Ordning och reda

Skolpolitik är egentligen inte mitt område, men med tanke på den frenesi som driver folkpartiet i frågan kan jag inte låta bli att göra en reflektion.

Hårdare tag. Större befogenheter till lärarna. Betyg i ordning och uppförande. Betyg från årskurs sex. Så lyder folkpartiets utbildningspolitik för 2000-talet.

Tillbaks till lilla katekesen, alltså. Lära utantill istället för att lära för livet. Lyda istället för att tänka. Betyg och yttre kontroll istället för inre motivation. Disciplin istället för pedagogik. Uppdelning istället för integration. Krav istället för stöd.



Folkpartiets utbildningspolitik är en samling enkla svar på komplexa förhållanden. Den är populistisk och finner inget stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Den pedagogiska vetenskapen ger ett entydligt underkänt till de folkpartistiska förslagen.

Om man nu värderar kunskap så himla högt - varför tar man då inte del av den kunskap som finns om skola och lärande? Är det bara elever som ska ha krav på sig?

Å ja ba ÄGER, liksom!

Okej, ursäkta om man är lite ”av” som det hette på 90-talet, men vad är det för nytt uttryck som har kommit nu egentligen? Ska man vara ”på” idag heter det alltså ”äger”. Så här, va:

- Amy Diamond, hon ÄGER verkligen. (Amy Diamond är bäst)

Eller

- Jag ÄGER det här spelet. (Jag är bäst på det här spelet)

Jahapp, om något är bra så ÄGER det. Om någon är bra så ÄGER den.

Som tur är har jag ännu inte hört uttrycket från mina barn, men hos vissa av deras kompisar har ordet ersatt halva ordförrådet. Som ”smurf” hos smurfarna ungefär.

Vad jag nu reflekterar över är varför man valt just ”äger” som inne-ord. Nu är väl barnen inte så nedtyngda av marxistisk teoribildning som jag är, men nog ger ordet negativa associationer ändå?

Ta Erich Fromms talande boktitel ”Att ha eller att vara” som exempel. En person som ”äger” räknar sig uttryckligen till ägandets livsvärld enligt den teoribildningen. För alla som har läst Fromm blir detta ställningstagande minst sagt märkligt.

Ska man tala med Marx kan man ju konstatera att varufieringen har gått väldigt långt. I och för sig är det väl ingen tvekan om att en produkt som Amy Diamond mycket riktigt är förpackad och varufierad. Att projicera förmågan att äga på denna produkt kunde vid en första anblick uppfattas som en felaktig abstraktion. Men i ovan nämnda betydelse handlar ÄGA om att likställa själva ägandet med ett normativt fastställt idealtillstånd. Tillämpat på Amy Diamond tillskrivs produkten egenskaper som den inte har. Varufetischism, alltså.

Nåväl, jag har i alla fall försökt tipsa mina barn om möjliga motrepliker:

- Jasså, ÄGER du det här? Har du kvitto på det?

Eller

- Du har alltså abdikerat inför varufetischismens kolonisation av vardagslivet?

Empirisk semantik

Ibland upptäcker man böcker som man inser att man borde ha läst för länge sedan. Arne Naess' bok "Empirisk Semantik" är en sådan. Utomordentligt klarläggande. Ett exempel från sidan 56:

"Ett sällskap ungdomar hade organiserat en "Ibsenkväll". Man diskuterade många djupsinnigheter, bl. a. också den att "minoriteten har alltid rätt". Det blev en hetsig diskussion som resulterade i votering. Med stor majoritet beslöts att minoriteten alltid har rätt!

De följande satserna är förslag till uttryck för tankar som kan avses med sentensen "minoriteten har alltid rätt" i sammanhang som liknar det ursprungliga ibsenska.

T1: Nya tankar med krav på erkännande uppstår hos minoriteter och bringar fram dessa i opposition till majoriteten.
T2: I omstridda samhällsfrågor intar som regel den fraktion eller de fraktioner som är i opposition den mest hållbara ståndpunkten.
T3: I samhällsfrågor gäller det, att de åsikter som redan har trängt igenom hos flertalet inte befinner sig i nivå med de ståndpunkter som intas av speciellt kvalificerade minoriteter, vilka ännu inte har lyckats göra sig gällande.
T4: Majoriteten har sällan rätt, när den står i opposition till en minoritet som med sin utbildning kan väntas vara sakkunnig i det saken gäller.

