Ny bloggadress!

Jag följer strömmen och går över till wordpress.

Ny bloggadress är: http://martinsblogg.wordpress.com.

Om att styra med ultimatum

I frågan om Citybanan driver den moderatledda regeringen en skrämmande kampanj. Den går ut på att inte bara staten eller Stockholm ska stå för finansieringen, utan också alla de angränsande och näraliggande län som på något sätt skulle kunna ha nytta av denna utbyggnad. Att till exempel Örebro drabbas av Stockholms dåliga järnvägskapacitet är ett problem som inte minst länets pendlare har blivit varse. Därför, tycker staten, ska Örebroarna vara med och betala för denna både dyra och nödvändiga utbyggnad.

Idén om en regional medfinansiering är problematisk på många sätt. Några undrar varför landsting och kommuner ska vara med och finansiera en infrastruktursatsning som egentligen är en statlig angelägenhet. Med dagens juridik är det också svårt att använda skattemedel från ett län för att göra investeringar i ett annat län. Den juridiska biten håller emellertid den borgerliga riksdagsmajoriteten på att lösa. Så kan det vara när man sitter på den lagstiftande makten.

Det som är skrämmande i detta är de ultimatum som ställs upp för att övertyga de berörda länen att gå in med regional finansiering. I förarbetena till förslaget om citybanan diskuterades flera alternativ. Ett av dem var utbyggnaden av ett tredje spår. Den idén övergavs dock, eftersom prognoserna gav vid handen att en sådan satsning visserligen skulle lösa dagens problem, men inte framtidens. När detta spår beräknades vara färdigbyggt skulle tågtrafiken att ha ökat så mycket att lösningen då skulle vara underdimensionerad redan vid invigningen. En dålig lösning, med andra ord.

Alla vet att det tredje spåret är en dålig lösning. Trots det, eller kanske just därför, figurerar detta alternativ ytterst påtagligt i diskussionerna. Så här: Om inte alla regioner ställer upp med finansiering till citybanan kommer man att bygga ett tredje spår istället. Eller med andra ord: den som sätter käppar i hjulet eller bara avstår från att följa planen får skulden för att man istället väljer en samhällsekonomiskt vansinnig lösning. Staten frånsäger sig helt ansvaret för att det skulle bli tokigt.

Det här sättet att driva politik påminner mycket om de ultimativa strategier som nazisterna använde sig av under genomförandet av förintelsen, för att återkomma till ett aktuellt tema på den här bloggen. Man ställer upp två alternativ för aktörerna: det man vill genomföra och så ett betydligt sämre alternativ. Sedan är det bara att låta aktörerna välja. Blir det tokigt är det aktörens eget fel. En drastisk parallell, kan tyckas, men inte helt långsökt. Mer extrem, bara, men i grunden samma mekanism.

Följer man den uppställda utpressningskonstruktionen så legitimerar man den. Oavsett vilka val man gör så vinner den som ligger bakom valen. För att kunna lägga upp en motstrategi överhuvudtaget måste man gå utanför ramen. Inte acceptera uppställningen, utan definiera den som en utpressningssituation och deklarera att man inte ställer upp på den sortens maktutövning. Spelar man med accepterar man inte bara reglerna, man befäster dem också.

I frågan om citybanan är det emellertid mer komplext än så. Här har man också bäddat in hela regiondiskussionen. Frågan är politiskt känslig, liksom lösningen. Ingen vill få hela skulden för att det inte händer något eller för att man hamnar i en vansinnig lösning. Oavsett hur Örebro län eller Örebro kommun agerar i slutänden kan man ändå tycka att kampanjstrategin är ohederlig, odemokratisk och snudd på diktatorisk.

