Med facit i hand...

I min egen eftervalsanalys skrev jag att Persson var ett sänke i valrörelsen. Jag mötte flera väljare som vägrade rösta på (s) enbart på grund av vår dåvarande ordförande. Min uppskattning före valet var att Persson kostade partiet ca 10% i väljarstöd.

Annars var stämningen oerhört positiv. Känslan av medvind var överväldigande och det glada bemötandet från medborgarna var fantastiskt. Vi var många som inte kände igen oss i valresultatet.

Nu kan vi se hur det har gått. Sedan Persson deklarerade sin avgång har opinionssiffrorna ökat stadigt. Partiet verkar ha fått större stöd utan partiledare än när Persson satt vid rodret. Med Sahlin steg populariteten ytterligare. Idag indikerar opinionssiffrorna att partiet är tillbaks i sin forna matchvikt. Nu är vi där vi ska vara.

Okej, säger kanske någon, som borgarna sköter sig är det väl inte så konstigt om sossarna får fler sympatisörer. Allt fler har nu kommit till insikt och genomskådat moderatbluffen.

Men om det enbart berodde på att borgarna var ”så jävla dåliga”, som någon sa, hade väl de flyende väljarna fördelat sig mera jämnt bland oppositionspartierna. Så är det inte. Vänstern har backat och miljöpartiet ligger i princip stilla. Socialdemokraternas ökning är större än det sammanlagda väljarstödet för vänstern och miljöpartiet tillsammans. Den stora förändringen handlar alltså om att socialdemokraterna har gått framåt.

Det kan till en del förklaras av borgarnas svekpolitik, men inte helt och hållet.

Inför förra kongressen i Malmö hösten 2005 närde många förhoppningen att det då skulle ske ett partiledarbyte. Det hade varit ett bra tillfälle. Om Persson hade valt att avgå då hade vi förmodligen suttit kvar vid makten nu.

Jaja, det är lätt att vara efterklok, kanske någon säger. Men det här är ingen efterhandskonstruktion. Jag hör själv till dem som hade önskat ett tidigare partiledarbyte. Idag ser vi vad det hade kunnat innebära. Tänk om det vi ser nu hade inträffat före valet. Tänk om de kritiska rösterna hade nått fram och hörsammats då. Det hade varit bättre för Sverige, för partiet och för Persson.

Inte för att det här gör någon skillnad nu, men ändå. Det kanske behöver sägas så här i eftervalsreflektionernas tid.