Om den ovan nämnda "majoriteten" är enig om T1-T4, uppstår ingen självmotsägelse. Paradoxen uppkommer bara vid okritisk tolkning."


Och om fler politiker läste Naess skulle nog den politiska debatten se helt annorlunda ut.

Back on track!

Sådärja! Nu går styret som det ska. Inget som inte gick att lösa med en schysst slip.

Ingen fara, snön. Fortsätt smälta.

Hojpremiär!

Första provåkningen efter justeringarna. Styrlagren blev inte bra. Dom går lite för trögt. Så nu är det bara att skruva isär allt igen. Skit också.

Hört på klubben

- Visste ni att en hamburgare innehåller lika mycket fett som femtiofyra bananer?
- Jaha? Vem har tid att äta femtiofyra bananer?

Slutsatser

En del människor bara reflekterar, men de drar aldrig några slutsatser.

En näraliggande kategori är de som bara kritiserar men aldrig kommer med några lösningar.

Människor med det beteendet gör ingen skillnad.

Enkelt och komplicerat

I den offentliga debatten vinner det enkla argumentet över det komplicerade. På gott och ont, kan tilläggas.

Det finns komplicerade argument som bara är komplicerade och det finns komplicerade argument som faktiskt fångar en komplicerad verklighet. På samma sätt finns det enkla argument som förenklar och förvanskar, liksom det finns enkla argument som synliggör och som skiljer ut det som är viktigt från sådant som inte är viktigt.

I relationen mellan liberalism och socialism står liberalismen oftast för de enkla argumenten i enkelhetens negativa mening. Dessa grundas oftast i moralfilosofiska stipulat av typen ”Var och en har rätt till frukterna av sitt eget arbete”. Sedan brukar det finnas en rejäl lucka mellan argumentet och den företeelse som argumentet skall försvara. Ett exempel på ett typiskt liberalt argument: I ett privat företag är det rätt att företagsledningen tar ut generösa ersättningar, för var och en har rätt till frukterna av sitt eget arbete. Men statliga direktörer ska inte ha samma rätt, för dom handskas med skattebetalarnas pengar”. Felslutet ligger här i antagandet att ägarna i det privata företaget berikar sig på frukterna av sitt eget arbete. Om varje anställd i företaget varje dag skulle plocka ut de värden som de skapade funnes det inget överskott att fördela på bonusar och VD-löner. Då skulle man se vilkas arbete som har skapat alla frukter.

Liberal frihet

En grundpelare i den liberala frihetsuppfattningen är ståndpunkten att var och en får göra som den vill så länge man inte skadar någon. Vad som inte brukar nämnas i sammanhanget är de förutsättningar och begränsningar som i praktiken sätter ramarna för denna grundregel. Det gäller att ha klart för sig dels vad man menar med att ”inte skada någon” och dels vem denna ”någon” är som inte får skadas. Här har liberaler genom historien ständigt ställt sig på ägarnas och egendomens sida. Den som inte har får göra som den vill så länge det inte hotar den som har. John Stuart Mill åskådliggör detta mycket tydligt i en skrift som handlar om frihet:

“An opinion that corn-dealers are starvers of the poor, or that private property is robbery, ought to be unmolested when simply circulated through the press, but may justly incur punishment when delivered orally to an excited mob assembled before the house of a corn-dealer, or when handed about among the same mob in the form of a placard. Acts of whatever kind, which, without justifiable cause, do harm to others, may be, and in the more important cases absolutely require to be, controlled by the unfavourable sentiments, and, when needful, by the active interference of mankind. The liberty of the individual must be thus far limited; he must not make himself a nuisance to other people. But if he refrains from molesting others in what concerns them, and merely acts according to his own inclination and judgment in things which concern himself, the same reasons which show that opinion should be free, prove also that he should be allowed, without molestation, to carry his opinions into practice at his own cost.”

