Säkra kort

Jag lämnar "den andliga utvecklingen" med blogg-inlägget nedan och övergår istället till mer säkra kort. Idag fick jag svar från svenskt näringsliv på ett inlägg som handlade om vinstdrivande vård. Det som förvånar mest är att arbetsgivarorganisationen inte kan prestera ett mer nyanserat svar än så. Här är min replik:


OK med vinst, men inte i vården

I en tidigare artikel ställde jag frågan om inte de 34 miljoner som privatläkarna i Stockholms läns landsting tar ut i vinst från primärvården skulle göra större nytta i vården än på deras bankkonton. Nu har Karl Hulterström från svenskt näringsliv skrivit ett svar där han radar upp hela arsenalen av floskel-argument för privata vinstintressen i vården.

Anledningen till att jag kritiserar vinstuttaget är inte att jag tycker att vinst i sig är av ondo. Vinst kan vara ett bra incitament för produktutveckling och effektivisering av produktionen. Men detta gäller bara i sammanhang där marknadsmekanismerna kan verka fullt ut. Inom vården finns inga marknadsmekanismer eftersom vårdsektorn är ett naturligt monopol. Därför är vinsten som drivkraft inget bra sätt att utveckla kvalitén i vården. Privata monopol är inte bättre än offentliga.

Svensk vård är effektiv och i håller hög kvalitet i de jämförelser som har gjorts mellan vårdsystem i olika länder. Detta trots att strävan efter vinst inte är den huvudsakliga drivkraften. Uppenbarligen måste det finnas andra drivkrafter som gör att den svenska vården håller så god kvalitet som den gör. Har svenskt näringsliv någon förklaring till detta?

Hulterström verkar tro att vinstintresset med automatik leder till att vården blir effektivare och bättre. Han utgår ifrån att vård som inte drivs med vinsten som högsta syfte är ineffektiv och dålig.

Ett enkelt sätt att få reda på om dessa antaganden stämmer eller inte är att ta del av de vetenskapliga undersökningar som har gjorts och som har jämfört vinstdrivande vård med icke-vinstdrivande vård. De jämförelser jag har tagit del av visar att sjukvårdssystem som baserar sig på vinstdrivande vård blir dyrare. I vårdsammanhang är inte vinsten en förutsättning för effektivitet, utan där finns det andra incitament och andra drivkrafter som fungerar bättre och är mer ändamålsenliga. Det märks inte minst i det engagemang som landstingets anställda lägger in sitt arbete och i den tillfredsställelse som de länsmedborgare som utnyttjar vården väldigt ofta ger uttryck för.

Visst finns det mycket som behöver förbättras, men i de förbättringsåtgärder som politiken fattar beslut om gäller det att hela tiden väga insatserna mot resultaten. Att hela tiden återkomma till vinstintresset som en slags universallösning är inget bra sätt att utforma ändamålsenliga satsningar. Särskilt när det nu har visat sig att det finns andra strategier som fungerar mycket bättre.

Min ursprungliga fråga kvarstår obesvarad. På vilket sätt har privatläkarnas ökade rikedomar lett till en bättre vård? Hade inte de 34 miljonerna gjort större nytta i vården? Min grundinställning har inte påverkats nämnvärt av Hulterströms argument. Jag ser fortfarande inte poängen med att låta skattemedel som är avsedda för vård gå till vinstutdelningar.

Att svara eller inte svara...

Jag har skrivit ett svar på Mogrens senaste inlägg, men är osäker på om jag ska skicka in det. Första versionen skrev jag samma dag. Sedan har jag reviderat i flera omgångar. Lagt till, tagit bort, ändrat formuleringar och justerat. Ämnet är inte så enkelt. Särskilt eftersom jag själv inte har funderat så mycket i dessa termer. Nu börjar det likna en färdig version, men jag känner mig fortfarande inte helt nöjd. Det är ett starkt vägande skäl till att jag tvekar.

Ett annat skäl har att göra med vad man vill bli associerad med. Det har inte varit min avsikt att göra mig känd som ateist. Inte för att jag har stött på några negativa reaktioner på grund av detta "avslöjande" (utom från svärmor), snarare tvärt om. Men att skicka in ett svar är inte bara ett sätt att förlänga diskussionen, det är också ett sätt att markera att man tycker diskussionen är värd en fortsättning i det offentliga rummet. Min egentliga ståndpunkt är att jag visserligen gärna fortsätter diskussionen med Mikael Mogren eftersom jag tycker den är intressant, men inte nödvändigtvis i Nerikes Allehanda.

Nåväl, här är den i alla fall. Tyck gärna till om den. Om jag skickar in den så gör jag det imorgon. Den får nog ligga till sig en natt till.

