Going public

Idag diskuterades den här bloggen i landstingsfullmäktige. Ewa Sundkvist (kd) hade skrivit en interpellation där hon bland annat undrade om min chef, tillika landstingsstyrelsens ordförande, tyckte att ett av mina tidigare inlägg kunde ses som ett respektfullt sätt att debattera mot sina politiska motståndare och om det skulle vara det socialdemokratiska partiets tongångar framöver.

I debatten som sedan följde gjorde Ullis en stark insats för det fria ordet. Hon hade också generositeten att ge den här bloggen goda omdömen, vilket jag tackar särskilt för.

Jag tänker inte referera hela debatten här, utan hänvisar till möjligheten att lyssna av allting när det publiceras på landstingets hemsida. Men nu när jag har hunnit fundera lite vill jag ändå göra några reflektioner.

En fråga som jag har haft med mig sedan jag läste interpellationen för första gången är vad kristdemokraterna egentligen trodde att de skulle uppnå med en sådan interpellation. Jag kunde inte se några som helst politiska vinster för deras del. Däremot fanns det risker.

Att kritisera när någon säger eller skriver något innebär att man riskerar att anklagas för att vilja censurera. Med interpellationen har kd fjärmat sig från dem som ”må hata min åsikt, men som skulle dö för min rätt att yttra den”. Det tyckte jag också märktes i debatten. Kristdemokraterna hamnade i försvarsställning.

En annan risk, som jag också uppfattade blev besannad, var risken för kritik mot att väcka frågor som inte hör hemma i fullmäktige. Få, eller i princip inga, andra partier ställde upp bredvid kd på tonlägesbarrikaden. De tyckte väl helt enkelt inte att kritiken var relevant. Vad en enskild ledamot skriver i en blogg återspeglar inte tonen i landstingsfullmäktige. Det handlar om olika forum. Olika genre.

Vad interpellationen garanterat skulle innebära, och faktiskt innebar, var att Arne Anka skulle få göra debut i landstingsfullmäktiges handlingar. Jag vet inte om kd hade uppfattat teckningen enbart som en osmaklig nidbild. För många andra är Arne Anka en serieklassiker med hög status. Det är inte särskilt troligt att det var kristdemokraternas huvudsyfte att ge spridning åt denna figur, som av många mest uppfattas som en kul snubbe. När kd tänkte sig att läsarna skulle bli förfärade var det många som istället drog på munnen. Jag kan inte föreställa mig att det var det som var meningen.

En annan för kristdemokraterna oförutsedd effekt var att jag fick en hel massa gratisreklam för min blogg. Fler än en ledamot frågade efter web-adressen. Man kanske skulle tacka för den passningen, men eftersom det kanske skulle göra någon "illa berörd" så besparar jag kristdemokraterna den gesten.

Sammantaget verkar syftet med interpellationen inte ha varit särskilt genomtänkt. Det är som om den skrevs i affekt. Man ska inte skriva saker i affekt. Särskilt inte interpellationer, för sådana dokument går inte att ta bort i efterhand.

En paradox i sammanhanget är att mina angrepp på kd och sd tycks ha fört partierna närmare varandra. Nu har de nämligen en gemensam fiende. ”The enemy of my enemy is my friend”, som det heter. Att Sverigedemokraterna utnyttjar detta läge till att bygga på sin offer-image är alltför uppenbart. Jag har också noterat en del desperata kärleksyttringar både åt höger och åt vänster, där landstingets rasister använder sin utsatthet för att vinna sympatier.

I det perspektivet är det bra att sd bekänner färg i debatten och därmed befäster sin isolerade position i politiken.