I motsättningen mellan den hungriga mobben och spannmålshandlaren är det spannmålshandlarens äganderätt som inte får skadas. Gränsen för frihet går vid den enes rätt att exploatera den andre; ty exploatering räknas inte som att skada någon. Så att egendomen och girigheten skadar människor genom att göra dem hungriga är ingenting som ingår i den ursprungliga ekvationen.

Det är som Anatole France så kärnfullt uttrycker det:

”I sina upphöjda principer om allas likställdhet förbjuder lagen både fattiga och rika att stjäla bröd och sova under broar.”

Om äganderätt

"I den grad statsmakten infriats för att skydda ägenderätten försvarar den i själva verket de rika mot de fattiga och skyddar dem som har egendom mot dem som inte har någon."

Adam Smith

Fri konkurrens

I förhållandet mellan stark och svag ställer sig borgarna alltid på den fria konkurrensens sida.

Hopskruvad!

Sänkt, rejkad, nya däck och nytt baklyse. Kom igen, våren. Jag är redo!

Saliga äro de okunniga, ty de kan allt

Alltså, så här, va… Dialog, liksom… Den går ju ut på att man kommunicerar.

Syftet med kommunikationen måste väl vara att nå en slags gemensam grundförståelse. Att förstå varandra.

Om man inte förstår varandra kan man inte kommunicera. Inte om kommunikation betyder att man pratar om samma sak. Visst, man kan byta repliker. Men det är inte samma sak som att kommunicera.

Finns inte denna grundförutsättning – att man förstår varandra – då kan man inte ens vara oense. Oenighet förutsätter att samtalsparterna åtminstone är överens om vad de inte är överens om.

Sedan finns det förstås andra grundförutsättningar som brukar vara kännetecknande för god kommunikation. Till exempel att man hela tiden är beredd att låta sig övertygas av det bättre argumentet. Sitter man på dåliga argument så får man ge sig. Gör man det tillräckligt ofta brukar det leda till att man själv får bättre argument.

Och om den man kommunicerar med vet mer om något än man själv gör – då finns det en klar fördel med att lyssna.

Sedan finns det förstås andra sätt. Man kan bestämma sig för en ståndpunkt innan man börjar argumentera och sedan hålla fast vid den, oavsett vilka argument man möts av. Skulle motargumenten vara bättre kan man alltid ignorera dem eller medvetet missuppfatta och på det viset infantilisera kommunikationen.

Ja, så kan man förstås alltid göra….

Och när det händer kan den man pratar med bli väldigt trött.

… (gäsp)…

Melodifestivalen

Jag vägrar att kommentera melodifestivalen.

Förra året skrev jag en text om spektaklet och visade (tyckte jag) att till och med själva musiken är kommersiell. Om kapitalismen hade ett ljud skulle den låta som en schlager, typ. För att sammanfatta.

Jag skickade in artikeln till Allehanda, men den var för lång. Dock var de väldigt intresserade av att publicera en kortare version och undrade om jag kunde korta ner den. Det kunde jag inte, så den blev inte publicerad.

Som tur var, kan tilläggas. Jag testade nämligen texten på två vänner som bägge är väldigt schlagerintresserade och dom blev väldigt upprörda. Antingen var jag väl orättvis i min kritik eller så fick jag in en fullträff.

Hursomhelst, nu ruvar jag på texten och väljer istället att gå i ide varje lördag tills jippot är över. Godnatt.

Nya frågor

Och eftersom "svaret" inte gav särskilt många svar så skickade jag detta i retur:

Hej Andreas!

Och stort tack för ditt svar. Det var redigt.

Dessvärre uppfattade jag inte att jag fick svar på mina frågor. Låt mig göra en liten analys.

I ditt första stycke vill du svara på frågan hur de nya moderaterna skiljer sig från de gamla. Ditt "svar" säger att den främsta förändringen är att man anpassat politiken till en ny tids krav. Det är inte ett svar på frågan "hur", utan på frågan "varför". Alltså: svaret "politiken har anpassats till en ny tids krav" svarar på frågan "Varför skiljer sig de nya moderaterna från de gamla". Men det var alltså inte det som frågan handlade om.