Ja till andlig utveckling!

Jag tycker att Mikael Mogrens senaste debattinlägg har en konstruktiv grundton. Nu börjar vi närma oss vad man i vardagligt tal brukar kalla dialog och det är positivt.

Det finns, visar det sig nu, ganska mycket vi kan vara överens om, trots att vi har olika uppfattningar när det gäller guds existens. Vi är då överens på en principiell nivå. Nu är jag lite nyfiken på hur långt vi kan gå i vår samsyn.

Vi har kommit lite närmare en gemensam uppfattning om vad ateism är för något. Ateism behöver inte innebära motstånd mot det mångkulturella samhället eller mörkning av social orättvisa. Den kan kombineras med dessa ståndpunkter, men behöver inte göra det. Relationen är av samma sort som den mellan religion och förtryck: möjlig men inte nödvändig. Detta är vi alltså överens om.

Dock har det i Mogrens senaste inlägg dykt upp en annan suspekt association. Att nazityskland och Sovjetunionen var ateistiska anför Mogren som ett slags bevis för att ateismen inte är en förutsättning för mångkultur. Det här sättet att argumentera gör Mogrens egen ståndpunkt väldigt sårbar. Kan vi med säkerhet säga att det aldrig har funnits några diktaturer som varit uttalat kristna? Om vi inte är säkra på den saken skulle det kunna anföras som bevis för att inte heller kristendomen är en förutsättning för mångkultur. Ku Klux Klan, till exempel, är ju en uttalat kristen rörelse. Innebär det att kristendomen till sin natur är rasistisk? Inte enligt mitt sätt att se det.

När jag påstår att ateism är en förutsättning för mångkultur tänker jag främst på den neutrala hållning som ateismen intar i förhållande till olika religioner. En kristen utgångspunkt har jag uppfattat som mindre opartisk helt enkelt eftersom den är jävig.

Det blir problematiskt när den mångkulturella skolan i sina obligatoriska aktiviteter ensidigt väljer att fira högtider och avslutningar i kyrkan och på ett kristet vis. Mina barn firar både lucia och skolavslutning i kyrkan och det är inte utan att jag känner mig besvärad när jag förväntas stämma upp i allsång för ”herren Jesus Krist, vår frälsare och gud”, som det heter. I detta har inte jag, och ännu mindre mina barn, möjlighet att välja bort vårt aktiva deltagande, om vi inte vill bli stämplade som avvikare. När skolan på det här viset väljer en religion innebär det diskriminering av såväl andra religioner som av mer profana övertygelser. Icke-religiösa evenemang är inte diskriminerande på det sättet.

Frågan om barns rätt till andlig utveckling är jag osäker på om vi är överens om. Det beror på vad vi menar. Som jag ser det kan andlig utveckling betyda flera olika saker. Den kan handla om att utveckla barnens möjligheter att tänka och reflektera om sin samtid. I detta skulle man kunna räkna in förmågan att tänka kritiskt och förhålla sig självständig till omvärlden. Att möta andra, framförallt oliktänkande, med respekt genom att man känner sig trygg i sin egen omvärldsuppfattning. I detta ser jag till exempel meditationsövningar av den typ som Dalai Lama ägnar sig åt som en god metod. Med sådana inslag i undervisningen bidrar skolan inte bara med kunskap, utan gör även eleverna lyckliga, harmoniska och mer toleranta. I den betydelsen är jag en stark anhängare av begreppet andlig utveckling.

En annan innebörd handlar om att ge tillvaron mening. Att ha något att tro på eller något att leva för. I skolsammanhang kunde det vara lämpligt att lyfta demokrati, rättvisa, frihet och solidaritet som viktiga värden i livet. Till den andliga utvecklingen hör då också att diskutera och förhålla sig till dessa värden. Vad står de för? Vad betyder begreppen? Även i denna betydelse är Mogren och jag överens om att andlig utveckling är något väldigt viktigt.

Det finns dock andra och mer tveksamma inslag. Om man med andlig utveckling menar ockultism, mysticism och dogmatism (enligt vedertagna definitioner) – då är jag mer skeptisk. Med sådana innebörder bidrar inte den andliga utvecklingen till demokrati, förnuft och frihet.

Ytterligare en innebörd som jag är lite orolig för, men som jag inte är säker på om Mogren står bakom, är den som ser målet om barns andliga utveckling som ett sätt för kyrkan att uppnå en mer dominerande ställning i utbildningssystemet, helt enkelt genom att den kristna kyrkan då uppfattas som en naturlig aktör i arbetet med att uppnå detta mål.

