Med facit i hand...

I min egen eftervalsanalys skrev jag att Persson var ett sänke i valrörelsen. Jag mötte flera väljare som vägrade rösta på (s) enbart på grund av vår dåvarande ordförande. Min uppskattning före valet var att Persson kostade partiet ca 10% i väljarstöd.

Annars var stämningen oerhört positiv. Känslan av medvind var överväldigande och det glada bemötandet från medborgarna var fantastiskt. Vi var många som inte kände igen oss i valresultatet.

Nu kan vi se hur det har gått. Sedan Persson deklarerade sin avgång har opinionssiffrorna ökat stadigt. Partiet verkar ha fått större stöd utan partiledare än när Persson satt vid rodret. Med Sahlin steg populariteten ytterligare. Idag indikerar opinionssiffrorna att partiet är tillbaks i sin forna matchvikt. Nu är vi där vi ska vara.

Okej, säger kanske någon, som borgarna sköter sig är det väl inte så konstigt om sossarna får fler sympatisörer. Allt fler har nu kommit till insikt och genomskådat moderatbluffen.

Men om det enbart berodde på att borgarna var ”så jävla dåliga”, som någon sa, hade väl de flyende väljarna fördelat sig mera jämnt bland oppositionspartierna. Så är det inte. Vänstern har backat och miljöpartiet ligger i princip stilla. Socialdemokraternas ökning är större än det sammanlagda väljarstödet för vänstern och miljöpartiet tillsammans. Den stora förändringen handlar alltså om att socialdemokraterna har gått framåt.

Det kan till en del förklaras av borgarnas svekpolitik, men inte helt och hållet.

Inför förra kongressen i Malmö hösten 2005 närde många förhoppningen att det då skulle ske ett partiledarbyte. Det hade varit ett bra tillfälle. Om Persson hade valt att avgå då hade vi förmodligen suttit kvar vid makten nu.

Jaja, det är lätt att vara efterklok, kanske någon säger. Men det här är ingen efterhandskonstruktion. Jag hör själv till dem som hade önskat ett tidigare partiledarbyte. Idag ser vi vad det hade kunnat innebära. Tänk om det vi ser nu hade inträffat före valet. Tänk om de kritiska rösterna hade nått fram och hörsammats då. Det hade varit bättre för Sverige, för partiet och för Persson.

Inte för att det här gör någon skillnad nu, men ändå. Det kanske behöver sägas så här i eftervalsreflektionernas tid.

Hört på klubben

- Vad spelar det för roll vad bensinen kostar. Jag tankar bara för en hundring i alla fall.

Den skitande ankan

Så till själva inlägget. Det som har retat upp kristdemokraterna är följande formulering:

”Vad som är mest beklämmande i denna metamorfos är de unkna slaggprodukter som kd lämnar efter sig på vägen. Hur länge har dom hängt med, kan man undra? Och vad är det i det tidigare kd som ändå har fått dem att trivas så bra?”

Ordet ”slaggprodukter” länkades till bilden av Arne Anka, där ankan sitter på toaletten och gör reflektionen ”Det är när man känner doften av ens egen avföring som man undrar vem man egentligen är…”

Nu har jag inte fått klart för mig om det var bilden av den skitande ankan som väckte anstöt eller om det var poängen i min reflektion. Har man problem med ankan får man vända sig till serietecknaren. Här tänkte jag koncentrera mig på att utveckla poängen.

När kristdemokraterna blir mer demokratiska och börjar sansa sig i sin nationalromantik och sitt abortmotstånd öppnar det upp möjligheter för andra partier som är beredda att ta över dessa frågor att också ta över en del av kristdemokraternas tidigare väljargrupper. I TV-programmet Existens klargör Sverigedemokraterna öppet att de är ute efter kristdemokraternas väljare.

Med kristdemokraternas sunda utveckling har följdenligt vissa extrema grupper knorrat och kritiserat partiledningen för att den lämnar de ursprungliga kristdemokratiska idealen. Detta bekräftar bilden av en rörelse från något extremt till något mera rumsrent.

