Om att styra med ultimatum

I frågan om Citybanan driver den moderatledda regeringen en skrämmande kampanj. Den går ut på att inte bara staten eller Stockholm ska stå för finansieringen, utan också alla de angränsande och näraliggande län som på något sätt skulle kunna ha nytta av denna utbyggnad. Att till exempel Örebro drabbas av Stockholms dåliga järnvägskapacitet är ett problem som inte minst länets pendlare har blivit varse. Därför, tycker staten, ska Örebroarna vara med och betala för denna både dyra och nödvändiga utbyggnad.

Idén om en regional medfinansiering är problematisk på många sätt. Några undrar varför landsting och kommuner ska vara med och finansiera en infrastruktursatsning som egentligen är en statlig angelägenhet. Med dagens juridik är det också svårt att använda skattemedel från ett län för att göra investeringar i ett annat län. Den juridiska biten håller emellertid den borgerliga riksdagsmajoriteten på att lösa. Så kan det vara när man sitter på den lagstiftande makten.

Det som är skrämmande i detta är de ultimatum som ställs upp för att övertyga de berörda länen att gå in med regional finansiering. I förarbetena till förslaget om citybanan diskuterades flera alternativ. Ett av dem var utbyggnaden av ett tredje spår. Den idén övergavs dock, eftersom prognoserna gav vid handen att en sådan satsning visserligen skulle lösa dagens problem, men inte framtidens. När detta spår beräknades vara färdigbyggt skulle tågtrafiken att ha ökat så mycket att lösningen då skulle vara underdimensionerad redan vid invigningen. En dålig lösning, med andra ord.

Alla vet att det tredje spåret är en dålig lösning. Trots det, eller kanske just därför, figurerar detta alternativ ytterst påtagligt i diskussionerna. Så här: Om inte alla regioner ställer upp med finansiering till citybanan kommer man att bygga ett tredje spår istället. Eller med andra ord: den som sätter käppar i hjulet eller bara avstår från att följa planen får skulden för att man istället väljer en samhällsekonomiskt vansinnig lösning. Staten frånsäger sig helt ansvaret för att det skulle bli tokigt.

Det här sättet att driva politik påminner mycket om de ultimativa strategier som nazisterna använde sig av under genomförandet av förintelsen, för att återkomma till ett aktuellt tema på den här bloggen. Man ställer upp två alternativ för aktörerna: det man vill genomföra och så ett betydligt sämre alternativ. Sedan är det bara att låta aktörerna välja. Blir det tokigt är det aktörens eget fel. En drastisk parallell, kan tyckas, men inte helt långsökt. Mer extrem, bara, men i grunden samma mekanism.

Följer man den uppställda utpressningskonstruktionen så legitimerar man den. Oavsett vilka val man gör så vinner den som ligger bakom valen. För att kunna lägga upp en motstrategi överhuvudtaget måste man gå utanför ramen. Inte acceptera uppställningen, utan definiera den som en utpressningssituation och deklarera att man inte ställer upp på den sortens maktutövning. Spelar man med accepterar man inte bara reglerna, man befäster dem också.

I frågan om citybanan är det emellertid mer komplext än så. Här har man också bäddat in hela regiondiskussionen. Frågan är politiskt känslig, liksom lösningen. Ingen vill få hela skulden för att det inte händer något eller för att man hamnar i en vansinnig lösning. Oavsett hur Örebro län eller Örebro kommun agerar i slutänden kan man ändå tycka att kampanjstrategin är ohederlig, odemokratisk och snudd på diktatorisk.