En ateistisk utgångspunkt är flexibel. Den kan kombineras med många olika uppsättningar värden – eller inga värden alls (nihilism). Likaså kan den förenas med olika varianter av moral, etik, omvärldsuppfattning eller människosyn. Det enda som det ateistiska grundantagandet utesluter är egentligen övertygelsen att det finns en gud. I övrigt kan den kombineras med både diktatur och demokrati, precis som kristendomen. Men till skillnad från kristendomen så föreskriver inte ateismen en bestämd omvärldsuppfattning, en moral, en etik eller en människosyn. Den är inte heller missionerande till sin natur. Ateismen är ett grundantagande som kan utgöra en komponent i många olika tankesystem. Kristendomen är mer att betrakta som ett tankesystem i sig.

Tentor

En kollega till mig har suttit och rättat tentor. Han skickade över några citat:

"Bourgeosin är en del av arbetarklassen"
"Bourgeosin är proletariatet"
"Bourgeosin är folk som består utav den högre klassen"
"Bourgeosin är en person som inspirerade Marx och som skrev verk med honom"

Nu förstår jag hur det kommer sig att de nya moderaterna har rönt så stora framgångar.

En liten tröst i sammanhanget är att författarna till dessa grodor knappast kommer att belönas med några högskolepoäng.

Men det är ingen garanti för att de inte ska kunna bli borgerliga politiker.

Kollegans julklapp till studenterna var att vänta till efter julhelgen med att rapportera in resultaten.

Lite julrim

Jahapp, moderaterna har alltså lagt in en julkalender med rim på sin hemsida. Man kan ju inte vara sämre. Här är ett par bidrag:

Med vår nye ledare
Som är moderat
Blir fördelningen snedare
Än den tidigare vart
Hur man tittar, vrider vänder
Rullar slantarna, en i sänder
Sakta först, sen snabbare
Till en talför pladdrare
Michael Treschow och hans vänner
Allas våran tilltro bränner

Snart så väntar social kastrering
Med vår nya arbetarregering
Jobba, slita, sketen lön
Ljusblå världen är väl skön

God Jul!

En amerikan om stopplagen

Jag skrev och berättade för min brevkompis Erich i St Louis att vår regering planerar att avskaffa den så kallade stopplagen och därmed öppna upp för mer vinstintressen i vården. Erich gav följande svar:

"The privitization of the medical system is another step towards the capitalistic social Darwinism, in my opinion, and can lead to a type of system that we have in America, where 50 million people have no medical insurance, and millionaires in California pay 1000 dollars per hour for superior health care. Hopefully, Sweden will not bite!"

När borgarna nu håller på och byter välfärdssystem vore det kanske intressant att lyssna på dem som redan har provat den borgerliga modellen. Vinstdrivande vård är ingen utopi. Det är verklighet i stora delar av världen. Miljontals människor vet att det är ett dåligt system.

Att borgarna ändå driver på systemskiftet kan vara svårt att förstå. Inga rationella skäl talar för att det är en klok utveckling. De enda som gynnas är vårdbolagen. Alla andra drabbas.

Now we're talking!

Över 40 procent igen! Nu är vi där vi ska vara.

Det ska till en borgerlig regering för att opinionen ska svänga så här kraftigt. Synd att det var så många som inte trodde på oss före valet.

Jag tröttnar aldrig på att säga det: Vad var det vi sa.

Arbetarpartiet värvar medlemmar

Klippt från tidningen "Dagens Samhälle":

"Hela s-gruppen i Vellinge fullmäktige har fått brev från moderaterna där de erbjuds att bli medlemmar. Inger Jarl Back (s) är djupt upprörd. Det förvånar Göran Holm (m). 'Det är ju från det nya arbetarpartiet och hon är väl arbetare'."

Vad ska man säga? För somliga är politik en kul grej. För andra blodigt allvar.

Moderaternas arbetarpartibluff har väl de flesta genomskådat vid det här laget. Att moderaterna i just Vellinge gör en poäng av att de skulle vara ett arbetarparti blir ju särskilt patetiskt med tanke på att kommunen är en av Sveriges mest särpräglade överklasskommuner (moderaterna fick över 67% av rösterna, (s) fick 12%). Ni kan ta av er maskeraddräkten nu. Valet är över.

Solstickan

Jag sitter med i Solstickekommittén för Örebro län. Det är en politiskt sammansatt kommitté med självaste landshövdingen som ordförande. Organet har till uppgift att fatta beslut om hur stiftelsens bidrag på sammanlagt 46 000 kr ska fördelas bland de ansökningar som kommit in.