Jag välkomnar kristdemokraternas förändring. Den är bra. I den meningen ska inlägget inte tolkas som en kritik av kristdemokraterna.

Reflektionen handlar om de målgrupper som på grund av denna förändring rör sig från kristdemokraterna till Sverigedemokraterna. Det är denna grupp jag åsyftar med begreppet ”slaggprodukter”.

Överfört till Arne Anka, som blev min uppenbara association, kan ankan betraktas som kristdemokraterna. Denna kropp av fjädrar och näbb byggs i toalettanalogin upp av näringsämnen (väljare). Ju mer näringsämnen, desto större kropp. Sedan finns det en annan kropp som byggs på av de förverkade ämnen som lämnar ank-kroppen, och som förorsakar den odör som Arne också gör till föremål för sin reflektion. Alltså: när slaggprodukterna lämnar kroppen och gör sig gällande ute i fria luften avsänder de en stank som får en att fundera över sammansättningen i den kropp som avsänt produkterna.

Tillbaks till verkligheten undrar man alltså vad kd är eller har varit för sorts parti när ultrakonservativa abortmotståndare går ut offentligt (doftar) och hotar lämna partiet om det inte rullar tillbaks sin utveckling några decennier.

Är nu detta sätt att resonera anstötligt? Kanske för somliga. Lite grann känner jag mig som Borat när han kommer ner från toaletten med sina ”slaggprodukter” i en påse och frågar värdinnan var han ska göra av dem. Självklart väcker det anstöt – för somliga. Andra kan tycka att det är underhållande.

Om det är underhållande – är det då rätt att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Svår fråga, tycker jag. Beror på, skulle jag nog vilja säga. Jag skulle inte göra mig rolig över någon som befinner sig i en utsatt situation eller som har ärliga och sunda avsikter.

Avslutningsvis två reflektioner apropå mina anspråk att vara rolig på detta plumpa vis:

Jag har inte uppfattat att jag varit någonstans i närheten av de plumpheter man kan få del av via den markbundna televisionens humorprogram en vanlig TV-kväll. Hur brukar kristdemokraterna förhålla sig till dessa utfall av betydligt grövre analogier, kan man undra?

Om jag i ett sammanhang är landstingspolitiker och politisk tjänsteman – ska jag då inte i ett annat sammanhang kunna göra några amatörmässiga försök att prestera satir, humor, sarkasmer, plumpheter eller vad som faller mig in? Reflektera fritt, om man så vill.

Ju mer jag funderar över kristdemokraternas reaktion, desto mer kan jag tycka att den är oproportionerlig om det nu enbart skulle handla om ”tonen”. Det måste vara något mer eller något annat som ligger bakom.

Jag tror bestämt att jag har trampat på en öm tå.

Going public

Idag diskuterades den här bloggen i landstingsfullmäktige. Ewa Sundkvist (kd) hade skrivit en interpellation där hon bland annat undrade om min chef, tillika landstingsstyrelsens ordförande, tyckte att ett av mina tidigare inlägg kunde ses som ett respektfullt sätt att debattera mot sina politiska motståndare och om det skulle vara det socialdemokratiska partiets tongångar framöver.

I debatten som sedan följde gjorde Ullis en stark insats för det fria ordet. Hon hade också generositeten att ge den här bloggen goda omdömen, vilket jag tackar särskilt för.

Jag tänker inte referera hela debatten här, utan hänvisar till möjligheten att lyssna av allting när det publiceras på landstingets hemsida. Men nu när jag har hunnit fundera lite vill jag ändå göra några reflektioner.

En fråga som jag har haft med mig sedan jag läste interpellationen för första gången är vad kristdemokraterna egentligen trodde att de skulle uppnå med en sådan interpellation. Jag kunde inte se några som helst politiska vinster för deras del. Däremot fanns det risker.

