Den eviga jakten på bekräftelse

Jag har länge funderat på att skriva något om drivkrafterna bakom dokusåpahysterin. Om hur den tid vi lever i har drivit på behovet av bekräftelse så långt att många människor tycks kunna göra vadsomhelst för att få uppmärksamhet i TV. Om hur individualiseringen har lett till att ingen längre nöjer sig med att vara vanlig, att alla vill vara speciella.

Sedan läste jag följande passus ur Dostojevskijs ”Idioten”:

”… det finns ingenting mer sårande för en människa i vår tid och i vår generation än att höra att hon inte är originell, att hon är svag till karaktären, att hon inte har några särskilda talanger och är en vanlig människa.”
(sagt av karaktären Ganja till huvudpersonen, Fursten)

Texten är skriven 1868.

Intet nytt under solen, alltså.