Närhet och distans

Det är alltid enklare att förhålla sig kallsinnig till individer som befinner sig på långt avstånd från en själv. En Sverigedemokrat som blivit nämndeman med ansvar för utvisningsbeslut förklarar insiktsfullt i radion att uppdraget inte var så enkelt som han hade tänkt sig från början. Som nämndeman får man kunskap om detaljer och förhållanden som i slutänden gör det väldigt svårt att fatta det beslut som för den utvisningshotade kan innebära skillnaden mellan ett liv i trygghet och demokrati eller i otrygghet och förtryck. Därför blev det svårt att fullfölja planen att fullfölja partiprogrammets intentioner i sin verkställighet. Inte bara för att lagen i dagsläget är mer human än vad Sverigedemokraterna vill, utan också därför att utsattheten, de personliga tragedierna och de komplexa omständigheterna i varje utvisningsfall blev mera tydligt. Därför att avståndet mellan beslutsfattare och berörd blev mindre.

Detta är också förklaringen till att personer som har och vill ha en kallsinnig inställning till andra också försöker upprätthålla avståndet till dessa. Under förintelsen höll sig till exempel de ansvariga nazisterna på behörigt avstånd från själva genomförandet. Inte ens de specialutbildade SS-förbanden ansågs tillräckligt hårdhudade för uppgiften att på nära håll släcka stora mängder människoliv. Därför utformades förintelseindustrin på ett sätt som dels avpersonifierade offren och dels involverade offren och gjorde dem till agenter i genomförandet av sin egen utplåning. Det var judarna själva som forslade sina landsbröder till förintelselägren, tvingade in dem i duschrummen och sedan lyfte över liken till förbränningsugnarna. Ingenjörerna bakom projektet höll sig på behörigt avstånd och behövde inte ta del av misären. Det räckte att konstruera ultimativa villkor som gjorde alternativet till medverkan avsevärt mindre attraktivt än själva medverkan. Hellre medverka till att grannen utplånas än att själv bli utplånad.

Närhet är en viktig komponent för ett humanistiskt samhälle. När olika människor kommer nära varandra utvecklas förståelsen över kulturella barriärer. Genom ögonkontakten, handslaget, dialogen och den sociala responsiviteten forceras kategorierna och det sant mänskliga får möjlighet att komma till uttryck.

De sociala mekanismer som bygger barriärer och skapar avstånd fyller inte sällan funktionen att de möjliggör kallsinniga och inhumana handlingar. Det är lätt för en person i bostadsområde A att känna förakt gentemot en person i bostadsområde B så länge de inte möts. Om den sociala uppdelningen mellan områdena är total, vilket den tyvärr ofta är, blir det enkelt inte bara för enskilda, utan också för hela grupper, att känna detta förakt. Samma sak gäller i arbetslivet, till exempel mellan avdelningar eller mellan olika skikt i en organisation.

Med mera närhet, mera dialog och mera kunskap överbryggas avstånden. Fördomarna faller och intoleransen eroderar.

Detta tror jag kommer att vara det mest fatala slaget mot Sverigedemokraterna som politisk företeelse. När partiets företrädare får möjlighet att sätta sig in i sammanhangen, när de möter andra människor, när de får sina argument prövade i debatter och dialoger, då kommer själva grunden för partiets inhumana grund att falla på sin egen orimlighet. Grunden för Sverigedemokraternas politik vilar till största delen, efter vad jag har kunnat se, på okunskap, fördomar och avståndstagande. Enligt de undersökningar som gjorts av partiets väljarbas verkar också utanförskapet vara en viktig källa. Ett samhälle som motverkar avstånd i alla dess former (segregation, klassklyftor, könsklyftor och kulturella klyftor) blir mer humanistiskt och mindre fördomsfullt. I ett sådant samhälle finns det ingen grund för främlingsfientliga idéer.

En liberal om socialism

Ibland händer det att Ola Ström behandlar socialismen i sina ledarkrönikor. I detta ämne framställer Ström sig själv som verklig expert. Definitionerna blir enkla och självklara: ”Socialismens grundtanke är att pengar fördärvar moralen och skapar orättvisor”, heter det.

