Alliansen hit och alliansen dit

Jag försökte följa aktuellt.

Alliansen föreslår... Alliansen har sagt... Alliansen tycker... Alliansregeringen (sic!) planerar...

Alliansen hit och alliansen dit. Hela nyhetssändningen var full av allians.

En fråga.

Vad är det för fel på "borgarna"?

Så här:

Nu har borgarna föreslagit återinförandet av betyg i årskurs 7. Borgarna föreslår också återinförande av begreppet "ordning och uppförande" i skolan. Med sitt maktövertagande ser borgarna goda möjligheter att återinrätta gammal hederlig katederdisciplin.

Allians.

Jag kräks på allians.

Politiska typer

Det finns många olika skäl att engagera sig politiskt eller att vara politiskt intresserad. Ofta ligger någon slags drivkraft i grunden. Viljan att förändra samhället är en vanlig och allmänt accepterad sådan, men det finns också andra varianter som betecknas som mindre accepterade. Några exempel på negativa drivkrafter är behov av uppmärksamhet, makthunger eller självhävdelsebehov. Drivkraften är svaret på frågan ”varför är du politiskt intresserad/engagerad?”.

Vilken drivkraft man har påverkar och styr den stil man lägger sig till med i sin relation till politiken. Politisk stil handlar om hur man är, eller kanske snarare hur man blir, när man beter sig politiskt, till exempel i en diskussion om politiska frågor. Beteendet är förstås olika beroende på om man talar med privatpersoner som politiker, med politiker som privatperson, med politiker som politiker eller med privatpersoner som privatperson. (Det finns givetvis oändligt många fler kombinationer). Typen av diskussion och den egna rollen i diskussionen påverkar helt klart det beteende man antar. Här finns dock ett visst variationsutrymme för vilken stil man fyller sin roll med.

Från stil är inte steget långt till typ. Har man en viss stil betraktas man snart som en viss typ. Grejen med typer är att de utgör karikatyrer. En typ är en renodlad abstraktion och är mycket sällan i total överensstämmelse med mer personliga bestämningar som karaktärer eller individer. En individ kan alltså röra sig mellan eller kombinera olika typer. Alla är vi idioter ibland.

En populär indelning av politiskt intresserade människor brukar göras mellan å ena sidan dom som går före och bryter ny mark, och å andra sidan dom som följer efter och gnäller. Indelningen används vanligtvis av personer som räknar sig till den förra gruppen i syfte att få kritiker att hamna i sämre dager. Ofta används förkortningar på detta tema, typ ”det finns alltid motvallskärringar, och nu har X (kritikern) tagit på sig den rollen”.

Gruppen av kritiker kan i sin tur delas in i två undergrupper: konstruktiva kritiker och icke-konstruktiva kritiker. De konstruktiva kritikerna fyller en viktig funktion i det politiska arbetet. De påtalar faktiska brister och kommer ofta med förslag på hur man kan åtgärda dessa. Skillnaden mellan en konstruktiv och en icke-konstruktiv kritiker är att den konstruktiva kritikern i grunden vill väl. Drivkraften är av typen ”att förbättra samhället”. Så är inte fallet med den senare kategorin.

De icke-konstruktiva kritikerna består i allt väsentligt av två huvudkategorier. Den ena har en bestämd måltavla för sin kritik och den andra är bara kritisk i största allmänhet. Kritiker med måltavla hör till den mer otäcka sorten. I denna kategori finns bland annat ”sossehatare”, vars enda källa till tillfredställelse är njutningen av att åsamka måltavlan så mycket skada som möjligt. Allmänkritikern är inte lika illasinnad, utan klagar mest för klagandets skull. Måltavla blir vadhelst som kommer i vägen när behovet av klagan tar sig konkret uttryck. Skillnaden mellan dessa två kan också uttryckas i termer av drivkrafter. Måltavlekritikernas drivkraft är en slags sadism, medan allmänkritikerna mera drivs av självömkan eller ett behov av att gnälla av sig.

