Filantropiflugan

Nu har även Percy Barnevik blivit filantrop. Han befinner sig i gott sällskap. Liksom Bill Gates har han insett att det blir långtråkigt i längden att bara sitta och ockupera resurser som man ändå inte använder och aldrig heller kommer att kunna eller hinna använda sig av.

Jag är helt klart ambivalent till detta fenomen. Barneviks projekt i Indien verkar ge väldigt gott utfall. Grundprincipen är att göra hjälptagarna, i det här fallet barnarbetare och fattiga indiska kvinnor, oberoende av hjälp på sikt. Barnen lyfts ur sina miserabla arbetsförhållanden och sätts in i skolor istället. Kvinnorna erbjuds lån och utbildning i entreprenörskap - och visar sig förvalta möjligheterna väl. Lånen betalas tillbaka och investeringarna ger avkastning i form av egen försörjning. Många har till och med råd att anställa sina män. Biståndsprojekten drivs på effektivt och målinriktat storföretagarvis och Barnevik använder många av sina kontakter som smörjmedel.

Det kan man inte tycka dåligt om.

Tankarna går till SIDA och det svenska biståndet. Lite anklagande undrar man om alla biståndsprojekt drivs på detta vis. Särskilt efter gårdagens nyhet om Freivalds generösa löften till Sydafrikas utrikesminister om bistånd på 22 miljoner utan krav på vare sig budget eller verifikationer.

Men, men. Det går bara inte att undgå att förhålla sig lite kritisk till miljardärernas hobbies. Här sitter alltså enskilda privatpersoner och förfogar över ofantliga summor pengar. Hur dessa används är helt och hållet upp till givaren. Jag säger inte att resultaten eller satsningarna blir sämre eller att prioriteringarna är felaktiga. Men jag kommer inte ifrån tveksamheten till att biståndsprojekt i miljardstorlek ska vara en business för enskilda privatpersoner. Sveriges sammanlagda bistånd är på 15,7 miljarder. Warren Buffets bistånd ligger i storleksordningen 200 miljarder. Han är förvisso den mest generösa bidragsgivaren (i dagsläget), men många följer efter i hans fotspår. Bill Gates har lagt in åtskilliga miljarder i en stiftelse som sysslar med aids- och malariabekämpning.

Det orimliga är inte att alla dessa miljarder går till bistånd - de gör säkerligen mer nytta där än på schweiziska bankkonton. Vad som är orimligt är att enskilda privatpersoner kan förfoga över sådana summor. Tänk om Bill Gates skulle vara taliban istället för filantrop. Vart skulle biståndspengarna ta vägen i så fall? Och vad skulle hända med allas vårt älskade Microsoft när Bush fick reda på det?

Jag är glad över att Barnevik använder sina resurser och kontakter till att förbättra villkoren för barnen i Indien. Min förhoppning är också att fler följer efter och gör likadant, givet den rådande situationen (att det finns snuskigt rika människor). Men samtidigt är jag medveten om att det finns många andra miljardärer - och ännu fler miljonärer - som hittar betydligt mer suspekta användningsområden för sina pengar. Det finns också en hel del frågeställningar kring det sätt på vilket miljardärerna har blivit miljardärer. Pengarna strömmar ju inte ur Bill Gates eller Warren Buffet, utan de kommer ju från alla de privatpersoner och institutioner som har betalat för deras produkter. Till detta kommer alla anställda i deras företag som har bidragit till värdeskapandet med sitt arbete. Borde inte dom ha något att säga till om?