Vem ska man tro på?

De senaste veckorna har Sverigedemokraterna på Nerikes Allehandas debattsida uppvisat något av det märkligaste jag har sett i svensk politik sedan Carl Bildt var statsminister. Jag tänker närmast på Lars Flemströms ”försvarstal”, tillägnat partikamraten David Kronlid. En politisk sekreterare som bortförklarar oppositionsrådets nazistiska retorik med att han saknar ”känsla för det politiska debattspråket och dess valörer här i Sverige” är något som jag aldrig trodde jag skulle få se i publicerad skrift.

Kronlid och Flemström sätter en ny standard för det politiska samtalet. Nu kan man inte längre vara säker på att det som ledande företrädare för Sverigedemokraterna skriver på debattsidan också är vad de menar. När Kronlid skriver att många invandrare söker sig till Sverige för att slippa arbeta och slippa ta ansvar så betyder det egentligen något annat. Även om det låter som att Kronlid lägger skulden på invandrarna så lägger han den egentligen på strukturfel och politiska misstag.

När Kronlid skriver att Sverigedemokraterna gladeligen skulle välkomna fler invandrare bara de skötte sig, anpassade sig och slutade leva på andras bekostnad så menar han egentligen inte att villkoret för att Sverige ska släppa in någon invandrare är att alla invandrare sköter sig.

I detta kan man förvånas över åtminstone två saker.

För det första kan man fundera över varför Kronlid väljer att påstå saker som han inte menar. Gör man en semantisk jämförelse mellan Kronlids påståenden och Flemströms förtydliganden blir det svårt att hamna i slutsatsen att det enbart rör sig om olika ”valörer” i det politiska debattspråket. Läser man vad som står ser man att de båda Sverigedemokraterna påstår olika saker. Detta blir också min slutsats, åtminstone tills David Kronlid själv tar tillbaks det han har skrivit och tydliggör vad det är han egentligen menar.

För det andra så är det en märklig ordning när ett parti som har tre mandat i landstingsfullmäktige via sin politiska sekreterare förklarar att deras oppositionsråd inte kan uttrycka sig i skrift, utan att de påståenden som står tydligt formulerade i hans debattartiklar ska tolkas på något helt annat sätt än vad orden, i sin lexikaliska betydelse, låter påskina.

Sedan kan man knappast säga att förvåningen avtar när Kronlid, två dagar efter Flemströms försvarstal, får en ny artikel publicerad med nya haranger om invandrarnas arbetsskygga natur. I den problembeskrivningen handlar lösningen på integrationsproblematiken om att ”inge våra nyanlända invandrare lite sund luthersk arbetsmoral”. Vad betyder detta egentligen om man ska använda Flemströms chiffernyckel?

Hur ska man tolka påståendet ”det är hög tid att stoppa invandringen tills vi löst problemen”? Betyder det eller betyder det inte att Kronlid faktiskt vill stänga Sveriges gränser för samtliga asylsökande? Betyder det eller betyder det inte att Kronlid lägger skulden för påstådda sociala problem på människor med invandrarbakgrund?

Och så en avslutande fundering. Sverigedemokraterna har tydligen begåvats med två stycken politiska talanger som är beredda att så lägga halva sin arbetstid på att företräda partiets politik i landstinget. Den ene är oppositionsråd och den andre är politisk sekreterare. Den ene behärskar inte det politiska språket och den andre gör rättelser av den enes debattinlägg och räknar sig som den korrekta uttolkaren av vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Hur tänkte partiet där man utsåg Kronlid till råd och Flemström till sekreterare? Borde det inte ha varit tvärtom?