Ny bloggadress!

Jag följer strömmen och går över till wordpress.

Ny bloggadress är: http://martinsblogg.wordpress.com.

Om att styra med ultimatum

I frågan om Citybanan driver den moderatledda regeringen en skrämmande kampanj. Den går ut på att inte bara staten eller Stockholm ska stå för finansieringen, utan också alla de angränsande och näraliggande län som på något sätt skulle kunna ha nytta av denna utbyggnad. Att till exempel Örebro drabbas av Stockholms dåliga järnvägskapacitet är ett problem som inte minst länets pendlare har blivit varse. Därför, tycker staten, ska Örebroarna vara med och betala för denna både dyra och nödvändiga utbyggnad.

Idén om en regional medfinansiering är problematisk på många sätt. Några undrar varför landsting och kommuner ska vara med och finansiera en infrastruktursatsning som egentligen är en statlig angelägenhet. Med dagens juridik är det också svårt att använda skattemedel från ett län för att göra investeringar i ett annat län. Den juridiska biten håller emellertid den borgerliga riksdagsmajoriteten på att lösa. Så kan det vara när man sitter på den lagstiftande makten.

Det som är skrämmande i detta är de ultimatum som ställs upp för att övertyga de berörda länen att gå in med regional finansiering. I förarbetena till förslaget om citybanan diskuterades flera alternativ. Ett av dem var utbyggnaden av ett tredje spår. Den idén övergavs dock, eftersom prognoserna gav vid handen att en sådan satsning visserligen skulle lösa dagens problem, men inte framtidens. När detta spår beräknades vara färdigbyggt skulle tågtrafiken att ha ökat så mycket att lösningen då skulle vara underdimensionerad redan vid invigningen. En dålig lösning, med andra ord.

Alla vet att det tredje spåret är en dålig lösning. Trots det, eller kanske just därför, figurerar detta alternativ ytterst påtagligt i diskussionerna. Så här: Om inte alla regioner ställer upp med finansiering till citybanan kommer man att bygga ett tredje spår istället. Eller med andra ord: den som sätter käppar i hjulet eller bara avstår från att följa planen får skulden för att man istället väljer en samhällsekonomiskt vansinnig lösning. Staten frånsäger sig helt ansvaret för att det skulle bli tokigt.

Det här sättet att driva politik påminner mycket om de ultimativa strategier som nazisterna använde sig av under genomförandet av förintelsen, för att återkomma till ett aktuellt tema på den här bloggen. Man ställer upp två alternativ för aktörerna: det man vill genomföra och så ett betydligt sämre alternativ. Sedan är det bara att låta aktörerna välja. Blir det tokigt är det aktörens eget fel. En drastisk parallell, kan tyckas, men inte helt långsökt. Mer extrem, bara, men i grunden samma mekanism.

Följer man den uppställda utpressningskonstruktionen så legitimerar man den. Oavsett vilka val man gör så vinner den som ligger bakom valen. För att kunna lägga upp en motstrategi överhuvudtaget måste man gå utanför ramen. Inte acceptera uppställningen, utan definiera den som en utpressningssituation och deklarera att man inte ställer upp på den sortens maktutövning. Spelar man med accepterar man inte bara reglerna, man befäster dem också.

I frågan om citybanan är det emellertid mer komplext än så. Här har man också bäddat in hela regiondiskussionen. Frågan är politiskt känslig, liksom lösningen. Ingen vill få hela skulden för att det inte händer något eller för att man hamnar i en vansinnig lösning. Oavsett hur Örebro län eller Örebro kommun agerar i slutänden kan man ändå tycka att kampanjstrategin är ohederlig, odemokratisk och snudd på diktatorisk.

Närhet och distans

Det är alltid enklare att förhålla sig kallsinnig till individer som befinner sig på långt avstånd från en själv. En Sverigedemokrat som blivit nämndeman med ansvar för utvisningsbeslut förklarar insiktsfullt i radion att uppdraget inte var så enkelt som han hade tänkt sig från början. Som nämndeman får man kunskap om detaljer och förhållanden som i slutänden gör det väldigt svårt att fatta det beslut som för den utvisningshotade kan innebära skillnaden mellan ett liv i trygghet och demokrati eller i otrygghet och förtryck. Därför blev det svårt att fullfölja planen att fullfölja partiprogrammets intentioner i sin verkställighet. Inte bara för att lagen i dagsläget är mer human än vad Sverigedemokraterna vill, utan också därför att utsattheten, de personliga tragedierna och de komplexa omständigheterna i varje utvisningsfall blev mera tydligt. Därför att avståndet mellan beslutsfattare och berörd blev mindre.

Detta är också förklaringen till att personer som har och vill ha en kallsinnig inställning till andra också försöker upprätthålla avståndet till dessa. Under förintelsen höll sig till exempel de ansvariga nazisterna på behörigt avstånd från själva genomförandet. Inte ens de specialutbildade SS-förbanden ansågs tillräckligt hårdhudade för uppgiften att på nära håll släcka stora mängder människoliv. Därför utformades förintelseindustrin på ett sätt som dels avpersonifierade offren och dels involverade offren och gjorde dem till agenter i genomförandet av sin egen utplåning. Det var judarna själva som forslade sina landsbröder till förintelselägren, tvingade in dem i duschrummen och sedan lyfte över liken till förbränningsugnarna. Ingenjörerna bakom projektet höll sig på behörigt avstånd och behövde inte ta del av misären. Det räckte att konstruera ultimativa villkor som gjorde alternativet till medverkan avsevärt mindre attraktivt än själva medverkan. Hellre medverka till att grannen utplånas än att själv bli utplånad.