Att kritisera när någon säger eller skriver något innebär att man riskerar att anklagas för att vilja censurera. Med interpellationen har kd fjärmat sig från dem som ”må hata min åsikt, men som skulle dö för min rätt att yttra den”. Det tyckte jag också märktes i debatten. Kristdemokraterna hamnade i försvarsställning.

En annan risk, som jag också uppfattade blev besannad, var risken för kritik mot att väcka frågor som inte hör hemma i fullmäktige. Få, eller i princip inga, andra partier ställde upp bredvid kd på tonlägesbarrikaden. De tyckte väl helt enkelt inte att kritiken var relevant. Vad en enskild ledamot skriver i en blogg återspeglar inte tonen i landstingsfullmäktige. Det handlar om olika forum. Olika genre.

Vad interpellationen garanterat skulle innebära, och faktiskt innebar, var att Arne Anka skulle få göra debut i landstingsfullmäktiges handlingar. Jag vet inte om kd hade uppfattat teckningen enbart som en osmaklig nidbild. För många andra är Arne Anka en serieklassiker med hög status. Det är inte särskilt troligt att det var kristdemokraternas huvudsyfte att ge spridning åt denna figur, som av många mest uppfattas som en kul snubbe. När kd tänkte sig att läsarna skulle bli förfärade var det många som istället drog på munnen. Jag kan inte föreställa mig att det var det som var meningen.

En annan för kristdemokraterna oförutsedd effekt var att jag fick en hel massa gratisreklam för min blogg. Fler än en ledamot frågade efter web-adressen. Man kanske skulle tacka för den passningen, men eftersom det kanske skulle göra någon "illa berörd" så besparar jag kristdemokraterna den gesten.

Sammantaget verkar syftet med interpellationen inte ha varit särskilt genomtänkt. Det är som om den skrevs i affekt. Man ska inte skriva saker i affekt. Särskilt inte interpellationer, för sådana dokument går inte att ta bort i efterhand.

En paradox i sammanhanget är att mina angrepp på kd och sd tycks ha fört partierna närmare varandra. Nu har de nämligen en gemensam fiende. ”The enemy of my enemy is my friend”, som det heter. Att Sverigedemokraterna utnyttjar detta läge till att bygga på sin offer-image är alltför uppenbart. Jag har också noterat en del desperata kärleksyttringar både åt höger och åt vänster, där landstingets rasister använder sin utsatthet för att vinna sympatier.

I det perspektivet är det bra att sd bekänner färg i debatten och därmed befäster sin isolerade position i politiken.

Hårdhet då och nu

I landstingsfullmäktige idag diskuterades en motion som handlade om gömda flyktingars möjlighet till akut vård. Idag framstår Sverige, tillsammans med Österrike, som det land i Schengen-samarbetet som ger sämst villkor för gömda flyktingar i behov av akut vård.

I debatten utkristalliserade sig snabbt två positioner. Å ena sidan den som förespråkar en human politik som går ut på att ge vård efter behov och inte efter betalningskraft. Å andra sidan den som sätter flyktingstatus före vårdbehov och förespråkar hårdhet gentemot den som inte klassas som berättigad till akutvård. Den första positionen intogs av alla partier utom Sverigedemokraterna. Den andra positionen hade med andra ord ganska få och mot de humanistiska värderingarna avvikande representanter.

Sverigedemokraterna tycker att asylsökande och flyktingar ska ha rätt till akutvård, men inte personer som (ännu) inte fått erkänd flyktingstatus. Alltså, i bedömningen av vem som ska ha rätt till fri akutvård ska vårdgivaren, i den akuta situationen, först och främst göra bedömningen om den vårdbehövande skulle kunna vara illegal flykting och, i så fall, om denna person har betalningsförmåga. Det är viktigast. Sedan vidtar de medicinska bedömningar som är nödvändiga för att kunna ge en god vård.

Humanism mot hårdhet. Medmänsklighet mot principer.

