honom och övergav honom. Ni kunde inte älska honom, därför att ni är för stolt… nej inte stolt, jag sade fel, utan därför att ni är ärelysten… ja inte ens det: ni är egenkär till… vanvett, som era brev till mig också bevisar.”
Bara detta citat innehåller så mycket. Det är en människas analys av en annan människa. Framförd i en irriterad ton, visserligen men utan att förlora i skarpsinne och nyans. Notera graderingen av värdeomdömena. Först stolt. Sedan, som en underkategori till detta, ärelysten. Sedan ytterligare en precisering. Egenkär. Tre grader av precisering. Nästan helt symmetriskt. Innan jag läste detta hade jag själv inte föreställt mig att man kan rangordna egenskaper i subkategorier på det här sättet. Inte heller att man kunde göra en poäng av att en karaktär tar dessa steg och på vägen explicit rättar sig själv. Varför inte bara skriva ”egenkär”? Jo, därför att då hade läsaren gått miste om vägen till ”egenkär”. Nyanser handlar i det här fallet om att inte bara presentera resultatet, utan processen som ledde dit. Och processen dit ger resultatet en annan och rikare lyster än om den inte hade redovisats. Citatet avslutas med en källhänvisning som indikerar en medvetenhet hos aktören (och författaren) om vikten av att inte bara påstå, utan också presentera stöd för det man påstår. Sammantaget är detta korta och lösryckta textstycke fullt tillräckligt för att ge uttryck åt den kvalitet som präglar hela boken. Raderna ovan utstrålar kvalitet. De sätter detta litterära verk i en klass för sig.
Ett exempel från en episod där två kvinnliga rivaler grälar med varandra:
”Det som jag befarade för hans räkning skedde också: ni kunde inte älska honom, ni plågade honom och övergav honom. Ni kunde inte älska honom, därför att ni är för stolt… nej inte stolt, jag sade fel, utan därför att ni är ärelysten… ja inte ens det: ni är egenkär till… vanvett, som era brev till mig också bevisar.”
Bara detta citat innehåller så mycket. Det är en människas analys av en annan människa. Framförd i en irriterad ton, visserligen men utan att förlora i skarpsinne och nyans. Notera graderingen av värdeomdömena. Först stolt. Sedan, som en underkategori till detta, ärelysten. Sedan ytterligare en precisering. Egenkär. Tre grader av precisering. Nästan helt symmetriskt. Innan jag läste detta hade jag själv inte föreställt mig att man kan rangordna egenskaper i subkategorier på det här sättet. Inte heller att man kunde göra en poäng av att en karaktär tar dessa steg och på vägen explicit rättar sig själv. Varför inte bara skriva ”egenkär”? Jo, därför att då hade läsaren gått miste om vägen till ”egenkär”. Nyanser handlar i det här fallet om att inte bara presentera resultatet, utan processen som ledde dit. Och processen dit ger resultatet en annan och rikare lyster än om den inte hade redovisats. Citatet avslutas med en källhänvisning som indikerar en medvetenhet hos aktören (och författaren) om vikten av att inte bara påstå, utan också presentera stöd för det man påstår. Sammantaget är detta korta och lösryckta textstycke fullt tillräckligt för att ge uttryck åt den kvalitet som präglar hela boken. Raderna ovan utstrålar kvalitet. De sätter detta litterära verk i en klass för sig.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home