Stiftelsen Solstickan har enligt sina stadgar till ändamål att verka till ”fromma för barn med kroniska åkommor eller funktionshinder samt för andra behövande, framför allt åldringar”.

Inför kommitténs sammanträde har jag fått del av de 31 ansökningarna. Att läsa igenom dessa är en hjärtskärande upplevelse. Många av dem är handskrivna skildringar av tragiska och ibland också hopplösa livssituationer. Det handlar alltså om människor som skriver personliga brev om hela deras livssituation i hopp om att få ett julbidrag på 500 kronor för att kunna ordna en anständig jul för sina barn.

Bland de inkomster som redovisas återfinns handikappersättning, aktivitetsstöd, pension, sjukersättning och andra former av stöd. Några inkomster från ”riktiga jobb” är det väldigt sparsått med. De flesta sökande har inte möjlighet att arbeta på grund av funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar.

Det känns inte som någon vidare tröst att sitta och dela ut hundralappar till dessa människor. Snarare kan jag känna att solstickans allmosor förstärker och bekräftar de sökandes beroendesituation. Visst, en femhundring kan innebära skillnaden mellan en jul med julgran och julskinka och en jul utan dessa attribut. Men grundproblemet är väl ändå att det i vårt moderna välfärdssamhälle finns människor som har så låga inkomster att de inte har råd med något mer än det absolut nödvändigaste. I vårt resursallokeringssystem utkristalliserar sig en grupp människor som tvingas söka allmosor från en understödsfond för att kunna ha en dräglig jul.

Att det finns människor som uppfyller kriterierna för att få söka bidrag från Stiftelsen Solstickan ser jag som ett tecken på att det är något fel med samhället. I ett bra samhälle finns det inget behov av allmosor. Ett bra samhälle dömer inte ut dem som inte är arbetsföra till ett liv i fattighet. Det goda samhället har plats för alla.

De välfärdsförsämringar som snart kommer att drivas igenom av den borgerliga regeringen kommer knappast att göra livet lättare för den som har det svårt. Snarare tvärt om. Redan nu bävar jag inför nästa års skörd av ansökningshandlingar.

Om Reinfeldt hade någon empati skulle det kanske göra honom lite nytta att ta del av dessa skildringar. Då kan han följa försämringarna på nära håll allteftersom det borgerliga samhället växer fram.

Själv får jag nog säga att de livsöden jag har fått del av på det här sättet har stärkt mig enormt i min socialdemokratiska övertygelse. Det är inte den här gruppen som ska behöva betala för miljonärernas skattesänkningar. Sverige behöver inte ökade klyftor. Vi behöver ett socialdemokratiskt samhälle där alla får vara med.

34 miljoner

... så mycket pengar plockar privatläkarna ut i vinst från primärvården i Stockholm. 34 skattemiljoner. Rakt ner i aktieägarnas fickor. Och då har vi fortfarande stopplagen kvar.

Snart, när den är borta, lär vi få se betydligt större belopp segla iväg i vinstutdelningar till vårdbolagens investerare. Alltemedan Hägglund förnöjt tittar på och moderaterna i våra fullmäktigeförsamlingar upprepar den retoriska frågan "det är väl inget fel med att göra lite vinst".

Varje skattemiljon som går till vinstutdelning är en miljon mindre till vården. Den som äger en förmögenhet låser därmed en resurs som han hindrar andra från att utnyttja.

Hade inte de 34 miljonerna gjort större nytta i vården än i form av privata förmögenheter?

Pinochet dog för tidigt

Ingen statsbegravning för Pinochet. Skönt. Annars hade det varit en stor skandal. Synd att han inte hann ställas inför rätta och dömas innan han gick ur tiden. Nu dör Pinochet som ostraffad statsman. Det är i och för sig skandal nog.

En dom hade inte bara gett diktatorn en mer adekvat status. Att göra brotten till föremål för utredning och domstolsutlåtanden hade också varit ett sätt att få till stånd en erkänd dokumentation av de brott som begåtts.

Detta brukar framhållas som Nürnberg-rättegångarnas främsta förtjänst. Jämte den rättsskipning som nazisterna blev föremål för bidrog processerna till en ofantlig mängd historiska bevis över de förbrytelser som begicks under nazismen. Pinochet hade varit värd en motsvarande granskning. Som en tjänst till eftervärlden om inte annat.

Svengelska

Länge sen det var nåt kul här. En engelsk parlör.

Svensk-Engelsk:

Än sen, då?:
Then then, then?

Jag vill gärna ha mer paj:
I want brain more broken

Jag anar ugglor i mossen:
I suppose owls in the swamp

Engelsk-Svensk:

Pump up the jam!
Pumpa upp sylten!