Osökt går associationerna till följande utspel av Heinrich Himmler under ett "Gruppenführermöte" i Posen (Poznan) den 4 oktober 1943 apropå den blödighet som uppvisas hos vissa partimedlemmar när de upptäcker vad partiets program får för konsekvenser för deras egna vänner och bekanta:

”Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning, det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude.”

Sådant kan alltså inte få förekomma. Det är hårdhet och principfasthet som gäller. Inför varje personlig tragedi gäller det alltså att bortse från lidandet. Blunda för människan och ge plats för dogmen. Sådan var nazismens hållning under genomförandet av förintelsen. Sådan är Sverigedemokraternas hållning i landstingsfullmäktige 2007.

Varför händer det inget?

Olika typer av skäl till varför saker inte händer i en organisation:

1. Går inte
2. Kan inte
3. Vill inte
4. Törs inte
5. Orkar inte

Den första kategorin handlar om vad som är förenligt eller oförenligt med gällande naturlagar. Övriga kategorier är av mer pedagogisk-praktisk natur.

1. Går det inte så går det inte. Men tyvärr förväxlas ofta denna kategori med någon eller några av de andra kategorierna.

2. Att en person inte kan betyder inte att det inte går. Bristande kompetens eller bristande förmåga kan avhjälpas antingen med kompetensutveckling för den som inte kan eller genom att den som inte kan ersätts med någon som kan. Med skickliga piloter kan man färdas i avancerade farkoster.

3. Det är inte helt ovanligt att man får svaret ”det går inte”, av personer som egentligen tänker ”jag vill inte”. Här gäller det att skaffa sig kunskap om vad som är möjligt och vad som faktiskt inte är möjligt så att man med goda argument kan komma fram till att frågan egentligen inte handlar om vad som är möjligt, utan om vad som är önskvärt. Kvarstår motståndet kan diskussionen med fördel övergå till att handla om vems vilja som är överordnad. Om motståndet fortfarande kvarstår finns det ytterligare saker att diskutera: vad står det i den ovilliges arbetsbeskrivning? Vad betyder begreppet ”arbetsvägran” och vad får det för konsekvenser om man har gjort sig till föremål för denna förseelse? Och så vidare.

4. Feghet beror ofta på osäkerhet. Man vet inte vad en förändring kommer att leda till, därför avstår man. Lösningen på detta är mer kunskap och mer dialog. Man kan också lära av andras erfarenheter. Skulle man mot förmodan vara först att pröva något får man helt enkelt tillgripa mod. Som i bröderna Lejonhjärta: ”Jag törs inte, men jag gör det ändå. För annars är man bara en liten lort”.

5. Det är alltid enklast att avstå. Följa strömmen. Låta sig ledas och förledas av andra logiker än den egna övertygelsen. Smälta in. Smälta bort. Försvinna… Å andra sidan finns det inga gränser för vad som kan åstadkommas med lite ansträngning.

Debattera inte i TV4!

Några reflektioner efter debatten mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson.

1. TV4 kan fortfarande inte anordna vettiga debatter. Ingen uppstyrning. Debattörerna pratar i munnen på varandra och debattledaren pratar i munnen på debattörerna. Debattledaren kommenterar också debattörernas inlägg under själva debatten och för samtal med den ena medan den andre pratar. Debattörerna får tala om för debattledaren vad han ska göra för att styra upp diskussionen, mestadels står han bara i bakgrunden och försöker se seriös ut.
2. Lennart Ekdahl är fortfarande ett stort skämt.
3. Jimmie Åkesson är inte bara odemokratisk när det gäller mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – han visar också genom sitt sätt att debattera att det är totalitärt tänkande och den starkes rätt som gäller. Jag har inte sett någon politiker i TV som avbryter den andre så mycket som Jimmie Åkesson gjorde. Fullständigt respektlöst. Det positiva är att vi nu vet vilken debattstil han har.
4. När det gäller innehållet i Sverigedemokraternas politik förmedlade debatten inga nyheter. Fortfarande utmärker sig partiet som ett enfrågeparti. Det handlar om att begränsa invandringen och kräva av dem som flyttar hit att de ska vara tacksamma och att de fullständigt assimilerar sig till det svenska samhället. I allt väsentligt är det svensk konformism som gäller, enligt Sverigedemokraternas definition av ”svenskt” (vad det nu är för något).