När det gäller definitioner av det här slaget tycker jag att man bör undvika förenklingar och förvanskningar. Som socialist har jag ofta svårt att känna igen mig i Ströms beskrivningar. Det är som om den socialism Ström skriver om är något helt annat än den socialism jag känner. Och i så fall finns det ju inte en socialism som ser ut på ett sätt. Helt klart är att Ströms socialism är något helt annat än min socialism.

Därför blir det vanskligt att göra anspråk på entydiga definitioner. Det skickar oseriösa signaler: om de som känner begreppet som skall definieras inte känner igen sig i definitionen får det den som definierar att framstå som okunnig. Eller lömsk. Och om det kan finnas flera olika definitioner blir det oseriöst att försöka få det att se ut som att det bara finns en definition, nämligen den egna. Det är vid närmare betraktelse inte bara oseriöst, utan dessutom på gränsen till totalitärt.

Apropå kritiken mot borttagandet av förmögenhetsskatten, som framförde att ”staten ger pengar till de allra rikaste” ställer Ström en retorisk fråga: ”Vems var pengarna från början?”. Svaret på frågan fångar egentligen essensen i vad det hela handlar om. Även socialismen ställer sig den frågan. Vems var egentligen pengarna från början? Men medan Ström stannar vid hur resurserna redan har allokerats, gör socialismen en fördjupad analys som också tar med i beräkningen var pengarna kommer ifrån och hur de har hamnat där de har hamnat.

Istället för att utgå ifrån att det ekonomiska systemets uppdelning av människor i fattiga och rika är en naturlig ordning ger en socialistisk utgångspunkt vid handen att det är fråga om ett ekonomiskt system, bland flera andra möjliga system, som existerar i dagens historiska kontext och som skapar klassklyftor och orättvisor på ett speciellt sätt som går att förklara och beskriva med hjälp av vetenskapliga metoder. Vidare innebär denna kontextualisering och relativisering att det plötsligt blir möjligt att kritisera inte bara socialstatens resursallokeringssystem (transfereringssystem och offentlig välfärd) utan också den ekonomiska struktur som styr och definierar hela samhällsordningen.

Så till skillnad från liberalismen, som ju egentligen inte är en samhällsteori, utan en moralfilosofi, bidrar socialismen med en samhällsanalys, en vision (mål) och även olika strategier som kan användas till att både motverka och upphäva såväl själva orättvisorna som deras orsaker.

Men det här är förstås något som Ola Ström har väldigt lite insikter om och det är förmodligen därför han skriver som han gör…

Högern go home!

I bland annat Täby demonstrerar moderaterna idag, första maj. ”Vi känner att vi är den nya arbetarrörelsen”, proklameras det.

Snacka om identitetskris.

Eller kanske hyckleri, rentav.

Kamrater moderater! Ni har en hel drös med borgerliga högtider där ni kan leva ut er sanna natur. Vad är meningen med dessa provokationer och löjliga utspel på arbetarrörelsens dag? Stanna hemma och klipp gräset istället.

Med facit i hand...

I min egen eftervalsanalys skrev jag att Persson var ett sänke i valrörelsen. Jag mötte flera väljare som vägrade rösta på (s) enbart på grund av vår dåvarande ordförande. Min uppskattning före valet var att Persson kostade partiet ca 10% i väljarstöd.

Annars var stämningen oerhört positiv. Känslan av medvind var överväldigande och det glada bemötandet från medborgarna var fantastiskt. Vi var många som inte kände igen oss i valresultatet.

Nu kan vi se hur det har gått. Sedan Persson deklarerade sin avgång har opinionssiffrorna ökat stadigt. Partiet verkar ha fått större stöd utan partiledare än när Persson satt vid rodret. Med Sahlin steg populariteten ytterligare. Idag indikerar opinionssiffrorna att partiet är tillbaks i sin forna matchvikt. Nu är vi där vi ska vara.

