Närhet och distans

Det är alltid enklare att förhålla sig kallsinnig till individer som befinner sig på långt avstånd från en själv. En Sverigedemokrat som blivit nämndeman med ansvar för utvisningsbeslut förklarar insiktsfullt i radion att uppdraget inte var så enkelt som han hade tänkt sig från början. Som nämndeman får man kunskap om detaljer och förhållanden som i slutänden gör det väldigt svårt att fatta det beslut som för den utvisningshotade kan innebära skillnaden mellan ett liv i trygghet och demokrati eller i otrygghet och förtryck. Därför blev det svårt att fullfölja planen att fullfölja partiprogrammets intentioner i sin verkställighet. Inte bara för att lagen i dagsläget är mer human än vad Sverigedemokraterna vill, utan också därför att utsattheten, de personliga tragedierna och de komplexa omständigheterna i varje utvisningsfall blev mera tydligt. Därför att avståndet mellan beslutsfattare och berörd blev mindre.

Detta är också förklaringen till att personer som har och vill ha en kallsinnig inställning till andra också försöker upprätthålla avståndet till dessa. Under förintelsen höll sig till exempel de ansvariga nazisterna på behörigt avstånd från själva genomförandet. Inte ens de specialutbildade SS-förbanden ansågs tillräckligt hårdhudade för uppgiften att på nära håll släcka stora mängder människoliv. Därför utformades förintelseindustrin på ett sätt som dels avpersonifierade offren och dels involverade offren och gjorde dem till agenter i genomförandet av sin egen utplåning. Det var judarna själva som forslade sina landsbröder till förintelselägren, tvingade in dem i duschrummen och sedan lyfte över liken till förbränningsugnarna. Ingenjörerna bakom projektet höll sig på behörigt avstånd och behövde inte ta del av misären. Det räckte att konstruera ultimativa villkor som gjorde alternativet till medverkan avsevärt mindre attraktivt än själva medverkan. Hellre medverka till att grannen utplånas än att själv bli utplånad.

Närhet är en viktig komponent för ett humanistiskt samhälle. När olika människor kommer nära varandra utvecklas förståelsen över kulturella barriärer. Genom ögonkontakten, handslaget, dialogen och den sociala responsiviteten forceras kategorierna och det sant mänskliga får möjlighet att komma till uttryck.

De sociala mekanismer som bygger barriärer och skapar avstånd fyller inte sällan funktionen att de möjliggör kallsinniga och inhumana handlingar. Det är lätt för en person i bostadsområde A att känna förakt gentemot en person i bostadsområde B så länge de inte möts. Om den sociala uppdelningen mellan områdena är total, vilket den tyvärr ofta är, blir det enkelt inte bara för enskilda, utan också för hela grupper, att känna detta förakt. Samma sak gäller i arbetslivet, till exempel mellan avdelningar eller mellan olika skikt i en organisation.

Med mera närhet, mera dialog och mera kunskap överbryggas avstånden. Fördomarna faller och intoleransen eroderar.

Detta tror jag kommer att vara det mest fatala slaget mot Sverigedemokraterna som politisk företeelse. När partiets företrädare får möjlighet att sätta sig in i sammanhangen, när de möter andra människor, när de får sina argument prövade i debatter och dialoger, då kommer själva grunden för partiets inhumana grund att falla på sin egen orimlighet. Grunden för Sverigedemokraternas politik vilar till största delen, efter vad jag har kunnat se, på okunskap, fördomar och avståndstagande. Enligt de undersökningar som gjorts av partiets väljarbas verkar också utanförskapet vara en viktig källa. Ett samhälle som motverkar avstånd i alla dess former (segregation, klassklyftor, könsklyftor och kulturella klyftor) blir mer humanistiskt och mindre fördomsfullt. I ett sådant samhälle finns det ingen grund för främlingsfientliga idéer.