Ateism igen

Jag har en kompis som också är ateist. Han säger:

"Jag tror inte på gud. Varför ska man tro på något som inte finns?"

Antiateismen som ideologi

Mikael Mogren har skrivit en artikel om ateism. Han kritiserar ateismen eftersom den leder till två resultat:
1. Ateisterna mörkar de verkliga skälen till samhällsproblemen, det vill säga de sociala klyftorna.
2. Ateisterna förlöjligar mångkulturen. Därmed fiskar de i grumliga vatten.

Jag är själv ateist och har väldigt svårt att känna igen mig i Mogrens beskrivning. Att ateism som ståndpunkt skulle innebära att man förnekar existensen av sociala problem är för mig helt främmande. Det är väl snarare tvärt om. Istället för att vända sig till religionen som tröst har ateismen öppnat upp för möjligheten att angripa de sociala problemens verkliga orsaker. Från religiöst håll har detta ofta uppfattats som ett sätt att störa den av gud givna ordningen.

Att ateismen skulle förlöjliga eller motverka mångkultur är också det en mycket märklig anklagelse. Visst kan det finnas enskilda ateister som kritiserar religioner och religiösa yttringar. På samma sätt kan det finnas kristna som tycker att ateister är förtappade själar som inte vet sitt eget bästa. Men det innebär inte att ateismen som ståndpunkt med någon slags logisk nödvändighet leder till förtryck av oliktänkande. Kristendomen som ståndpunkt innebär ju inte med automatik att alla hädare ska slängas i fängelse. Inte nuförtiden.

Själv ser jag ateismen som en förutsättning för mångkultur. Om det istället hade varit så att kristendomen vore förhärskande i hela samhällslivet hade förstås utrymmet för andra religioner och religiösa uppfattningar varit mer begränsat. Att i den obligatoriska skolan förkunna den kristna läran, att enbart fira kristna helgdagar och att hålla avslutningsceremonier i kyrkan med religiösa inslag – hur mångkulturellt är det?

Som ateist har jag en viss ståndpunkt – den att det inte finns en gud. Men jag är också kritisk till vissa religioner. Min kritik handlar då inte om det religiösa utövandet, utan om religionernas anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Ett uttryck för detta är till exempel övertygelsen att det finns en gud (ett vanligt första budord). Kristendomen föreskriver också att det finns en himmel och ett helvete och att det är på något av dessa ställen man hamnar när man dör. Alla religioner har en föreställning om hur världen ser ut och hur den har blivit till. Alla religioner jag känner till hävdar dessutom att den egna omvärldsuppfattningen är den enda sanna och att alla andra omvärldsuppfattningar är felaktiga.

Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med ett demokratiskt förhållningssätt. Det är inte heller förenligt med modernt kunskapssökande eller rationell argumentation. Här är några exempel på utgångspunkter som är problematiska att kombinera med religion:

- Vad som är sant och inte är en vetenskaplig fråga.
- En del saker går inte att fastställa vetenskapligt. Då får man gissa eller göra antaganden.
- Gissningar och antaganden ska inte förväxlas med sanningar.
- Ståndpunkter som inte kan bevisas eller motbevisas är okränkbara. Individen har rätt till sin egen ståndpunkt.
- Ståndpunkter såväl som sanningar kan och ska utsättas för prövningar. Allt kan ifrågasättas.
- Prövningar ska vara sakliga och rationella. Det bästa argumentet vinner.
- Med seriösa undersökningar och god argumentation är det möjligt att utveckla kunskapen.

Om man hävdar att den egna omvärldsuppfattningen är sann och okränkbar kan man inte samtidigt godta möjligheten att utsätta den för prövning. Det blir också problematiskt att acceptera andra omvärldsuppfattningar. De får kanske finnas, men de har fel.

Ett exempel på svårigheten att acceptera saklig och rationell argumentation finns i Mogrens egen artikel. Det gäller antiklerikalismen. Enligt Nationalencyklopedin står antiklerikalism för inriktningen att man vill minska prästerskapets inflytande inom samhället. Mikael Mogren definierar begreppet som ”prästhat” eller ”kyrkhat”, vilket är något annat. Varför denna förvanskning?

Vad innebär det att Mogren kritiserar antiklerikalismen så hårt? Har präster för lite inflytande i dagens samhälle? Ska vi tillbaks till en ordning där prästerna och kyrkan styr inte bara religionen utan också hela samhällslivet? Hur mångkulturellt är det?