Okej, säger kanske någon, som borgarna sköter sig är det väl inte så konstigt om sossarna får fler sympatisörer. Allt fler har nu kommit till insikt och genomskådat moderatbluffen.

Men om det enbart berodde på att borgarna var ”så jävla dåliga”, som någon sa, hade väl de flyende väljarna fördelat sig mera jämnt bland oppositionspartierna. Så är det inte. Vänstern har backat och miljöpartiet ligger i princip stilla. Socialdemokraternas ökning är större än det sammanlagda väljarstödet för vänstern och miljöpartiet tillsammans. Den stora förändringen handlar alltså om att socialdemokraterna har gått framåt.

Det kan till en del förklaras av borgarnas svekpolitik, men inte helt och hållet.

Inför förra kongressen i Malmö hösten 2005 närde många förhoppningen att det då skulle ske ett partiledarbyte. Det hade varit ett bra tillfälle. Om Persson hade valt att avgå då hade vi förmodligen suttit kvar vid makten nu.

Jaja, det är lätt att vara efterklok, kanske någon säger. Men det här är ingen efterhandskonstruktion. Jag hör själv till dem som hade önskat ett tidigare partiledarbyte. Idag ser vi vad det hade kunnat innebära. Tänk om det vi ser nu hade inträffat före valet. Tänk om de kritiska rösterna hade nått fram och hörsammats då. Det hade varit bättre för Sverige, för partiet och för Persson.

Inte för att det här gör någon skillnad nu, men ändå. Det kanske behöver sägas så här i eftervalsreflektionernas tid.

Hört på klubben

- Vad spelar det för roll vad bensinen kostar. Jag tankar bara för en hundring i alla fall.

Den skitande ankan

Så till själva inlägget. Det som har retat upp kristdemokraterna är följande formulering:

”Vad som är mest beklämmande i denna metamorfos är de unkna slaggprodukter som kd lämnar efter sig på vägen. Hur länge har dom hängt med, kan man undra? Och vad är det i det tidigare kd som ändå har fått dem att trivas så bra?”

Ordet ”slaggprodukter” länkades till bilden av Arne Anka, där ankan sitter på toaletten och gör reflektionen ”Det är när man känner doften av ens egen avföring som man undrar vem man egentligen är…”

Nu har jag inte fått klart för mig om det var bilden av den skitande ankan som väckte anstöt eller om det var poängen i min reflektion. Har man problem med ankan får man vända sig till serietecknaren. Här tänkte jag koncentrera mig på att utveckla poängen.

När kristdemokraterna blir mer demokratiska och börjar sansa sig i sin nationalromantik och sitt abortmotstånd öppnar det upp möjligheter för andra partier som är beredda att ta över dessa frågor att också ta över en del av kristdemokraternas tidigare väljargrupper. I TV-programmet Existens klargör Sverigedemokraterna öppet att de är ute efter kristdemokraternas väljare.

Med kristdemokraternas sunda utveckling har följdenligt vissa extrema grupper knorrat och kritiserat partiledningen för att den lämnar de ursprungliga kristdemokratiska idealen. Detta bekräftar bilden av en rörelse från något extremt till något mera rumsrent.

Jag välkomnar kristdemokraternas förändring. Den är bra. I den meningen ska inlägget inte tolkas som en kritik av kristdemokraterna.

Reflektionen handlar om de målgrupper som på grund av denna förändring rör sig från kristdemokraterna till Sverigedemokraterna. Det är denna grupp jag åsyftar med begreppet ”slaggprodukter”.