Sedan kommer en lång historiebeskrivning som syftar till att visa att motsvarande förändringar har skett tidigare. Ett svar på frågan "Har moderaterna genomgått motsvarande förändringar tidigare i historien?". En intressant fråga, i och för sig, som får väldigt stort utrymme i svaret. Men det är inte en fråga som jag har ställt.

I historiken finns emellertid en och annan antydan om vad de tidigare förändringarna har handlat om. Under Bohman blev partiet lite mer liberalt. Människors frihet lyftes fram och statens roll tonades ner. Okej. Jag undrade i och för sig vad Reinfeldts förändringar handlar om, men ändå...

Bohmans linje upprätthölls, enligt historiebeskrivningen, 1900-talet ut, men stötte på bakslag valet 2002. Då upptäckte moderaterna att man behövde en politik som vände sig till låg- och medelinkomsttagare. Här börjar det likna substans igen - en faktisk förändring tas upp. Nya målgrupper. Men samtidigt blir resonemanget lite tillkrånglat. Vilka är egentligen omvärldsförändringarna man anpassar sig till? Att moderaterna plötsligt upptäcker att man hela tiden stått för en politik som bara gynnar höginkomsttagare är väl ingen omvärldsförändring, eller?

Om det är valresultatet man tänker på - att väljarkåren har genomskådat effekterna av moderaternas politik - är det en omvärldsförändring? Redogörelsen innehåller inga ledtrådar om vad det är som har förändrats.

Det sista stycket upprepar att de nya moderaterna står för en ny politik: man vill göra vardagen bättre (till skillnad från vem?), man vill ge människor möjlighet till eget arbete och egen lön som går att leva av (till skillnad från vem?) och man vill förbättra vården och skolgången och skapa trygghet från våld och brott (till skillnad från vem?).

Efter att ha läst ditt svar väldigt noga tvingas jag återigen konstatera att det är få av mina frågor jag har fått svar på. Dessutom har det dykt upp en ny fråga:

- På vilket sätt förändrades samhället så radikalt i och med millenieskiftet att moderaterna plötsligt kände sig tvungna att ändra den politik som de stått för sedan de bildades?

För övrigt kvarstår följande frågor obesvarade (citerade från mitt första mail):

1. Vad är det för ”tydliga värderingar” som Fredrik pratar om?

2. Av Fredriks politiska historia kan man få för sig att det han står för idag skiljer sig väldigt mycket från det han stod för när han var med i MUF. Det verkar som att han har bytt grundvärderingar. Stämmer detta? Om ja, vilka värderingar är det som har reviderats och på vilket sätt?

3. Jag har lite svårt att greppa moderaternas förändring med Reinfeldt. Vad är det som har förändrats? Är det värderingarna? Ideologin? Politiken? Retoriken? Eller bara partiledaren? Hur stor är förändringen egentligen?

Till den sista frågan har jag ett par följdfrågor.

1. Om förändringen är så stor som man vill låta påskina – hur ser moderaterna i så fall på hur moderaterna var innan förändringen ägde rum? Kan man sträcka sig så långt att man tycker att den moderata politiken före förändringen var felaktig?
2. Om förändringen inte är så stor som det verkar – hur tänker man i så fall hantera de väljare som, vid händelsen av en borgerlig valseger tvingas konstatera att de röstade på något annat än de trodde att de röstade på?


Den här gången kan jag nöja mig med ganska korta svar. Gärna uppdelade på frågorna ovan. Om du koncentrerar dig på att svara på frågorna behöver du inte skriva så mycket.


Vänliga hälsningar


Martin Lind

Svar från moderaterna

Jag har fått svar! Här kommer det i sin helhet:

Hej och tack för ditt brev,

På frågan, hur nya moderaterna skiljer sig från den ”gamla” moderata politiken, skulle jag vilja svara så här: Den främsta förändringen är att politiken har anpassats till en ny tids krav. Det är inte så att den ”gamla” moderata politiken skulle ha varit fel. Men den var anpassad efter
det sena 1900-talets krav och nu lever vi på 2000-talet.