Fortfarande är jag osäker på om det är en bra idé att släppa fram Sverigedemokraterna på banan och ta den politiska debatten i media. Om debattformen ska vara så som i TV4 är det en dålig idé. Är samtalet ostrukturerat och kaosartat gynnar det Sverigedemokraternas oseriösa debattstil. Vad som skulle behövas är en seriös debattform där parterna tillåts tala till punkt, där debattledaren är professionell och skicklig och där varje argument kan följas upp och granskas sakligt. Odemokratiska krafter vinner inte med schyssta spelregler. Alltså gäller det att noga överväga i vilka sammanhang man tar diskussionen med mörkerkrafterna.

Om litterär kvalitet

Det som imponerar mest med Dostojevskij är nyansrikedomen i språket. Handlingen motsvarar väl ungefär dåtidens såpopera; småaktiga intriger och kärlekskäbbel i torftig medelklassmiljö där ingen bagatell är för liten för att den inte ska kunna förstoras upp långt utöver alla rimliga proportioner. Men språket och nyanserna. Oslagbart.

Ett exempel från en episod där två kvinnliga rivaler grälar med varandra:

”Det som jag befarade för hans räkning skedde också: ni kunde inte älska honom, ni plågade honom och övergav honom. Ni kunde inte älska honom, därför att ni är för stolt… nej inte stolt, jag sade fel, utan därför att ni är ärelysten… ja inte ens det: ni är egenkär till… vanvett, som era brev till mig också bevisar.”

Bara detta citat innehåller så mycket. Det är en människas analys av en annan människa. Framförd i en irriterad ton, visserligen men utan att förlora i skarpsinne och nyans. Notera graderingen av värdeomdömena. Först stolt. Sedan, som en underkategori till detta, ärelysten. Sedan ytterligare en precisering. Egenkär. Tre grader av precisering. Nästan helt symmetriskt. Innan jag läste detta hade jag själv inte föreställt mig att man kan rangordna egenskaper i subkategorier på det här sättet. Inte heller att man kunde göra en poäng av att en karaktär tar dessa steg och på vägen explicit rättar sig själv. Varför inte bara skriva ”egenkär”? Jo, därför att då hade läsaren gått miste om vägen till ”egenkär”. Nyanser handlar i det här fallet om att inte bara presentera resultatet, utan processen som ledde dit. Och processen dit ger resultatet en annan och rikare lyster än om den inte hade redovisats. Citatet avslutas med en källhänvisning som indikerar en medvetenhet hos aktören (och författaren) om vikten av att inte bara påstå, utan också presentera stöd för det man påstår. Sammantaget är detta korta och lösryckta textstycke fullt tillräckligt för att ge uttryck åt den kvalitet som präglar hela boken. Raderna ovan utstrålar kvalitet. De sätter detta litterära verk i en klass för sig.

Distinktioner

I den politiska diskursen förekommer det ibland sammanblandningar, medvetna eller omedvetna, mellan olika saker som i andra, mer sakliga diskurser brukar hållas isär.

Några exempel:

Vad jag vet finns eller vad som faktiskt finns
- Att felaktigt anta att det man inte känner till inte heller finns.
- Eller mer generellt: att reducera verkligheten till den egna kunskapen om verkligheten.
- Eller: att överskatta sin egen kunskap.

Är eller bör
- Utgångspunkten att det som har hänt med automatik är det som borde ha hänt, oavsett om så är fallet eller ej.
- Att felaktigt blanda ihop åsikter och fakta.
- Att felaktigt utgå ifrån att verkligheten följer logikens lagar.

