Varför vi inte ska ha vinstintressen i vården

Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg har i ett gemensamt utspel i DN gjort ett tappert försök att avdramatisera det här med vinstintressen i vården. Även om jag själv är aktiv privatiseringsmotståndare kan jag tycka att Feldt och Westerberg driver frågan på ett bra sätt. Sakligt och tillmötesgående. De lägger fram argumenten på ett sätt som gör det möjligt att föra en diskussion.

Det kan man inte säga om Nerikes Allehanda, som i sin ledare den 13:e juli försöker göra den tillfälliga överbelastningen på USÖ till en fråga om privatiseringar. Snarare än att föra en sakpolitisk diskussion inriktar sig NA på att demonisera privatiseringsmotståndarna. Ståndpunkten att vi ska ha mer vinst i vården underbyggs med plumpa och naiva förenklingar.

Här framträder skillnaden mellan Feldt-Westerberg och Nerikes Allehanda: Det ena inlägget syftar till att övertyga vinstskeptiker att inta en mer positiv hållning till konkurrens och vinst inom vården. Det andra inlägget syftar till att häckla motståndarna, skärpa motsättningarna och därigenom skapa större sammanhållning inom de egna leden.

Paradoxalt nog tror jag att den senare strategin är den mest hållbara i längden. För om privatiseringsivrarna hamnar i en saklig diskussion som bygger på att det starkaste argumentet vinner kommer den naiva synen på vinstintressen i vården ganska snart att visa sig orimlig. Ståndpunkten att vinst är bra för vården försvaras bäst genom att skyddas mot saklig granskning.

Ett par exempel. Först ett citat från Feldt-Westerberg-artikeln:

”Det finns situationer då det kan finnas skäl att reagera mot att företag gör vinst, nämligen om det sker på en monopolmarknad där företagen kan exploatera konsumenterna. Men på en konkurrensmarknad överlever bara de företag som erbjuder brukarna sådana tjänster som dessa vill ha.”

Mitt svar: Det här argumentet är ovanligt men viktigt. Även som privatiseringsförespråkare bör man vara medveten om att vinstintresset förutsätter konkurrens och marknadsekonomi för att ha de positiva effekter som eftersträvas. Där det råder naturliga monopol finns det alltså inga samhällsekonomiska skäl att släppa loss vinstintressen. Akutsjukvården är ett naturligt monopol. Sjukvårdssektorn är överlag en problematisk sektor för marknadsmekanismer. De fördelar som konkurrens och vinstintressen kan ge inom andra sektorer kommer inte med samma självklarhet inom sjukvården. Att konsumera vård är inte samma sak som att handla grönsaker. Detta visar sig också i internationella jämförelser mellan olika vårdsystem. Vinstintressen och konkurrens leder inte med automatik till effektiviseringar och kvalitetshöjningar inom vården. Dessutom är det fullt möjligt att både effektivisera och kvalitetsutveckla utan vinstintressen. Vid närmare granskning visar det sig också att det som har betydelse för vårdens kvalitet och effektivitet är andra saker än vinstintresset, till exempel ledarskap, medarbetarskap, delaktighet och möjlighet till personlig utveckling. Dessa faktorer förutsätter inte vinstintresse utan är fullt möjliga att utveckla inom icke-vinstdrivande vårdmodeller. Min uppfattning är att det också är enklare i organisationer som inte är vinstdrivande.

Sedan ett citat från Allehandas ledare:
”Det är inget ondsint med vinst, speciellt inte i ett system där den som tar hand om patienterna bäst belönas. Ondsint är det däremot att upprätthålla system som förhindrar att människor får vård och som dessutom slösar med pengar som borde gå till de sjuka.”

Mitt svar: Det handlar inte om att vinst skulle vara något av naturen ont. När jag argumenterar mot vinstintressen i vården så är det utifrån vinstintressets praktiska konsekvenser, inte utifrån en föreställning att vinst skulle vara ondsint. Tron att vinstintresset skulle vara ondsint är lika naiv som tron att vinstintresset alltid ger positiva effekter.

Den andra meningen insinuerar att det svenska vårdsystemet skulle vara ett ineffektivt system som förhindrar människor att få vård. Den kan också tolkas som att mer vinstintressen skulle göra vården mer tillgänglig och mer effektiv.

Att på det här sättet bara påstå eller insinuera uppenbara osanningar tycker jag inte är värdigt en liberal nyhetstidning. Den svenska modellen, med ett förhållandevis litet inslag av vinstintressen, har visat sig mycket framgångsrik när det gäller kvalitet och effektivt resursutnyttjande. Det finns flera rapporter från SKL som ger stöd åt detta. Att vinstintresset som sådant skapar mer effektivitet och tillgänglighet finns det däremot inget stöd för i forskningen. Möjligen kan enskilda vårdbolag komma fram till den slutsatsen i sina egna rapporter, men då ska man också vara medveten om att deras jämförelser är utstuderade partsinlagor som enbart syftar till att öka de egna marknadsandelarna. Att tolka vårdbolagens eller deras intresseorganisationers lobbyism som sakliga undersökningar är utomordentligt naivt och tjänar inte till att föra diskussionen framåt.

Jag skulle önska att diskussionen om vårdens kvalitet och effektivitet mera kunde handla om faktorer som har betydelse för innehållet i själva vården än om faktorer som har betydelse för vårdbolagens möjligheter att göra vinst. Hos vinstförespråkarna finns det en tendens att liksom fastna vid vinstintresset som om detta vore det enda sättet att utveckla vården. Men för personalen och patienterna är vinsten ingen viktig sak. Snarare handlar det om hur man kan utveckla ledarskapet och medarbetarskapet i de organisationer som utför vård. Kan intraprenader vara en modell? Hur skall dessa i så fall utformas för att skapa merkvalitet? Hur kan delaktigheten utvecklas? Hur ska vi göra för att bättre ta tillvara på medarbetarnas idéer och vilja att utveckla kvalitén i vården? Detta är frågor som är betydligt mer avgörande för vårdens innehåll än frågan om vinstintressen.

För skattebetalarna är det viktigt att den skatt man betalar verkligen går till vården och att resurserna används så effektivt som möjligt. Jag ser det som landstingspolitikens huvuduppgift att ta ansvar för just detta. Den bild jag har fått av landstingspolitiken efter en mandatperiod som halvtidsengagerad landstingspolitiker är att vi hela tiden fokuserar på just den frågan. Vad ska vi använda resurserna till och hur använder vi resurserna på ett effektivt sätt så att länsmedborgarna garanteras vård av hög kvalitet efter behov? Givet denna grundfråga känns det inaktuellt att införa en modell där vinstdrivande vårdbolag kapar åt sig stora delar av vårdmarknaden, där en ökande andel av skattepengarna går till aktieavkastning och där det skapas gräddfiler för vårdkonsumenter som är beredda att betala lite mer.
Motståndet mot vinstintressen handlar inte om att vist är något ont. Det handlar om att försvara en vårdmodell som är effektiv och rättvis. En socialdemokratisk modell som bygger på Gustav Möllers princip att ”endast det bästa är gott nog åt folket”.