Överfört till Arne Anka, som blev min uppenbara association, kan ankan betraktas som kristdemokraterna. Denna kropp av fjädrar och näbb byggs i toalettanalogin upp av näringsämnen (väljare). Ju mer näringsämnen, desto större kropp. Sedan finns det en annan kropp som byggs på av de förverkade ämnen som lämnar ank-kroppen, och som förorsakar den odör som Arne också gör till föremål för sin reflektion. Alltså: när slaggprodukterna lämnar kroppen och gör sig gällande ute i fria luften avsänder de en stank som får en att fundera över sammansättningen i den kropp som avsänt produkterna.

Tillbaks till verkligheten undrar man alltså vad kd är eller har varit för sorts parti när ultrakonservativa abortmotståndare går ut offentligt (doftar) och hotar lämna partiet om det inte rullar tillbaks sin utveckling några decennier.

Är nu detta sätt att resonera anstötligt? Kanske för somliga. Lite grann känner jag mig som Borat när han kommer ner från toaletten med sina ”slaggprodukter” i en påse och frågar värdinnan var han ska göra av dem. Självklart väcker det anstöt – för somliga. Andra kan tycka att det är underhållande.

Om det är underhållande – är det då rätt att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Svår fråga, tycker jag. Beror på, skulle jag nog vilja säga. Jag skulle inte göra mig rolig över någon som befinner sig i en utsatt situation eller som har ärliga och sunda avsikter.

Avslutningsvis två reflektioner apropå mina anspråk att vara rolig på detta plumpa vis:

Jag har inte uppfattat att jag varit någonstans i närheten av de plumpheter man kan få del av via den markbundna televisionens humorprogram en vanlig TV-kväll. Hur brukar kristdemokraterna förhålla sig till dessa utfall av betydligt grövre analogier, kan man undra?

Om jag i ett sammanhang är landstingspolitiker och politisk tjänsteman – ska jag då inte i ett annat sammanhang kunna göra några amatörmässiga försök att prestera satir, humor, sarkasmer, plumpheter eller vad som faller mig in? Reflektera fritt, om man så vill.

Ju mer jag funderar över kristdemokraternas reaktion, desto mer kan jag tycka att den är oproportionerlig om det nu enbart skulle handla om ”tonen”. Det måste vara något mer eller något annat som ligger bakom.

Jag tror bestämt att jag har trampat på en öm tå.

Going public

Idag diskuterades den här bloggen i landstingsfullmäktige. Ewa Sundkvist (kd) hade skrivit en interpellation där hon bland annat undrade om min chef, tillika landstingsstyrelsens ordförande, tyckte att ett av mina tidigare inlägg kunde ses som ett respektfullt sätt att debattera mot sina politiska motståndare och om det skulle vara det socialdemokratiska partiets tongångar framöver.

I debatten som sedan följde gjorde Ullis en stark insats för det fria ordet. Hon hade också generositeten att ge den här bloggen goda omdömen, vilket jag tackar särskilt för.

Jag tänker inte referera hela debatten här, utan hänvisar till möjligheten att lyssna av allting när det publiceras på landstingets hemsida. Men nu när jag har hunnit fundera lite vill jag ändå göra några reflektioner.

En fråga som jag har haft med mig sedan jag läste interpellationen för första gången är vad kristdemokraterna egentligen trodde att de skulle uppnå med en sådan interpellation. Jag kunde inte se några som helst politiska vinster för deras del. Däremot fanns det risker.

Att kritisera när någon säger eller skriver något innebär att man riskerar att anklagas för att vilja censurera. Med interpellationen har kd fjärmat sig från dem som ”må hata min åsikt, men som skulle dö för min rätt att yttra den”. Det tyckte jag också märktes i debatten. Kristdemokraterna hamnade i försvarsställning.

En annan risk, som jag också uppfattade blev besannad, var risken för kritik mot att väcka frågor som inte hör hemma i fullmäktige. Få, eller i princip inga, andra partier ställde upp bredvid kd på tonlägesbarrikaden. De tyckte väl helt enkelt inte att kritiken var relevant. Vad en enskild ledamot skriver i en blogg återspeglar inte tonen i landstingsfullmäktige. Det handlar om olika forum. Olika genre.