Trovärdigt eller sant
- Att felaktigt utgå ifrån att en trovärdig person (oftast en själv) alltid har rätt.
- Eller att felaktigt utgå ifrån att en övertygande argumentation också är sann
- Eller att felaktigt anta att någonting blir mera sant därför att man uttrycker det på ett mera trovärdigt sätt.

Får man skriva vad som helst?

På olika sätt och i olika sammanhang har företrädare för kristdemokraterna reagerat mot formuleringar som framförts på den här bloggen. Det är då inte kritiken eller reflektionerna man har reagerat mot, utan formuleringarna. Därför har kristdemokraternas motreaktion inte handlat om att bemöta inläggen, utan om att försöka förhindra dem.

Jag ska inte längre få skriva vad jag vill, hur jag vill. I fortsättningen måste jag ta hänsyn till hur det jag skriver kan komma att uppfattas av kristdemokraternas politiska sekreterare.

Det är som om en konstig känsla växer fram i maggropen. Sist jag hade den känslan var när jag skulle skriva något om Mohammed-karikatyrerna. En känsla av ofrihet.

Med detta har min bild av kristdemokraterna knappast blivit mer positiv. Det är alltså inte nog med att de har suspekta kopplingar till Sverigedemokraterna. De verkar också ha en från de etablerade partierna avvikande syn på det fria ordet.

Ska jag tolka detta som att kristdemokraterna ännu inte helt har gjort upp med kristendomens långa tradition av censur?

Friendly, not friendship

Jag kom i samspråk med en taxichaufför i Thailand. Han menade att det är svårt att komma Thailändare inpå livet. Visst, de är öppna och vänliga, men det är en slags ytlig vänlighet. Eller som han så träffande uttryckte det: "Friendly, not friendship".

Om detta gällde för Thailändare generellt eller mest för Thailändare som jobbar inom turistnäringen hann vi inte komma in på. Men klart är ändå att taxichauffören har ett intresse av att bli så pass bekant med turisten att han får en körning. Inte mer. Turisten har å den andra sidan ingen motsvarande spärr mot att låta relationen gå utöver vad som motiveras av den ekonomiska utbytesrelationen.

Medan den ena partens vänlighet svämmar över ända fram till transaktionsögonblicket präglas den andra partens förhållningssätt av ett inledande avvaktande vilket med tiden övergår i ett tilltagande förtroende. Den senare utvecklingsgången är nog mest naturlig. Men den begränsas av att relationen mellan parterna alltjämt är en ekonomisk relation. Den blev till av ekonomiska skäl och den avslutas så snart de ekonomiska incitamenten försvinner. Taxichauffören har inget intresse av att etablera sociala relationer med människor som inte blir eller kan komma att bli kunder.

Nu hör det till saken att taxichauffören med det träffande uttrycket egentligen hade semester från sitt ordinarie jobb och för närvarande jobbade extra åt hotellet. I den meningen var han inte en "äkta" chaffis. När vi kom fram och det var dags att betala hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Chauffören var nöjd med att ha fått en konversation och ville inte ha betalt för resan.

En enkel ekvation

Den senaste opinionsundersökningen från Novis Opinions bekräftar att det sammanlagda väljarstödet för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är förhållandevis konstant. Det kan beskrivas i en enkel ekvation: När kd minskar, ökar sd.

Mekanismen bakom de korresponderande rörelserna är sannolikt abortfrågan. I övrigt är partierna ganska lika. Värdekonservatism och abortmotstånd är två grundpelare i partiernas ideologier. Det som skiljer är invandringspolitiken. Men den verkar inte bekomma de tidigare kd-väljare som nu går över till sd.

Billigt

Jag fattar inte hur allt kan vara så billigt här i Thailand. I ett marknadsstånd på gatan utanför hotellet kan man köpa Rolex-klockor och Hugo Boss-tröjor för en spottstyver.

Snart har jag läst ut "Idioten", förresten.