Medieanalys i eftervalsdebatten

I den traditionella eftervalsdebatten som hölls i Kulturhuset i Stockholm häromdagen recenserar Fredrik Reinfeldt mediernas rapportering under valet 2006:

"– De har på ett korrekt sätt återgivit de sakfrågor som varit viktigast i detta val. Jag är nöjd."

Jo, fattas bara annat. Reinfeldt har all anledning att vara nöjd. Från en moderat synvinkel har rapporteringen varit helt korrekt.

Avhandling

Är det någon som vill läsa min avhandling? Håll tillgodo.

Scanna

Dagens kontorsmaskiner erbjuder fler och fler funktioner. I kopiatorn hittade jag en scannerfunktion. Så nu kan alla få del av en text om kapitalet som jag skrev för ett tag sedan. Filen blev nästan 9 Mb, så ha tålamod.

Aha-upplevelser

Lista över politiska aha-upplevelser som kommer att bli aktuella inom kort.

1. Va? Blev trafikförsäkringen så dyr?
2. Utförsäljningar av statliga bolag? Det sa dom inget om.
3. Vad dyrt det blev att vara med i facket.
4. Tjugofem spänn för att hämta ut medicin?
5. Varför blev det inget kvar av den där tusenlappen jag skulle få i skattesänkning?
6. Okej, jag fick sänkt a-kassa. Men var är jobben?
7. Jasså var vårdnadsbidraget bara så lite?

En liten anlays

Att moderaterna har lyckats stjäla våra väljare råder det väl ingen som helst tvekan om. Två och en halv procent av s-väljarna har promenerat över till moderaterna enligt vallokalsundersökningen igår. Strategin att lacka om de gamla moderaterna med arbetarfernissa har fungerat. Det är bara att gratulera.

Persson har varit ett sänke i valrörelsen. Okej, han har skött sig hyfsat i debatten om man ser till sakargumenten. Men framtoning och beteende ger tyvärr starkare intryck än argument. Det har vi som arbetat i valrörelsen märkt i mötet med väljarna. Många gillar Persson, men en betydande grupp väljare har haft väldigt svårt att rösta på socialdemokraterna enbart på grund av vår ”uppblåsta och arroganta” partiledare. Herrgård och utnämningspolitik har inte gjort saken bättre.

Alliansretoriken har gått hem. Aldrig tidigare har borgarna presenterat ett sammanhållet regeringsalternativ. Att kalla konstruktionen för Allians har varit ett smått genialt drag. Det hade varit konstigt om inte det hade fått betydelse för valresultatet. Jämte den av media snabbt uppfångade etiketten ”vänsterpakten” etablerades en semantik som bidrog till högerns medvind.

TV4 tog tidigt ställning för ett regeringsskifte. Alla debattprogram och nyhetsprogram har verkat i den riktningen.

Fortsättning följer…

P.S.
Nu har högern gripit tag i landet. Dimman har lagt sig och regnet är på väg in.

Positivt i eländet

Okej, olyckan är skedd. På riksnivå. Vad som ändå kan kännas positivt är att det intensiva valarbete som har bedrivits i Örebros bostadsområden har gett utdelning. Både när det gäller valdeltagande och i det faktum att vi sannolikt behåller majoriteten i både kommuner och landsting (beroende på hur miljöpartiet kommer att agera, förstås). Ansträngningarna har inte varit förgäves. Det känns bra.

I länet kommer vi att kunna hejda en del av det systemskifte som nu kommer att forceras fram av den tillträdande regeringen. Nu gäller det att med all kraft förhindra de värsta skadeverkningarna så att Sverige överhuvudtaget är möjligt att reparera när vi kommer tillbaks till makten senast om fyra år.