Närhet är en viktig komponent för ett humanistiskt samhälle. När olika människor kommer nära varandra utvecklas förståelsen över kulturella barriärer. Genom ögonkontakten, handslaget, dialogen och den sociala responsiviteten forceras kategorierna och det sant mänskliga får möjlighet att komma till uttryck.

De sociala mekanismer som bygger barriärer och skapar avstånd fyller inte sällan funktionen att de möjliggör kallsinniga och inhumana handlingar. Det är lätt för en person i bostadsområde A att känna förakt gentemot en person i bostadsområde B så länge de inte möts. Om den sociala uppdelningen mellan områdena är total, vilket den tyvärr ofta är, blir det enkelt inte bara för enskilda, utan också för hela grupper, att känna detta förakt. Samma sak gäller i arbetslivet, till exempel mellan avdelningar eller mellan olika skikt i en organisation.

Med mera närhet, mera dialog och mera kunskap överbryggas avstånden. Fördomarna faller och intoleransen eroderar.

Detta tror jag kommer att vara det mest fatala slaget mot Sverigedemokraterna som politisk företeelse. När partiets företrädare får möjlighet att sätta sig in i sammanhangen, när de möter andra människor, när de får sina argument prövade i debatter och dialoger, då kommer själva grunden för partiets inhumana grund att falla på sin egen orimlighet. Grunden för Sverigedemokraternas politik vilar till största delen, efter vad jag har kunnat se, på okunskap, fördomar och avståndstagande. Enligt de undersökningar som gjorts av partiets väljarbas verkar också utanförskapet vara en viktig källa. Ett samhälle som motverkar avstånd i alla dess former (segregation, klassklyftor, könsklyftor och kulturella klyftor) blir mer humanistiskt och mindre fördomsfullt. I ett sådant samhälle finns det ingen grund för främlingsfientliga idéer.

En liberal om socialism

Ibland händer det att Ola Ström behandlar socialismen i sina ledarkrönikor. I detta ämne framställer Ström sig själv som verklig expert. Definitionerna blir enkla och självklara: ”Socialismens grundtanke är att pengar fördärvar moralen och skapar orättvisor”, heter det.

När det gäller definitioner av det här slaget tycker jag att man bör undvika förenklingar och förvanskningar. Som socialist har jag ofta svårt att känna igen mig i Ströms beskrivningar. Det är som om den socialism Ström skriver om är något helt annat än den socialism jag känner. Och i så fall finns det ju inte en socialism som ser ut på ett sätt. Helt klart är att Ströms socialism är något helt annat än min socialism.

Därför blir det vanskligt att göra anspråk på entydiga definitioner. Det skickar oseriösa signaler: om de som känner begreppet som skall definieras inte känner igen sig i definitionen får det den som definierar att framstå som okunnig. Eller lömsk. Och om det kan finnas flera olika definitioner blir det oseriöst att försöka få det att se ut som att det bara finns en definition, nämligen den egna. Det är vid närmare betraktelse inte bara oseriöst, utan dessutom på gränsen till totalitärt.

Apropå kritiken mot borttagandet av förmögenhetsskatten, som framförde att ”staten ger pengar till de allra rikaste” ställer Ström en retorisk fråga: ”Vems var pengarna från början?”. Svaret på frågan fångar egentligen essensen i vad det hela handlar om. Även socialismen ställer sig den frågan. Vems var egentligen pengarna från början? Men medan Ström stannar vid hur resurserna redan har allokerats, gör socialismen en fördjupad analys som också tar med i beräkningen var pengarna kommer ifrån och hur de har hamnat där de har hamnat.

Istället för att utgå ifrån att det ekonomiska systemets uppdelning av människor i fattiga och rika är en naturlig ordning ger en socialistisk utgångspunkt vid handen att det är fråga om ett ekonomiskt system, bland flera andra möjliga system, som existerar i dagens historiska kontext och som skapar klassklyftor och orättvisor på ett speciellt sätt som går att förklara och beskriva med hjälp av vetenskapliga metoder. Vidare innebär denna kontextualisering och relativisering att det plötsligt blir möjligt att kritisera inte bara socialstatens resursallokeringssystem (transfereringssystem och offentlig välfärd) utan också den ekonomiska struktur som styr och definierar hela samhällsordningen.

Så till skillnad från liberalismen, som ju egentligen inte är en samhällsteori, utan en moralfilosofi, bidrar socialismen med en samhällsanalys, en vision (mål) och även olika strategier som kan användas till att både motverka och upphäva såväl själva orättvisorna som deras orsaker.

Men det här är förstås något som Ola Ström har väldigt lite insikter om och det är förmodligen därför han skriver som han gör…

Högern go home!

I bland annat Täby demonstrerar moderaterna idag, första maj. ”Vi känner att vi är den nya arbetarrörelsen”, proklameras det.

Snacka om identitetskris.

Eller kanske hyckleri, rentav.

Kamrater moderater! Ni har en hel drös med borgerliga högtider där ni kan leva ut er sanna natur. Vad är meningen med dessa provokationer och löjliga utspel på arbetarrörelsens dag? Stanna hemma och klipp gräset istället.