Mogren väljer att beskriva ateismen som en slags förtryck. I ett historiskt perspektiv ter sig denna uppfattning som mycket märklig. Det var inte så länge sedan både Axel Danielsson och Hjalmar Branting åtalades och dömdes enligt ”hädelseparagrafen” för sina ateistiska ståndpunkter. Går man längre tillbaks i tiden hittar man alltför många exempel på förtryck, folkmord och tortyr som utförts i religionens namn. Ateister har inte haft det så lätt genom historien. Hur ser Mogren på dessa företeelser? Vilket förtryck är värst?

Nu är det förstås så att religionen som utövning kan ha en rad positiva effekter på välbefinnandet. Människan behöver en omvärldsuppfattning. Hon mår bra av att ingå i en social gemenskap. Att delta i ritualer ger positiv emotionell energi. Vi behöver också något som skänker mening i tillvaron. På dessa punkter är religionen svåröverträffad, och det är sannolikt därför som det religiösa utövandet fortfarande har en så stark ställning i samhället. Vi människor har vissa grundläggande behov. Det religiösa utövandet kan tillgodose flera av dessa. Det ser jag som något positivt, även om jag själv är av en annan uppfattning när det gäller guds existens. Religionsfriheten är en omistlig del av demokratin, liksom rätten till en egen uppfattning. Hit hör också rätten att ifrågasätta andras uppfattningar i en saklig diskussion, där man också tillerkänner andra rätten att ifrågasätta den egna uppfattningen.

I Nationalencyklopedin definieras ateism som ”åsikten att det inte finns någon gud”. Att denna åsikt skulle innebära förnekelse av sociala problem eller motstånd mot det mångkulturella samhället finns det, såvitt jag kan se, inget stöd för. Att göra ateismen till en slags källa för dessa problem ser ut som ett sätt att svartmåla ateismen genom att förse den med negativa associationer. Om det är själva ateismen Mogren är kritisk mot – kritisera då ateismen, men gör det på ett sakligt sätt.

Naess igen!

Av någon anledning börjar Arne Naess kännas aktuell igen. Jag har refererat till honom på ett annat ställe i den här bloggen.

Sista kapitlet i boken "Empirisk semantik" handlar om saklig debatt.

Naess definierar saklighet på följande sätt:

"Inlägget X är sakligt" skall i denna bok betyda detsamma som "X bryter inte mot någon av de sex huvudnormerna för saklighet" (Naess 1966:102)

(följande redogörelse är ett sammandrag av utvalda citat från Naess' genomgång av sina huvudnormer)

Huvudnorm I. Tendentiöst prat vid sidan av ämnet
... Precisering: Ett inlägg T i en allvarligt menad diskussion bryter mot huvudnorm I om 1) antingen a) T beaktat som argument har för liten relevans eller b) T betraktat som uttryck för ett isolerat påstående har för liten hållbarhet för att kunna stödja eller försvaga någon ståndpunkt i diskussionen, eller c) T beaktat som precisering av eller kommentar till något i föregående argument inte är ägnat att klara upp missförstånd, och dessutom 2) T avser att påverka åhörarna (läsarna) att ansluta sig till den ståndpunkt som upphovsmannen till T intar...
... En ... form av kringprat (är) när någon onödigtvis framhäver högt värderade attityder som även motståndaren godtar... Om motståndaren vägrar att leverera samma plattheter, kan åhörarna eller motståndarna få den uppfattningen att han vill förråda dessa värden, och skenbar oenighet uppstår...

Huvudnorm II. Tendentiösa referat
... Preliminär formulering: Ett uttalande som i en allvarligt menad diskussion avser att ågerge en åsikt bör vara neutralt i förhållande till alla ståndpunkter...
... Ett vanligt knep är att pådyvla motståndaren åsikten "alla X är Y" när han i själva verket bara har sagt "detta X är Y"...

Huvudnorm III. Tendentiös mångtydighet
Preliminär formulering: Ett inlägg bör inte vara av den arten att det föreligger stor risk för missförstånd från åhörarnas sida...

Huvudnorm IV. Tendentiös användning av förhastade slutsatser
... Det är helt sakligt att värdera en ståndpunkt T inte bara från just de uttalanden som har gjorts av företrädare för T utan även från påståenden som man anser vara deduktiva eller induktiva konsekvenser av T, eller som ger en fylligare framställning av T som helhet. Man resonerar exempelvis så här: Motståndaren säger att han godtar T. Men av T följer U och U är ohållbar. Alltså är T ohållbar. Härvid är det viktigt att ta reda på, om motståndaren verkligen godtar att U följer av T. Om han inte gör det men vi ändå resonerar som om han gjorde det, har vi brutit mot en elementär regel för saklig debatt...