En annan positiv sak är att Göran Persson snabbt och tydligt tar konsekvenserna av det katastrofala valresultatet. Nu gäller det inte bara att hitta en ny, lämplig kandidat, utan också att rensa bort allt negativt som har associerats med den avgående partiledningen. Nu har vi minst fyra år på oss till omgruppering och självrannsakan. Det gäller att hitta tillbaks till de socialdemokratiska rötterna. Återfå förtroendet hos våra egna väljargrupper. Leva som vi lär. Med en traditionell socialdemokrati, framburen av nya förmågor, har vi alla möjligheter till en jordskredsrevansch när väljarna om fyra år ska sätta sitt betyg på borgarnas politik.

Med den utveckling vi nu har att vänta i rikspolitiken kommer det snart att bli tydligt för väljarna att skillnaden mellan blocken är större än den verkade vara i valrörelsen och att skillnaden handlar om i vems intresse politiken förs. Det är tragiskt att den svenska modellen ska behöva offras för att statuera detta pedagogiska exempel, men så är nu läget.

Sverigedemokraterna behöver kommenteras.

För det första är det ett stort bakslag för demokratin att ett främlingsfientligt parti nu får ett mandat i kommunfullmäktige.

För det andra har det nu visat sig vilka metoder detta parti använder sig av för att få röster. Precis som andra främlingsfientliga partier har gjort genom historien har man i sin brist på respekt för demokratin använt sig av odemokratiska metoder. När vi har varit ute i vallokalerna har vi fått sortera bort valsedlar som Sverigedemokraterna har flikat in i våra egna buntar för att väljare av misstag ska rösta främlingsfientligt. Sverigedemokratiska väljare har också försökt rösta flera gånger vid flera olika vallokaler. Valsedlarna har placerats ovanpå och framför andra partiers valsedlar. Detta visar vilket slag av politisk rörelse vi nu har att göra med.

Rasismens intåg i de valbara församlingarna är ett större nederlag än moderaternas valseger.

Dagens partslinlaga

De borgerliga går mot seger imorgon. Fredrik Reinfeldt känner vinden i ryggen och statsminister Göran Persson kämpar i underläge. Så låter det i de så kallade nyheterna i TV4 ikväll.

Därmed befäster TV4 sin ställning som allierad med alliansen och har för all framtid förlorat sitt förtroende som leverantör av opartiska nyheter.

Förhoppningsvis ska denna nyhet få som konsekvens att vi under söndagen lyckas mobilisera de sista rösterna som behövs för att rädda Sverige från ett nytt borgerligt moras.

Om alliansen förlorar valet följer såväl TV4 som samtliga opinionsinstitut med i fallet. Det skulle bli en angenäm föreställning. Det argumentet tar jag med mig till morgondagens dörrknackningskampanj.

Tankar efter debatten

Ska man se en bra och strukturerad debatt ska man se den i public service. Kvalitetsskillnaden mellan TV4 och TV1 är ofantlig när det gäller förmågan att organisera en debatt.

Kommersiellt = oseriöst
Icke-kommersiellt = seriöst

Alliansen har cementerat blockpolitiken. Redan före valet har väljarna förnekats möjligheten att ta ställning till enskilda partier. Det är två blockalternativ som gäller. Gillar man centern så måste man gilla moderaterna.

Miljöpartiet avviker från alla andra partier i sin syn på demokrati. Möjligheten att till varje pris maximera den egna politiken är överställd det faktum att partiet är minst i riksdagen. Efter valet kräver partiet minst två ministerposter för att överhuvudtaget medverka i ett röd-grönt samarbete. Därmed stärks incitamentet för socialdemokraterna att söka andra samarbetskonstellationer. Om alliansen förlorar på söndag och om miljöpartiet blir krångliga att förhandla med skulle det vara en god tjänst gentemot väljarna om man bytte ut miljöpartiet mot centerpartiet eller folkpartiet. På så vis skulle miljöpartiets inflytande i rikspolitiken bli mer proportionerligt och ett par av de mer mittenorienterade allianspartierna kunde få möjlighet att driva igenom delar av sin politik. Centern skulle kunna driva miljöfrågan och folkpartiet kunde få bli lite mer socialliberala igen.