Om man ser på historien, så har åtminstone en liknande förändring skett förut. När Gösta Bohman valdes till partiordförande vid den extra partistämman på Farsta gymnasium den 14 november 1970, blev det en vändpunkt för partiet, även om det inte alls framstod som det just då. Det sämsta valresultatet någonsin, intern oenighet mellan ”ljusblå” och ”mörkblå” och en nyss utkämpad partiledarstrid var knappast något som verkade särskilt lovande för framtiden. Det fanns också ganska många politiska debattörer och kommentatorer i det röda tidiga 1970-talet som hävdade, att Moderata Samlingspartiet bara var en tynande kvarleva från en
svunnen tid.

Men sedan inleddes en förnyelse av partiet och dess politik. När han valdes till partiordförande, framstod Gösta Bohman som en ganska traditionell konservativ. Men i ”Tankar om mitt Sverige”, som kom ut 1974, framhöll Gösta Bohman att Moderaterna inte var ett renodlat konservativt parti, utan att det också omfattade liberala idéer. Det väckte den gången ett ganska stort uppseende.

Men även i de många artiklar, som Gösta Bohman skrev i olika tidningar, märktes ett starkt betonande av den enskilda människans frihet och riskerna med en alltför mäktig och förkvävande stat.

Vid partistämman 1978 antogs ett nytt idéprogram, som mycket betonade den kombination av konservatism och liberalism som sedan kom att prägla partiet. Det idéprogrammet gällde till år 2001. Gösta Bohmans tal vid Medborgarskolans jubileum 1980, där han betonade vikten av den enskilda människans frihet och vikten av personligt ansvar, blev en klassiker.

Sedan skulle jag vilja hävda, att den politiska linje som Gösta Bohman drog ut fortsattes under Ulf Adelsohn, Carl Bildt och Bo Lundgren. Men i takt med att Sverige förändrades, blev denna politik till slut inte längre anpassad till den verklighet som rådde i Sverige. Det märktes om inte förr i valrörelsen och valet 2002, då vårt parti drabbades av ett svårt bakslag.

Därmed blev det klart, som kanske borde ha uppmärksammats tidigare. Vi behövde en politik som vände sig till låg- och medelinkomsttagare. Det var inte så (och är fortfarande inte så), att inte också höginkomsttagarna måste få sänkta skatter om vi skall få nytt kapital och nya
internationella investeringar i Sverige. Men det absolut mest akuta just nu är ändå låg- och medelinkomsttagarnas situation. De har fastnat i ett ”ekorrhjul” av beroendeskapande bidrag och en skattepolitik som inte gör det lönande att arbeta mer.

Det är en grundläggande regel för varje samhälle, att det alltid måste löna sig att arbeta. I ett samhälle som inte bygger på denna regel inträder först en ekonomisk stagnation, sedan följer en tillbakagång och - om utvecklingen fortsätter tillräckligt länge - en total ekonomisk
katastrof. (Det var ingen tillfällighet att de kommunistiska ekonomierna i Östeuropa kollapsade.) Så långt har det ännu inte nått i Sverige, men vi har en ekonomi som inte tillräckligt belönar människors arbete och möda.

Detta har vi nu anpassat vår politik till. Det gäller att få bättre fart på Sveriges ekonomi och det gäller att människor (och då särskilt låg- och medelinkomsttagare) får en märkbar inkomstförstärkning om de jobbar mer.

Ett parti som inte klarar att förändras i takt med att tiden förändras, är på något vis en ”politisk dinosaurie”. Därmed vill jag inte uttrycka mig nedlåtande om dinosaurierna. I hela 150 miljoner år var de faktiskt världens herrar. Men sedan kom en tid av förändring, som de inte klarade
av utan dog ut. Om man inte förstår tidens förändringar och vad de kräver, så blir man till slut hopplöst otidsenlig och då klarar man sig till slut inte längre.

I vänsterkartellen (s + v + mp) finns mycket av föråldrat tänkande. Det verkar snarare som om man till varje pris vill slå vakt om de nuvarande höga skatterna och bidragskonstruktionerna, i stället för att förändra och förnya för att ge Sverige en bättre framtid.

Nya moderaterna är ett parti som har en till stora delar ny politik. Vi vill steg för steg göra vardagen bättre. Det handlar om att ge människor möjlighet till eget arbete och egen lön som det går att leva av. Det handlar om att våra barn skall få en bättre skolgång, att vi skall få vård
i tid samt känna trygghet från våld och brott. I allt detta fångas moderaternas uppgift.