Vad interpellationen garanterat skulle innebära, och faktiskt innebar, var att Arne Anka skulle få göra debut i landstingsfullmäktiges handlingar. Jag vet inte om kd hade uppfattat teckningen enbart som en osmaklig nidbild. För många andra är Arne Anka en serieklassiker med hög status. Det är inte särskilt troligt att det var kristdemokraternas huvudsyfte att ge spridning åt denna figur, som av många mest uppfattas som en kul snubbe. När kd tänkte sig att läsarna skulle bli förfärade var det många som istället drog på munnen. Jag kan inte föreställa mig att det var det som var meningen.

En annan för kristdemokraterna oförutsedd effekt var att jag fick en hel massa gratisreklam för min blogg. Fler än en ledamot frågade efter web-adressen. Man kanske skulle tacka för den passningen, men eftersom det kanske skulle göra någon "illa berörd" så besparar jag kristdemokraterna den gesten.

Sammantaget verkar syftet med interpellationen inte ha varit särskilt genomtänkt. Det är som om den skrevs i affekt. Man ska inte skriva saker i affekt. Särskilt inte interpellationer, för sådana dokument går inte att ta bort i efterhand.

En paradox i sammanhanget är att mina angrepp på kd och sd tycks ha fört partierna närmare varandra. Nu har de nämligen en gemensam fiende. ”The enemy of my enemy is my friend”, som det heter. Att Sverigedemokraterna utnyttjar detta läge till att bygga på sin offer-image är alltför uppenbart. Jag har också noterat en del desperata kärleksyttringar både åt höger och åt vänster, där landstingets rasister använder sin utsatthet för att vinna sympatier.

I det perspektivet är det bra att sd bekänner färg i debatten och därmed befäster sin isolerade position i politiken.

Hårdhet då och nu

I landstingsfullmäktige idag diskuterades en motion som handlade om gömda flyktingars möjlighet till akut vård. Idag framstår Sverige, tillsammans med Österrike, som det land i Schengen-samarbetet som ger sämst villkor för gömda flyktingar i behov av akut vård.

I debatten utkristalliserade sig snabbt två positioner. Å ena sidan den som förespråkar en human politik som går ut på att ge vård efter behov och inte efter betalningskraft. Å andra sidan den som sätter flyktingstatus före vårdbehov och förespråkar hårdhet gentemot den som inte klassas som berättigad till akutvård. Den första positionen intogs av alla partier utom Sverigedemokraterna. Den andra positionen hade med andra ord ganska få och mot de humanistiska värderingarna avvikande representanter.

Sverigedemokraterna tycker att asylsökande och flyktingar ska ha rätt till akutvård, men inte personer som (ännu) inte fått erkänd flyktingstatus. Alltså, i bedömningen av vem som ska ha rätt till fri akutvård ska vårdgivaren, i den akuta situationen, först och främst göra bedömningen om den vårdbehövande skulle kunna vara illegal flykting och, i så fall, om denna person har betalningsförmåga. Det är viktigast. Sedan vidtar de medicinska bedömningar som är nödvändiga för att kunna ge en god vård.

Humanism mot hårdhet. Medmänsklighet mot principer.

Osökt går associationerna till följande utspel av Heinrich Himmler under ett "Gruppenführermöte" i Posen (Poznan) den 4 oktober 1943 apropå den blödighet som uppvisas hos vissa partimedlemmar när de upptäcker vad partiets program får för konsekvenser för deras egna vänner och bekanta:

”Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning, det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude.”

Sådant kan alltså inte få förekomma. Det är hårdhet och principfasthet som gäller. Inför varje personlig tragedi gäller det alltså att bortse från lidandet. Blunda för människan och ge plats för dogmen. Sådan var nazismens hållning under genomförandet av förintelsen. Sådan är Sverigedemokraternas hållning i landstingsfullmäktige 2007.