Leijonborg får U i matematik. Indignationen över orättvisan i att pensionärer inte får göra avdrag för fackavgiften är fullständigt obegriplig. Pensionärer betalar ingen fackavgift. Löntagaren som betalar den avdragsgilla avgiften tjänar ingenting i relation till pensionären. Detta var kvällens mest korkade yttrande. Om Leijonborg själv är lika korkad som jämförelsen blir de senaste veckornas skandaler plötsligt väldigt lättförklarliga.

Under förespeglingen att agera i barnens intressen vill kristdemokraterna vrida tillbaks familjepolitiken till medeltiden. Man använder ord som valfrihet och individer för att locka fram positiva associationer till ett projekt som i själva verket motverkar kvinnors frihet att välja karriär och yrke, barnens frihet att utvecklas tillsammans med andra barn och föräldrarnas frihet att kunna kombinera yrkesliv med föräldraskap.

Det är lätt att lägga skulden för allt på den som för tillfället har den politiska majoriteten. Som om allt som sker är konsekvensen av politiska beslut. Detta är en förmån som enbart kan utnyttjas av en opposition som vill koppla ihop negativa saker med en majoritet. När borgarna var i majoritet och misslyckades var de offer för en internationell konjunktur. När socialdemokraterna är i majoritet och lyckas är det tack vare en internationell konjunktur. Händer det något negativt är det socialdemokraternas eget fel. Och allt positivt som ändå hände under de borgerliga regeringsåren är förstås helt och hållet ett resultat av den egna politiken. Så ser det ut när man själv skriver sin egen historia.

Är det bara jag eller finns det något i Reinfeldts framtoning som trots det sympatiska uttrycket ger kalla kårar? Även om han kan verka trevlig och även om han, enligt många, har något speciellt i ögonen så är det ändå något som inte stämmer. Jag tror det är frånvaron av empati som lyser igenom. Reinfeldt kan intellektuellt sätta sig in i den arbetslöses eller den sjukskrivnes situation. Men han förstår den inte. Han känner den inte. Reinfeldt känner inte. Det är för långt mellan Täby och den sociala verkligheten. Det sociala avståndet mellan Reinfeldt och hans barnflicka är lika långt som det intellektuella avståndet mellan Leijonborg och en klok människa.

Observationer

Observation 1:
TV4 kan inte organisera en vettig valdebatt. Total anarki. Programledarna surrar med varandra under inläggen. Ständiga reklamavbrott. Ständiga påminnelser om tidsbristen. Man kan få magkatarr för mindre.

Observation 2:
Lennart Ekdahl är fortfarande uppblåst som en spärrballong.

Observation 3:
Janne Josefssons granskningar har gått obemärkt förbi. Persson-granskningen bjöd inte på några direkta överraskningar. Alla visste redan att han är dryg och att han håller på att bygga en herrgård. Reinfeldt-granskningen var i stora delar en repris, bortsett från det där med hur mycket lön barnflickan fick. Möjligen kan det uppfattas som en nyhet. I alla fall för dom som tror att Reinfeldt är någon slags arbetarföreträdare.

Josefsson förstår inte...

Efter gårdagens granskning av Persson svarade Janne Josefsson på tittarnas frågor. Från chatten:

Fråga:
Ni säger att det är klart att andra ska och bör granska er. Hur förklarar ni då att ni ej lämnat ut material som dessa frågat efter i samband med granskning av er?
Per

Svar:
Förstår inte vad du menar.
Janne Josefsson

Nej, just det. Varför skulle någon vilja granska Josefsson?