Med vänlig hälsning,

Andreas Krohn

Moderata Samlingspartiet
Box 2080
103 12 Stockholm
08-676 80 00
www.moderat.se
info@moderat.se

En bild säger inte mer än tusen ord

En text kan säga mer än en bild och har dessutom flera dimensioner som bilden saknar. Jämför till exempel en beskrivning av en helt vardaglig situation ur Kafkas dagböcker med en bild av Göran Hägglund.

Texten:

”Nu på kvällen när jag suttit och läst sedan klockan sex i morse, märkte jag hur min vänstra hand sedan en stund tillbaka av medlidande höll om min högra hands fingrar”

Bilden:

En text förmedlar inte bara en beskrivning av något. Den innehåller även ett urval av vad som skall beskrivas, ett perspektiv ur vilket det beskrivs, ett sätt att beskriva, en betoning och en värdering. Bilden ger bara en beskrivning. Och i Hägglunds fall säger mig bilden ingenting.

Till detta kan man lägga aspekten att de ord som en bild säger lämpligen måste formuleras i en text. Och att de texter som bifogas en bild kan öppna dimensioner i bilden som bilden inte själv förmår öppna. Även i denna relation är texten överordnad bilden när det gäller förmågan att förmedla innehåll.

Fast å andra sidan…

Nu när jag tänker på det undrar jag om en text av Göran Hägglund säger mer eller mindre än en bild av honom.

”Familjen spelar för mig en nyckelroll i byggandet av samhället. Jag tror att det behövs fler miljöer där vi som människor kan känna oss omtyckta, älskade om man så vill, för vad vi är, inte för hur vi ser ut eller för vad vi äger. Familjen och hemmet är för de allra flesta människor en sådan miljö. Det finns för få sådana miljöer. Jag tror att det behövs fler för att kunna bygga ett varmare och bättre Sverige, där vi ser varandra, där alla känner sig omtyckta och behövda. De miljöerna behöver bli fler. Vi behöver stärka familjerna.” (Göran Hägglund i ett anförande i riksdagen)

Och om man skulle räkna alla ord som sagts efter publiceringen av vissa Mohammed-bilder kan man garanterat räkna mer än tusen.

Okej, olika bilder säger olika mycket och olika texter säger olika mycket. Likväl står jag fast vid ståndpunkten att en bild inte säger mer än tusen ord. Inte med nödvändighet i alla fall.

Patenträttigheter eller liv?

I Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12063893.asp) kan man läsa att Statens Veterinärmedicinska Anstalt hindras i sin kartläggning av den aggressiva Z-genotypen (en komponent i det mera kända fågelviruset) genom att utländska laboratorier inte delar med sig av viktiga uppgifter om virusets genetiska uppbyggnad. Orsaken till denna komplikation är att forskarna först vill tillförsäkra sig patenträttigheterna till sina upptäckter. Detta leder till fördröjningar av kartläggningen vilket kan få ödesdigra konsekvenser eftersom viruset utvecklas oavbrutet.

Motsättningen i detta står mellan å ena sidan ett allmänintresse om ett effektivt arbete för att bekämpa viruset och å andra sidan enskilda forskares möjligheter att profitera på de mediciner som i värsta fall kommer att efterfrågas i stor skala. På det här viset tydliggörs orimligheten i att forskning och tillverkning av mediciner blandas ihop med privata intressen och girighet.

Jag ser fram emot en fortsättning på den här diskussionen och hoppas att fler tidningar och nyhetsbyråer intresserar sig för konsekvenserna av de grundprinciper som styr läkemedelsindustrin idag.

Korten på bordet, Reinfeldt!

Nu har jag skickat in några frågor till moderaterna. Återkommer om jag får svar. Här är frågorna:

Hejsan!

Jag följde TV-programmet om Fredrik Reinfeldt med stort intresse och har nu några frågor som jag hoppas ni kan svara på.

1. Vad är det för ”tydliga värderingar” som Fredrik pratar om?

2. Av Fredriks politiska historia kan man få för sig att det han står för idag skiljer sig väldigt mycket från det han stod för när han var med i MUF. Det verkar som att han har bytt grundvärderingar. Stämmer detta? Om ja, vilka värderingar är det som har reviderats och på vilket sätt?

