Duh?

På ganska kort tid har jag av två personer i min bekantskapskrets mött något som inte har uppmärksammats i media, men som ändå borde vara av intresse inför valet. Åtminstone för borgarna. Det handlar om det borgerliga ledarskapet. Partiledarna, alltså.

Den ena personen är en trogen moderatväljare som funderar på vad han ska rösta på nu när moderaterna har bytt politik. Det finns ju inget alternativ. Möjligen det nyliberala centerpartiet – om man orkar med Maud. Det gjorde inte den här personen. Och folkpartiet var inte att tänka på. Han skulle aldrig kunna lägga en röst på ett parti med en ”så töntig partiledare”.


Den andra personen är en mer allmänborgerlig väljare. Mer åt det gamla folkpartihållet. Westerberg, typ. Han var bekymrad över kvalitén hos själva partiledarna och frågade mig vad jag tyckte om dem, väl medveten om att jag är socialdemokrat. På en så generös fråga får man vara försiktig, tänkte jag.

- Ärligt, vad tycker du?, insisterade han.

- Tja, om jag var en borgerlig väljare skulle jag nog känna mig missnöjd med urvalet av företrädare, svarade jag

- Det var ett diplomatiskt svar. Men vi är helt överens på den punkten.

Och så är det nog. Borgarna har ju inte precis plockat ut de skarpaste besticken i lådan. Frågan är om det har någon betydelse. Folkpartiet har ju visat att man kan plocka marginalröster på populistiska utspel i sista stund. Resten av väljarkåren – den stora majoriteten – håller fast vid sina respektive partier. De flesta är trots allt inte osäkra och påverkas inte så mycket av tillfälliga utspel. Inte så mycket att de röstar på något annat parti i alla fall.

Med andra ord kan borgarna kosta på sig missnöje från sina trogna väljare. Kanske är det så att pajaserier, gälla röster och populistiska utspel är det som avgör valutgången i tjugohundratalets Sverige. Jag hoppas att det inte är så. Snart vet vi.