Antiateismen som ideologi

Mikael Mogren har skrivit en artikel om ateism. Han kritiserar ateismen eftersom den leder till två resultat:
1. Ateisterna mörkar de verkliga skälen till samhällsproblemen, det vill säga de sociala klyftorna.
2. Ateisterna förlöjligar mångkulturen. Därmed fiskar de i grumliga vatten.

Jag är själv ateist och har väldigt svårt att känna igen mig i Mogrens beskrivning. Att ateism som ståndpunkt skulle innebära att man förnekar existensen av sociala problem är för mig helt främmande. Det är väl snarare tvärt om. Istället för att vända sig till religionen som tröst har ateismen öppnat upp för möjligheten att angripa de sociala problemens verkliga orsaker. Från religiöst håll har detta ofta uppfattats som ett sätt att störa den av gud givna ordningen.

Att ateismen skulle förlöjliga eller motverka mångkultur är också det en mycket märklig anklagelse. Visst kan det finnas enskilda ateister som kritiserar religioner och religiösa yttringar. På samma sätt kan det finnas kristna som tycker att ateister är förtappade själar som inte vet sitt eget bästa. Men det innebär inte att ateismen som ståndpunkt med någon slags logisk nödvändighet leder till förtryck av oliktänkande. Kristendomen som ståndpunkt innebär ju inte med automatik att alla hädare ska slängas i fängelse. Inte nuförtiden.

Själv ser jag ateismen som en förutsättning för mångkultur. Om det istället hade varit så att kristendomen vore förhärskande i hela samhällslivet hade förstås utrymmet för andra religioner och religiösa uppfattningar varit mer begränsat. Att i den obligatoriska skolan förkunna den kristna läran, att enbart fira kristna helgdagar och att hålla avslutningsceremonier i kyrkan med religiösa inslag – hur mångkulturellt är det?

Som ateist har jag en viss ståndpunkt – den att det inte finns en gud. Men jag är också kritisk till vissa religioner. Min kritik handlar då inte om det religiösa utövandet, utan om religionernas anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Ett uttryck för detta är till exempel övertygelsen att det finns en gud (ett vanligt första budord). Kristendomen föreskriver också att det finns en himmel och ett helvete och att det är på något av dessa ställen man hamnar när man dör. Alla religioner har en föreställning om hur världen ser ut och hur den har blivit till. Alla religioner jag känner till hävdar dessutom att den egna omvärldsuppfattningen är den enda sanna och att alla andra omvärldsuppfattningar är felaktiga.

Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med ett demokratiskt förhållningssätt. Det är inte heller förenligt med modernt kunskapssökande eller rationell argumentation. Här är några exempel på utgångspunkter som är problematiska att kombinera med religion:

- Vad som är sant och inte är en vetenskaplig fråga.
- En del saker går inte att fastställa vetenskapligt. Då får man gissa eller göra antaganden.
- Gissningar och antaganden ska inte förväxlas med sanningar.
- Ståndpunkter som inte kan bevisas eller motbevisas är okränkbara. Individen har rätt till sin egen ståndpunkt.
- Ståndpunkter såväl som sanningar kan och ska utsättas för prövningar. Allt kan ifrågasättas.
- Prövningar ska vara sakliga och rationella. Det bästa argumentet vinner.
- Med seriösa undersökningar och god argumentation är det möjligt att utveckla kunskapen.

Om man hävdar att den egna omvärldsuppfattningen är sann och okränkbar kan man inte samtidigt godta möjligheten att utsätta den för prövning. Det blir också problematiskt att acceptera andra omvärldsuppfattningar. De får kanske finnas, men de har fel.

Ett exempel på svårigheten att acceptera saklig och rationell argumentation finns i Mogrens egen artikel. Det gäller antiklerikalismen. Enligt Nationalencyklopedin står antiklerikalism för inriktningen att man vill minska prästerskapets inflytande inom samhället. Mikael Mogren definierar begreppet som ”prästhat” eller ”kyrkhat”, vilket är något annat. Varför denna förvanskning?

Vad innebär det att Mogren kritiserar antiklerikalismen så hårt? Har präster för lite inflytande i dagens samhälle? Ska vi tillbaks till en ordning där prästerna och kyrkan styr inte bara religionen utan också hela samhällslivet? Hur mångkulturellt är det?

Mogren väljer att beskriva ateismen som en slags förtryck. I ett historiskt perspektiv ter sig denna uppfattning som mycket märklig. Det var inte så länge sedan både Axel Danielsson och Hjalmar Branting åtalades och dömdes enligt ”hädelseparagrafen” för sina ateistiska ståndpunkter. Går man längre tillbaks i tiden hittar man alltför många exempel på förtryck, folkmord och tortyr som utförts i religionens namn. Ateister har inte haft det så lätt genom historien. Hur ser Mogren på dessa företeelser? Vilket förtryck är värst?

Nu är det förstås så att religionen som utövning kan ha en rad positiva effekter på välbefinnandet. Människan behöver en omvärldsuppfattning. Hon mår bra av att ingå i en social gemenskap. Att delta i ritualer ger positiv emotionell energi. Vi behöver också något som skänker mening i tillvaron. På dessa punkter är religionen svåröverträffad, och det är sannolikt därför som det religiösa utövandet fortfarande har en så stark ställning i samhället. Vi människor har vissa grundläggande behov. Det religiösa utövandet kan tillgodose flera av dessa. Det ser jag som något positivt, även om jag själv är av en annan uppfattning när det gäller guds existens. Religionsfriheten är en omistlig del av demokratin, liksom rätten till en egen uppfattning. Hit hör också rätten att ifrågasätta andras uppfattningar i en saklig diskussion, där man också tillerkänner andra rätten att ifrågasätta den egna uppfattningen.

I Nationalencyklopedin definieras ateism som ”åsikten att det inte finns någon gud”. Att denna åsikt skulle innebära förnekelse av sociala problem eller motstånd mot det mångkulturella samhället finns det, såvitt jag kan se, inget stöd för. Att göra ateismen till en slags källa för dessa problem ser ut som ett sätt att svartmåla ateismen genom att förse den med negativa associationer. Om det är själva ateismen Mogren är kritisk mot – kritisera då ateismen, men gör det på ett sakligt sätt.