3. Jag har lite svårt att greppa moderaternas förändring med Reinfeldt. Vad är det som har förändrats? Är det värderingarna? Ideologin? Politiken? Retoriken? Eller bara partiledaren? Hur stor är förändringen egentligen?

Till den sista frågan har jag ett par följdfrågor.

1. Om förändringen är så stor som man vill låta påskina – hur ser moderaterna i så fall på hur moderaterna var innan förändringen ägde rum? Kan man sträcka sig så långt att man tycker att den moderata politiken före förändringen var felaktig?

2. Om förändringen inte är så stor som det verkar – hur tänker man i så fall hantera de väljare som, vid händelsen av en borgerlig valseger tvingas konstatera att de röstade på något annat än de trodde att de röstade på?

Frihet att skriva vad man vill

Det här med att ha en egen blogg känns verkligen som en befrielse. Allt man skriver blir publicerat. Ingen redaktör sitter och väljer bort eller redigerar vad man skriver. Man har fullständig frihet att tycka och skriva vad man vill.

Bara för att få ge uttryck för denna härliga frihet tänkte jag först lägga in några karikatyrer på Mohammed. Eftersom man har den friheten, menar jag. Fast å andra sidan kanske det inte är så smart. Hela Danmark fick problem. Tecknaren har gått under jorden. Vad skulle hända mig om jag kunde förknippas med sådana teckningar? Hamnar man på någon lista? Blir man fritt villebråd för världens muslimer? Det kanske är bäst att låta bli ändå.

Det här med att ha en egen blogg känns verkligen som en befrielse. Man har nästan fullständig frihet att tycka och skriva vad man vill.

Med nazismen i backspegeln

Läste en intressant bok, "Nazismen i dokument". Skrifterna är avslöjande och avskräckande. Inte bara genom att de legitimerar massmord och diktatur, utan också genom att de får en att associera till andra högst aktuella fenomen. Mina reflektioner resulterade i ett par insändare som jag skickade in till Nerikes för ett par veckor sedan. Dom har inte blivit publicerade än.

Underhållningens förtryck

Så här sa Hitler i en monolog i führerhögkvarteret den 11 april 1942:

”Här får inte komma någon lärare och plötsligt proklamera skoltvång för de underkuvade folken. Läs- och skrivkunnighet hos ryssar, ukrainare, kirgiser etc. kan bara vara oss till skada. Det kunde göra det möjligt för något läshuvud att plugga in vissa historiekunskaper och därmed råka in på politiska resonemang som på ett eller annat sätt måste bli riktade mot oss.
Det är mycket bättre att i varje by ställa upp radiohögtalare som kan meddela nyheter och förse folket med underhållning än att ge det tillfälle att på egen hand inhämta politiska, vetenskapliga och andra kunskaper. Det kan inte heller komma i fråga att i radio berätta för de underkuvade folken sådant som tillhör deras historia; istället måste radion förmedla musik och återigen musik. Ty lätt musik befordrar arbetsglädjen.”

Man kan förstås få många olika associationer av detta uttalande. Själv tänker jag närmast på den arbetsglädje som våra reklamradiokanaler skänker oss varje dag. Har vi blivit ett underkuvat folk utan att vi märkt det?


Homosexualitet och kräftor

I Goebbels dagbok, 25 februari 1942, kan man läsa följande:

”Der Führer har givit ut en förordning som säger att brott inom SS mot [homosexualitets-] paragraf 175 i framtiden kommer att bestraffas med döden. En välsignelserik förordning, som kommer att skydda partiets elitorganisation mot denna kräftskada”

Homosexualitet och kräftor är tydligen en historisk association som går igen med jämna mellanrum. Utifrån detta klarläggande citat är det lätt att placera in en viss pingstpastor i ett suspekt sällskap.

Hallå?

Här har man varit med sedan ABC80 och fortfarande inte skapat en egen blogg. Sent ska syndaren vakna.

Eftersom det här är första inlägget känns det lite ovant än så länge, men tanken är ändå att det med tiden ska fyllas på med tankar och reflektioner som inte passar in någon annanstans.