Huvudnorm V. Tendentiösa beskrivningar
Preliminär formulering: En beskrivning (rapport eller teori) bryter mot huvudnorm V, om den utelämnar en del saker och framhäver andra eller på annat sätt ger en framställning som gör att läsaren får en skev eller direkt felaktig bild av det som framställts, och detta tjänar sändarens intresse.

Huvudnorm VI. Tendentiöst utnyttjande av sammanhanget
... Användning av skällsord, hånfulla anmärkningar och andra verbala reaktioner som inte rimligtvis kan tolkas som argument kommer in under det vi kallar debattinläggens "sammanhang"...
Preliminär formulering: Inläggen bör göras på ett neutralt sätt under neutrala betingelser.

- slut citat -

Okej, jag kan erkänna att jag har tänjt lite på några av dessa normer i min diskussion med Kent Persson.

Uppgiften att analysera Kents inlägg utifrån dessa normer överlåter jag till den som har tid och ork.

En klok liberal

Karl Popper må ha missuppfattat marxismen, men inom det vetenskapsteoretiska området hade han den del poänger. En sådan poäng ligger i uppdelningen av kunskapen i tre olika kategorier. Eller, som han själv kallar det, tre världar.

Den fysiska världen består av falsifierbara utsagor om verkligheten.
Exempel: "Det regnar", "Bollen är blå" eller "I rummet fanns 15 personer".

Den psykiska världen består av icke-falsifierbara värdeomdömen.
Exempel: "Tavlan är vacker", "Gult är fult" eller "Filmen var bra".

De objektiva åsikternas värld består av logiskt härledbara och bevisbara påståenden.
Exempel: "1 + 1 = 2", "A = icke-B. Alltså är B = icke-A" eller "Alla bollar är runda. Här är en boll, alltså är den rund".


Övningsuppgift 1: Kategorisera följande påståenden enligt Poppers uppdelning:

1. "Mångfald och valfrihet är bra"
2. "Demokrati är bra"
3. "Vinstdrivande vård är dyrare än icke-vinstdrivande vård"
4. "Givet att ovanstående uppdelning stämmer gäller följande: Att påstå att någon har fel i en falsifierbar utsaga är inte samma sak som att påstå att någon har en felaktig åsikt eftersom den falsifierbara utsagan kan testas mot verkligheten medan åsikten inte är falsifierbar."


Övningsuppgift 2: Analysera meningsutbytet mellan Kent Persson och Martin Lind utifrån Poppers kategorier. Vad drar du för slutsats?

Slutsats

Jag har försökt argumentera med Kent Persson. I flera inlägg har jag bemött anklagelser, kommit med motargument, ställt frågor och dragit slutsatser. I gengäld får jag svepande omdömen. Mitt resonemang är "absurt", jag är "politiskt blind" och de källor jag hänvisar till "håller inte". Argumenten för dessa påståenden lyser med sin frånvaro.

Bitvis har inläggen karaktären av "goddag yxskaft". Min tes har varit att Kent Persson har ett problematiskt förhållningssätt till vetenskapliga källor. I det senaste svaret halkar Persson in på ett resonemang om valfrihet och mångfald och menar att den frågan inte alls är ekonomisk. Nej, kanske det. Och frågan om tavlan på min vägg är ful eller vacker är inte heller den ekonomisk. Men liksom valfrihetsfrågan är det en annan fråga än den som argumentationen handlar om, nämligen frågan om vinstdrivande vård är dyrare eller billigare än icke-vinstdrivande vård.

Jag inser nu att det är lönlöst att försöka argumentera med Kent Persson. Han vet inte vad argumentation är för något. Här lägger man fram argument, drar slutsatser och ställer frågor. Allt viftas bort. Ingenting har någon betydelse. Det spelar ingen roll vilka argument man lägger fram. Som Kent själv skriver: "Du kan skriva hur långa inlägg på din blogg som helst, det blir inte mer, trovärdigare eller bättre för det". Inget biter på Kent Persson. Särskilt inte sakargument.

Bilden av Kent Persson börjar klarna. Det är en bild av ett retoriskt derivat som svävar runt bland ideologiska moln. En genuin fullmäktigeinventarie och inget annat än det. Förkroppsligandet av tom och dålig retorik.

End of discussion.


(En krokodil. Stor käft, inga öron)

Snaran dras åt

Kent Persson är hal som en ål. När jag ger några referenser till mina påståenden tolkas det som att jag bygger hela min syn på hur vården ska bedrivas på dessa tre artiklar. Ett begränsat synsätt, alltså. Själv grundar sig Persson på konkreta exempel där vård och omsorg blivit billigare vid konkurrensutsättning.