Jag råkar veta att mediaforskare vid Örebro Universitet har efterfrågat underlag och material från Josefssons granskningar som de inte har fått tillgång till. För vetenskapliga undersökningar gäller att andra forskare ska kunna granska och värdera underlaget. Detta gäller tydligen inte inom journalistiken. Frågan är överhuvudtaget så otänkbar för journalisterna själva att de inte ens förstår den.

Josefsson avgör

Imorgon (tisdag) kommer en Janne-Josefsson granskning av Göran Persson. På onsdag kommer en motsvarande granskning av Fredrik Reinfeldt. Min gissning är att dessa granskningar inte kommer att underlätta för osäkra väljare att göra sina val.

I värsta fall leder de till att politikerföraktet förstärks och att valdeltagandet går ner. Men, men... Som journalist kan Josefsson inte ta några sådana hänsyn. Den redigerade sanningen går före allt annat.

Förra valet var det moderaterna som fullständigt dräptes efter valstugeundersökningen och de mediala efterdyningarna. Nu får vi se vad som händer. Förhoppningsvis blir det en ny moderat-dräpare. Perssons belackare har nog tillräckligt på fötterna som det är. Reinfeldt har mer att förlora.

Det här ska bli intressant.

Sådärja

Okej, buffligheten är ett minus. Men i de politiska sakfrågorna var Persson överlägsen i kvällens duell. Betydligt bättre än i TV4-debatten, då en kaxig och skränig Reinfeldt fick sina favoritfrågor serverade på silverfat.

En vecka kvar. Moderaternas trovärdighet sjunker. Reinfeldts självförtroende sviktar.

Den som tror på sig själv vinner.

Den ideologiska vården

Landstingsvalet har kommit att kallas det glömda valet. Ställt jämte rikspolitiken å ena sidan, med partiledarna och deras frågor, och kommunalpolitiken å den andra, med skolfrågor och äldreomsorgsfrågor, erbjuder landstinget och vården vid en första anblick en ganska tam uppsättning politiska knäckfrågor. Kanske beror detta på att vården i allt väsentligt fungerar väldigt bra i Sverige.

Men det går en tydlig skiljelinje mellan de vårdpolitiska alternativen. Som landstingspolitiker ser jag vården inte bara som ett av flera områden som styrs politiskt. Vårdpolitik handlar om mer än hur landstinget är organiserat. Och det är utanför själva vårdorganisationen som de avgörande skillnaderna syns. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha någon vård eller ej. Inte ens om huruvida den ska vara skattefinansierad eller inte. Snarare handlar de om vilket vårdsystem vi ska ha, om vilken typ av välfärd vi vill leva i.

Vården utgör en stor och viktig del av välfärden. Hur vården är finansierad och organiserad påverkar hur den fungerar. Det påverkar vilka prioriteringar som görs. Vad som ska göras och för vem. Vårdpolitik handlar också om tillgänglighet. Avgifter, försäkringar, vårdgaranti och högkostnadsskydd är exempel på viktiga tillgänglighetsfrågor. Hälsofrågor är förstås en omistlig del av landstingspolitiken. En viktig aspekt på hälsa är hälsans ojämlika fördelning. Det har betydelse var man bor, vilken social klass man tillhör, vilken utbildning man har, vad man tillhör för etnisk grupp och om man är kvinna eller man. Olika vårdvisioner lägger olika fokus på dessa frågor. Både i visionerna och i praktiken är skillnaderna stora mellan blocken.

Den socialdemokratiska vårdvisionen ser vården som en del av den generella välfärden. Ingen ska behöva bekymra sig för om man har valt rätt vårdförsäkring och alla ska veta att den med störst behov går först. Vården gör ingen skillnad beroende på vem man är eller hur mycket man tjänar. Direktör eller uteliggare, överläkare eller vårdbiträde – den som är i störst behov av vård går först. Titel eller plånbok påverkar inte människovärdet. Alla människor är lika mycket värda.