Notera nu att vi fortfarande inte har fått någon enda hänvisning till någon seriös undersökning av hur det faktiskt förhåller sig.

Vad har Kent Perssons förhållningssätt till källor för implikationer? Av hans kommentarer utläser jag följande:

1. Frågan om vinstdrivande vård är billigare eller dyrare än icke-vinstdrivande vård är en ideologisk fråga. Tycker man att den är billigare så är den billigare. Tycker man att den är dyrare så är den dyrare.

Kommentar: Ideologi, det är vad man tycker om ett dyrt och ineffektivt vårdsystem. Tycker man det är bra att slösa bort skattebetalarnas pengar på ett dåligt system är man sannolikt moderat. Tycker man att skattemedlen ska användas effektivt och efter behov är man förmodligen socialdemokrat.
Frågan om systemets effektivitet är inte ideologisk, utan empirisk. Ungefär som vädret. Om det regnar så regnar det, oavsett om Kent Persson tycker att det är solsken.

2. Konkreta exempel är mer pålitliga än forskning.

Kommentar: Ett bra sätt att undersöka något är att göra det med vetenskapliga metoder. Ett dåligt sätt är att hänvisa till enskilda exempel. Forskning handlar om att undersöka något på ett sakligt och systematiskt sätt. Jag vet att det finns exempel på vinstdrivande vårdverksamheter som är effektiva och bra för både patienter och anställda. Men jag känner också till flera exempel på motsatsen. Men bara för att man hittar ett exempel på det ena eller andra så kan inte det användas som bevis för en gerenell slutsats. Vill man dra generella slutsatser krävs mer omfattande undersökningar. Där man har gjort sådana undersökningar visar det sig att vinstdrivande vårdsystem är sämre och dyrare än icke-vinstdrivande vårdsystem. ´
Men Kent Persson föredrar alltså att generalisera utifrån enskilda exempel.

3. Av forskning kan man inte utläsa någonting. En del artiklar påstår en sak, men det finns alltid lika många som påstår motsatsen.

Kommentar: Intressant syn på forskning. Om detta vore sant känns hela universitetsväsendet som ett enormt slöseri med resurser. Varför ska samhället lägga pengar på forskning om den ändå inte kommer med några entydiga resultat?

Kent Perssons förhållningssätt till källor är skrämmande anti-intellektuellt. Det är ett uttryck för ideologins totala överordning. I Kent Perssons värld är allt en fråga om ideologi. Allt blir politisk retorik. Vetenskapliga resultat reduceras till ideologiska ståndpunkter. Fakta reduceras till åsikter. Gränsen mellan logik, praktik och retorik suddas ut fullständigt. Den enda måttstocken på vad som är sant och inte blir Kent Persson själv. Det är en otäck kunskapssyn som sorterar sig i ett mycket suspekt sällskap av totalitära ideologier.

Hur rolig är jag nu?

En intressant invändning

Kent Perssons kommentar på mitt förra inlägg är värd en egen blogganteckning.

På landstingsfullmäktiges sammanträde den 21-22 november hade Kent och jag en del sammandrabbningar. I ett replikskifte överlämnade jag tre vetenskapliga studier och en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting till Kent Persson för att visa vilket underlag jag grundar mig på när jag påstår att vinstdrivande vård blir dyrare och sämre än icke-vinstdrivande vård. Det är dessa artiklar som Kent refererar till när han skriver:

"Dina vetenskapliga bevis har jag ju tagit del av och dom håller ju inte".

Alltså: Kent Persson har läst artiklarna och kommit fram till att de inte håller. Följdenligt har den högt ansedda medicinska tidskriften New England Journal of Medicine gjort en allvarlig miss när de bedömde att artiklarna verkligen höll vetenskaplig kvalitet. Vad är det som dessa experter har missat och som Kent Perssons skarpa intellekt har fångat? Jag väntar med stor nyfikenhet på svaret.

En alternativ förklaringsmodell kunde ju vara att Kent Persson helt enkelt förkastar allt som inte stämmer överens med hans egna föreställningar. Det skulle betyda att moderaternas nya oppositionsråd och tillika ledaren för den borgerliga oppositionen i landstinget tar sig rätten att med stöd i sin egen pondus förkasta vetenskapliga forskningsresultat. Om så skulle vara fallet har jag ytterligare en anledning att känna glädje över att landstinget inte drabbades av ett maktskifte.

Om källor

Ibland stöter jag på studenter som har samma förhållningssätt till källor som Kent Persson hade idag (4/12 kl 12.50) när jag debatterade mot honom i rakt på sak.

Jag brukar ge dem underkänt.