Samtidigt görs riktade insatser för att motverka ojämlik hälsa. Alla har rätt till en god hälsa. Det ska inte ha betydelse vilken klass, vilket kön eller vilken etnicitet man tillhör. Om det råder stora skillnader är det en politiskt angelägen fråga som måste upp på dagordningen.

I den socialdemokratiska vårdmodellen är den offentliga vården den bästa som finns att få. Som Gustav Möller sa: Endast det bästa är gott nog åt folket. I den socialdemokratiska välfärdsmodellen är den offentliga vården så bra att det inte finns något behov av privata gräddfiler.

I borgarnas vårdvision sätts privatiseringarna främst. Under lockrop om valfrihet och tillgänglighet vill man ge sken av att stå för en snabbare, rikare och mer tillgänglig vård. I själva verket handlar det om att öppna upp för vårdbolag att tjäna pengar på sjuka medborgare.

Resultatet blir ett vårdsystem som luckrar upp den sammanhållna vård som vi har idag. Under borgarna ska vården differentieras. Det ska vara möjligt att köpa till sig en bättre vård än den som ingår i ”standardsortimentet” med snabbare service och bredare utbud.

Valfrihet ska råda när det gäller ingrepp och operationer. Några medicinska prioriteringar vill man inte göra, utan patienten själv ska välja. Resultatet blir en vårdsektor som gör mycket mer av det som idag är icke-prioriterat. Risken finns att detta sker på bekostnad av det som är prioriterat.

Uppdelningen mellan privat och offentligt kommer att bli skarpare och tydligare. De privata bolagen väljer ut sina sektorer och det offentliga tar hand om resten. Vem som helst som vill driva en läkarmottagning ska kunna göra det och landstingen måste betala för utfört arbete.

Detta kommer att generera ofantliga kostnader vilket leder till underskott och besparingar i den offentliga vården. På så vis förstärks skillnaden mellan offentlig och privat vård och Sverige får ett lika segregerat vårdsystem som man har i många andra länder, där den offentliga vården blir en andra klassens vård för dem som inte har råd med egna sjukförsäkringar.

Ett uppdelat vårdsystem av den här typen är något helt annat än vad vi har idag. Det är ett system som gör skillnad mellan människor. Som bygger på en annan människosyn än den som säger att alla människor är lika mycket värda. I borgarnas vårdsystem är medborgarna olika mycket värda. Den som har rätt försäkring får bättre och snabbare vård än den som inte har någon försäkring. Den som är stark och kan välja har möjlighet att komponera ihop sin egen rehabilitering medan den som är svag får nöja sig med det minimum av b-vård som samhället tillhandahåller.

I det borgerliga vårdsystemet är skillnaden mellan privat och offentligt så stor att den syns. De fina sjukhusen är privata. De sjabbiga är offentliga. Så ser mönstret ut i andra länder där systemet är satt i verket. Så kommer det se ut här också om borgarna tillåts verka fullt ut.

När Reinfeldt pratar om tillgänglighet i vården så är det vårdbolagens tillgänglighet han menar. När moderaterna säger sig lägga en massa extra miljoner på vården så handlar det om att skapa utrymme för att ha råd med vårdbolagens vinster. Valfriheten är den starkes valfrihet. I vården blir denna frihet en paradox: valfrihet för den som är frisk.

Nej, inom vårdpolitiken märks det med all önskvärd tydlighet vad som döljer sig bakom de nya moderaternas påsmetade polish. Reinfeldts retorik är ett tunt äggskal som omgärdar ett mycket gammalt innehåll. När skalet brister luktar det illa.

Ordspråk

En liten lista över ordspråk som känns aktuella på något sätt.

1. Låt den som är fri från synd kasta första stenen
2. Sopa rent framför egen dörr
3. Kasta inte sten i glashus
4. Såga inte i den gren du själv sitter på
5. Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri

Hört på en hojträff

Man kanske skulle gå och ta en dusch.
Jag var inne i tältet nyss och det luktar ju inte drottning Silvia precis.